Hos kvinnojouren

Stod ute mot husväggen och blundade mot solen, rökte en cigarett i brist på annat och väntade på att stället skulle öppna. lite osäker på hur en kvinnojour öppnar för dagen. speciellt när den ligger i en källaringång. därav rökning utanför till svar skulle ges. en kvinna öppnar tillslut . stor och varm var hon. glad och utstrålade hjärtlighet. vi gick igenom ett rum, till ett annat, sen ut i en korridor genom en dörr med hänglås för att tillslut komma in i ett litet grupprum med Ikea möbler. och kuddar hängande i snöre från taket. funderade på vad alla kuddarna används till , men frågade aldrig.
hon sa att det hade ingen betydelse vad jag sa för det fanns inget hon inte hört förut. plötsligt kändes min historia betydelselös. så jag struntade i att berätta den. i stället gick jag direkt på ilskan, sorgen och hopplösheten som jag känner när de är jobbigt. hon peppade mig till att polisanmäla. fast hon berättade både fördelar och nackdelar med en polisanmälning. om det skulle visa sig att det blir rättegång och jag förlorar i rätten så läggs bara allt ner. det är det värsta som kan hända. men å andra sidan kommer aldrig fallet till rätten om inte åklagaren tror att man ska vinna. man chansar liksom inte om sånna här saker. då är de bättre att bara låta det vara en anmälan på honom, och i stället får man sitta och rulla tummarna tills något nytt kommer på honom som ytterligare en anmälan eller liknande då kan fallet prövas igen.
Så genom att jag gör en anmälan så är det mer ett sätt för mig att stampa ner foten och säga vad som faktiskt är okej.
vid detta samtalet bröt jag ihop och började gråta. hur i helvete kan någon inte tro mig, när jag har kämpat ett halvår att ens komma så här långt att jag börjar fundera på anmälning. hopplöshetens tårar. hon sa att hon förstod min ilska. men det var ändå bättre att lägga en anmälan mot honom oavsett om den kommer till rätten eller ej.
skulle det dessutom vara så att han är dum nog att hota mig när anmälan är gjord löper han en mycket större risk att åka fast då det anses vara ett otroligt stort brott att hota under en rättsprocess.
när jag anmäler kommer någon polissnubbe ta mina uppgifter, jag sa att jag har ju inga bevis. hon sa att det är inte bevis som krävs utan påstående som styrker det jag säger. och desto längre vårt samtal led desto fler saker hittade hon i min berättelse som jag kan använda

• En så enkel sak som ett telefon samtal till F när jag uppenbart är rädd
• Blåmärke som någon sett, fast jag sagt att det är hunden
• Min viktnedgång, som jag dessutom gick till läkare för
• Min mors kontakt med kvinnojouren
• Mitt sociala beteende
• Grannars misstankar
• Den ekonomiska misshandeln kan han dessutom bli dömd separat för
• osv

Hon använde ordet normaliseringsprocess för hur jag långsamt började tänka och bli som han. hur jag accepterade honom och hur jag hellre bröt med mina vänner än med honom.
Hon frågade mig om han gärna ville ha sex efter att vi bråkat eller att han slagit mig. jag tyckte frågan var lite konstig och jag hade aldrig funderat över det. men det var ju faktiskt sant, det ville han alltid. han brukade kalla det break up to make up. hon fnös. det är våldtäkt.
jag frågade hur det kunde vara våldtäkt. hon frågade om jag någonsin tog initiativ till sex efter bråk, vilket jag sa att jag aldrig gjorde, då ville jag mest ligga och bli tröstad. eller kanske vara själv. men hon frågade mig också om jag skulle kunna säga nej till honom i ett sånt läge, hon lät inte mig svara utan svarade själv. eftersom jag inte ville riskera att göra honom arg igen gick jag med på allt vad han sa efter bråk, därför är det våldtäkt. Knäppt. så är man ett våldtäktsoffer också. min traumatiska cv börjar bli läskigt långt.

hon berättade att alla män kan vara misshandlare det har ingen som helst betydelse om det är en troende muslim eller en helylle svensk. vilket är samma inställning som jag har haft. däremot sa hon att en anledning till varför idioten blev som han blev kan ha varit att han kommer från ett land i krig, i krig kan man se saker som skadar. vilket jag är helt övertygad om. han berättade själv att han sett en man bli hängd på torget. hon berättade att detta får ju hans undermedvetna att se att ett liv inte är något värt. ett liv kan man göra slut på genom en enkel avrättning. och det är ingen slump att jag hamnade med honom. min historia har format mig. hans natur gör att han söker sig till starka utåtriktade kvinnor, fast han säger att han vill ha en lugn stilla kvinna. precis som jag i min starka natur söker mig till någon att ta hand om, fast jag säger att jag vill bli omhändertagen. Jag blev hans projekt, ett projekt i att stäva, tämja och forma.
Det är ganska knäppt, men det ger ju också en förklaring till varför många misshandlade kvinnor hamnar i liknande förhållande gång på gång. jag tror man måste bara reflektera över sin egen situation, så att det inte blir så. eftersom jag inte kan ångra min tid med honom, det är bara slöseri med tid att sitta och ångra, bittra och älta. så får ja se vilken otrolig insikt jag kommit till, vilket rikt liv jag fått och en stark vilja att hjälpa andra.
hon sa att jag gjort allt enligt konstens alla regler för att komma igenom allt skit, hon uppmanade mig till att skriva och prata. men hon sa också att det tar minst, minst lika lång tid att repa sig som man varit i skiten.
Men i höst ska jag börja gå i EMMA-grupper, då får jag träffa andra kvinnor med liknande historier, det ska bli väldigt intressant. då väljer vi ett ämne för kvällen sen får alla prata en stund var. det tror jag blir lärorikt.

såg dessutom idioten igår, var dessvärre tvungen att gå förbi där han stod och inte-jobbade flera gånger. en våg av oglädje sköljde över mig och jag gick förbi gång på gång med bestämda steg och med näsan i vädret. och det kändes så jävla bra.
jag fick livet, nu ska jag bara stampa på dig