Min inneboende är tillbaka, och det var ett kärt återseende då hon en dag satt i mitt kök när jag kom hem från jobbet. tycker så mycket om att ha henne här. fast vi ses inte så mycket. hon hade med sig en cykel. en mycket välbehövlig, då jag fått punka på min älskade nya cykel och har helt enkelt inte fått tummarna loss till att fixa det. dessutom har min inneboende haft oturen att få både sin gamla och min gamla cykel stulna i stan. vi gick helt enkelt väldigt raskt från fyra cyklar till en.
idag när jag cyklade hem från jobbet i lugn takt, det är ingen racercykel inte, mer än njuta-av-livet-cykel såg jag en annons för en friidrottsgala som ska vara i stan i juli, det knöt sig i magen och jag fattade inte varför..sen såg jag en skylt till med samma budskap och fattade varför det knöt sig. Idioten hade fått ett vredesutbrott på grund av denna gala något år tidigare. en vän hade frågat om jag ville vara med som funktionär vilket jag ville. vilket idioten inte för sitt liv kunde förstå, skulle jag sitta där och titta på halvnakna karlar..?!?!?! suck.
har varit dålig på att uppdatera den sista tiden, mest för att min tillvaro går i ett. men också för att jag är på toppen av min bergochdalbana, mår helt enkelt fantastiskt. jag känner mig lyckligt lottad och otroligt värd all lycka. fast jag har svårt att ta till mig all glädje. förra veckan var jag nollställd i huvudet. inte deppig, men jag hade svårt att sätta fingret på vad det var. det händer liksom så himla mycket hela tiden att jag hinner inte leva i nuet. jag hinner inte heller träffa alla vänner som jag saknar, istället träffar jag bara mer vänner som vill fika, umgås och träffas igen. och det är fantastiskt på alla sätt. fast idag när jag pratade med K bara det att vi lyckades prata i telefon i fem minuter är stort kände jag att jag saknade henne så jävla mycket, jag vill bara träffa mina gamla vänner och bara vara. jag och K har planerat in nästa helg efter midsommar, tänkte åka ner till henne över helgen och hänga. fast den planen kan gå i stöpet verkar det som.. och jag blir bara trött.. kanske borde jag bara sluta vara så mycket jag.
i helgen var jag på andra inspelningen av dejtingprogrammet. en mycket spännande upplevelse. allt var ganska regisserat och jag vet inte riktigt hur jag framställs i rutan. men jag får väll bjuda på mig själv helt enkelt. vill inte säga för mycket om programmet här. blir bättre om jag skriver i samband med att det sänds. däremot pratade jag ganska mycket med en av tjejerna som var med. hennes ex ringde och hotade henne en massa och hon mådde uppenbart inte så bra över detta. jag delade med mig av min erfarenhet av telefonterror. och hon öppnade sig mer för mig. det visade sig att det inte var första gången hon träffade en kille som var våldsam, den förra hade hon mer eller mindre blivit tvungen att gå till polisen med. det var droger och misshandel. tjejen är ett par år yngre än mig och jag reagerade i första hand på hur hon hanterade situationen.
hon gjorde det med en axelryckning.
jag frågade om hon inte ville anmäla honom. men det skulle bara bli värre då sa hon, men hon var rädd, hon var rädd för vad som skulle hända med henne när programmet skulle visas. jag försökte vara ett stöd, men hennes inställning var så.. hrm..
den var så okej med situationen på något sätt, det var precis som om man umgås i vissa kretsar som tjejen i fråga med största sannolikhet gör, så är det mer okej, det är fler i ens omgivning som har varit med om det och det hör mer eller mindre till.. förstår ni hur jag menar?! vi kunde därför inte ha ett samtal om detta på samma plan. men på något sätt tror jag att hon tyckte det var skönt att ha någon som faktiskt förstod lite, att prata med. så jag hoppas att jag var något slags stöd.
i vilket fall kändes det viktigt för mig att höra hennes version och berättelse. efter mitt besök på kvinnojouren som jag ska berätta mer om bestämde jag mig för att bli stödperson hos dem så snart jag är stabil nog själv. jag vill hjälpa och dela med mig helt enkelt!
idag när jag cyklade hem från jobbet i lugn takt, det är ingen racercykel inte, mer än njuta-av-livet-cykel såg jag en annons för en friidrottsgala som ska vara i stan i juli, det knöt sig i magen och jag fattade inte varför..sen såg jag en skylt till med samma budskap och fattade varför det knöt sig. Idioten hade fått ett vredesutbrott på grund av denna gala något år tidigare. en vän hade frågat om jag ville vara med som funktionär vilket jag ville. vilket idioten inte för sitt liv kunde förstå, skulle jag sitta där och titta på halvnakna karlar..?!?!?! suck.
har varit dålig på att uppdatera den sista tiden, mest för att min tillvaro går i ett. men också för att jag är på toppen av min bergochdalbana, mår helt enkelt fantastiskt. jag känner mig lyckligt lottad och otroligt värd all lycka. fast jag har svårt att ta till mig all glädje. förra veckan var jag nollställd i huvudet. inte deppig, men jag hade svårt att sätta fingret på vad det var. det händer liksom så himla mycket hela tiden att jag hinner inte leva i nuet. jag hinner inte heller träffa alla vänner som jag saknar, istället träffar jag bara mer vänner som vill fika, umgås och träffas igen. och det är fantastiskt på alla sätt. fast idag när jag pratade med K bara det att vi lyckades prata i telefon i fem minuter är stort kände jag att jag saknade henne så jävla mycket, jag vill bara träffa mina gamla vänner och bara vara. jag och K har planerat in nästa helg efter midsommar, tänkte åka ner till henne över helgen och hänga. fast den planen kan gå i stöpet verkar det som.. och jag blir bara trött.. kanske borde jag bara sluta vara så mycket jag.
i helgen var jag på andra inspelningen av dejtingprogrammet. en mycket spännande upplevelse. allt var ganska regisserat och jag vet inte riktigt hur jag framställs i rutan. men jag får väll bjuda på mig själv helt enkelt. vill inte säga för mycket om programmet här. blir bättre om jag skriver i samband med att det sänds. däremot pratade jag ganska mycket med en av tjejerna som var med. hennes ex ringde och hotade henne en massa och hon mådde uppenbart inte så bra över detta. jag delade med mig av min erfarenhet av telefonterror. och hon öppnade sig mer för mig. det visade sig att det inte var första gången hon träffade en kille som var våldsam, den förra hade hon mer eller mindre blivit tvungen att gå till polisen med. det var droger och misshandel. tjejen är ett par år yngre än mig och jag reagerade i första hand på hur hon hanterade situationen.
hon gjorde det med en axelryckning.
jag frågade om hon inte ville anmäla honom. men det skulle bara bli värre då sa hon, men hon var rädd, hon var rädd för vad som skulle hända med henne när programmet skulle visas. jag försökte vara ett stöd, men hennes inställning var så.. hrm..
den var så okej med situationen på något sätt, det var precis som om man umgås i vissa kretsar som tjejen i fråga med största sannolikhet gör, så är det mer okej, det är fler i ens omgivning som har varit med om det och det hör mer eller mindre till.. förstår ni hur jag menar?! vi kunde därför inte ha ett samtal om detta på samma plan. men på något sätt tror jag att hon tyckte det var skönt att ha någon som faktiskt förstod lite, att prata med. så jag hoppas att jag var något slags stöd.
i vilket fall kändes det viktigt för mig att höra hennes version och berättelse. efter mitt besök på kvinnojouren som jag ska berätta mer om bestämde jag mig för att bli stödperson hos dem så snart jag är stabil nog själv. jag vill hjälpa och dela med mig helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar