lömsk taktik

så, nu är det söndagvkväll och det hade passat fint om förkylningen ville ge med sig helt under natten. var på konferens torsdag-fredag. var trevligt men jag mådde mest skrutt. sen har jag bara suttit hemma i helgen, skönt det iofs. brukar mest fara och flänga på helgerna. har virkat, promenerat, handlat höstkläder. lyssnat på musik, kollat film å myst, med mig själv. idag lyckades jag tom träffa sambon några timmar. helt sjukt att man kan bo på en sån liten yta och aldrig ses. fick uppdatera henne om vad som hänt sedan förra helgen i sthlm, så ofta ses vi. sen tog vi ett litet snack angående hennes vistelse hos mig. hur trevlig och bra hon än är,och vilket ofantligt stöd hon än har varit. så har jag alltmer kommit på fötter med mig själv och börjar allt mer uppskatta mitt eget sällskap. det är skönt att vara själv helt enkelt. men hon söker jobb och vill själv hitta sig en lya, så det ordnar sig nog.

på tal om att komma på fötter tog jag det där samtalet med K förra veckan. ett sånt där ta-ett-djup-andetag-och-prata-om-jobbiga-saker-samtal. jag kom på mig själv med att tycka det var jobbigt, för jag var rädd för vad hon skulle säga. jag var rädd att höra att händelserna med idioten skadat vår vänskap för alltid. men det sa hon inte.
hon berättade om min mammas och hennes korrespondens under den svåra tiden. jag har bett om att få kolla de mejlen, sen någon gång. hon berättade om saker hon tyckte varit jobbigt att handskas med. men hon tyckte inget tagit skada. hon är så klok min K. åh nu saknar jag dig igen.

jag och min sambo tog en tur till ica och ikea idag, vi pratade om polisen. om deras omakt att faktiskt göra något utan konkreta bevis. eldar upp mig något fasligt över detta. det är så jävla.. så.. fan hittar inte ord.. det är så MAKTLÖST! det är maktlösheten jag blir arg, ledsen och uppgiven över. varför kan man inte bara straffa de som gjort fel?

V hade demonstrativt bytt kassa häromdagen när hon såg honom. han hade gett henne onda ögat för det. annars har han bytt taktik. en äcklig och lömsk taktik. han låtsas som ingenting. han går fram till folk och ropar tjena, som om de känt varandra hela livet. V:s bror råkade ut för en sån tjena-attack. likadant en fd jobbarkompis som definitivt tagit avstånd från honom. han sätter sig helt enkelt bredvid eller går fram och pratar om vanliga saker på ett vänligt sätt. vilket är jävligt smart. håller han på så kommer folk se honom som den trevliga idioten. det de hör ryktesvägen från mig blir allt mer suddigt. och så tänker de att idioten, han är väll en bra pojk ändå?!

sen då?

typiskt. har blivit jätte förkyld, jag som skulle ligga i hårdträning inför tjejmilen den här veckan. kunde inte sova i natt, kom sent till jobbet. pratade lite skit. drack kaffe. gick på ett möte sen var det dags för polisbesöket. var inte speciellt nervös eller orolig. börjar bli van att berätta allt. hos polisen fick jag sitta i ett litet rum med två män, eller killar. säkert inte äldre än mig. det kändes tryggt på något sätt. så jag berättade på, allt efter frågorna kom. övergripande är det lätt, detaljer är svårt. för att inte i de flesta fall säga omöjligt. Slog han med knuten eller öppen hand? vem kan ha sett blåmärkena? när kom första slaget? hur kände du dig då? var fick du blåmärke? hur gick misshandeln till? nämn ett tillfälle! vad sa han? sparkade han på dig? kan någon ha sett? varför dröjde det så länge innan du anmälde? har du några bevis? det var inte det att jag inte trodde att de trodde på mig. men jag blir så frustrerad, och då rinner tårarna. det kryper i hela kroppen och jag blir så jävla uppgiven. jag orkar inte ta tag i allt egentligen, vill inte heller. är så förbannat trött på honom.. jag var fängslad i över ett år. om han mot förmodan skulle få ett straff, vilket inte är så troligt eftersom jag har inget som styrker tillräckligt, så är det ett halvår! efteråt var jag mest ledsen, ville gråta men grät inget mer. gick hem och städade för att hålla tankarna i styr.
jag ska få kontakt med ett målsägandebiträde, eller vad det nu hette. sen ska jag fundera ut fler detaljer. så blir de förhör igen. sen får vi väll se om de tycker att det är tillräckligt. polisen och hans vänner. i så fall blir idioten kallad till förhör. då kommer han säga att det är jag som är psykiskt sjuk. att jag är en lögnare och att jag inte kunde hålla blickarna från andra killar. därför såg han det som sin uppgift att uppfostra mig. fast bara med vänliga ord och tillrättavisningar. han skulle aaaaadlrig höja handen mot en tjej.
sen då?

Skrutt tisdag

jag har redan bestämt att tisdagar är den sämsta av veckans dagar, om man nu ska rangordna dem. på något sätt har denna tisdagen hittills levt upp till mina förväntningar. eller ickeförväntningar. imorse ösregnade det och var kallt. jag vaknade med halsont och rinnande näsa. hösten kom i sömnen helt enkelt. trotsade regnet och hade öppna skor och tunn jacka ändå. min garderob väntar ytterligare en månad på hösten.. minst. förmiddagen var mysig och relativt lugn. jag bestämde mig för att ta tag i den där biten med min cancergen. tror jag har nämnt den tidigare. pappa hade cancer i tjocktarmen för många år sedan. den visade sig vara ärftlig och jag måste ta ett blodprov för att se om jag har den. grejen är ju den att jag inte bara kan göra det här i stan. jag måste till Uppsala och göra det. men det är inte bara att boka tid heller. för min pappas doktor ska skicka remiss. suck. bestämde mig hur som helst för att ta tag i allt detta idag. ringde Uppsala. de sa som förra gången. ringde pappa. han skulle prata med sin doktor. så bara att vänta alltså. när pappa ändå hade mig på tråden berättade han att han fått provsvar från en annan läkare idag angående sina uppsvällda ben och höga blodtryck, som han gått med hela sommaren. Det visade sig vara cancer. again! men provsvaren skulle kollas av specialist så ingen vet något mer i nuläget ändå. tydligen har hypo..något.. hypotenusan, som pappa kalla det. fått en tumör på sig i huvudet. så den skickar en felsignal till njurarna så dessa inte leder bort vätska från kroppen. mina kunskaper om kroppens anatomi är ytterst begränsade. men skrutt är det iaf. han har hur som helst blivit sjukskriven nu, så det är bara att vänta och se.
jag hann ungefär dra ett djupt andetag efter detta samtal innan det ringde från dolt nummer. det var herr polis, han kallar mig till förhör imorgon. gahah.. han verkade dock väldigt gullig. trots det blev det lite för mycket för lilla mig på en eftermiddag, så jag tog mina grejer och åkte hem. nu har jag suttit och terapiritat och lyssnat på musik. så nu känns det lite bättre. det har dessutom nästan slutat regna och jag ska på middag med textiltjejerna och min förra chef ikväll. det kan ju bara bli mysigt, på en annars ganska skruttig tisdag.

allamisshandladekvinnorsdag

ja må jag leva, ja må jag leva, ja må ja leva ett idiotfritt år! ett år sedan jag lämnade idioten idag! har firat dagen med att sova till ett, sen äta långfrukost med syrran för att sen åka tillbaka till min stad och invänta en ny arbetsvecka! inte firat speciellt mycket mao. men det är en dag som borde firas varje år. allamisshandladekvinnorsdag. den måste jag ju införa!
grattis alltså. till mig och alla andra.

Jävlar vilken dag

på plats i huvudstaden. en soffhängarlördag med syster och två väninnor. vi sträckkollar vänner och väntar på att det ska blir dags att öppna BIBen, en fin lördag helt enkelt. igår hade jag en fantastisk dag. en sån där dag då jag får nypa mig lite smått i armen då och då för att vara säker på att det är verklighet. att det är mitt liv och att för att hålla skärpan. och skärpan höll jag. jag var helt slut i huvudet då jag till slut sköljde ner dagen med en flaska rött 600kronors vin. det sätter väll lite ribban för min dag.
det började med en stressig morgon som hade kunnat förstöra allt, eftersom jag missade bussen. lyckades iaf komma i tid till tåget. där träffade jag en fd arbetskamrat, som höll mig sällskap hela vägen till sthlm. en fantastisk tjej btw. sen skulle jag till östermalm för att gå på workshop, ca 15 entreprenörer eller folk som jobbar med entreprenörer var samlade. på frågan varför just vi var utvalda var svaret att de hade grävt i sina nätverk och pusslat ihop ett bra gäng. ingen aning hur jag kom med ändå. men glad var jag för det i vilket fall. det var ett gäng otroligt drivna och inspirerande människor. som följt sina drömmar. jag liksom intervjuade dem och scannade av allt de sa, för att det är så intressant. kanske hade jag inte så mycket att tillföra på workshopen, kanske hade jag. däremot tillfördes jag mängder av tankar och idéer om företagande, entreprenörskap och idéutveckling. har jag sagt att jag förmodligen har världens roligaste jobb? personer som dessa har som regel förmågan att ta stor plats, och de gjorde de i mitt huvud med. att lyssna, diskutera och fyllas av alla nya intryck gjorde mig totalt färdig helt enkelt. så när mannen som jag skulle dejta på kvällen ringde och sa att han bokat bord, hann jag inte ens bli nervös. mannen är en bekant sen tidigare inlägg. mannen som jag blev ihopmatchad med efter inspelningen. remember?
jag åkte hur som helst hem till syrran efter workshopen, var lycklig efter mannens initiativ. att boka bord. fattar inte killar att det är sånt tjejer vill höra? det har aldrig hänt mig tidigare iaf.
hur som helst väl hemma, började jag bli nervös. var skulle vi äta, kläder, hur skulle jag lyckas låta intelligent när jag var så trött. brukar mest bli jävligt flummig vid det tillståndet. ryckte hur som helst upp mig, efter en raggardusch, lite nytt smink över det gamla och i helsvart bestämde jag mig att det får bära eller brista. åkte ner till stan med huvudet högt och bestämda steg. han var fin,solbränd och glad. vi tog en en snabb stadsvandring i gamla stan. han berättade om husen, jag föll nog dit lite mer. ytterligare en otroligt charmig egenskap.
restaurangen var liten, mysig och fransk. vi drack vin som kostade mer än mina kläder. åt förrätt och huvudrätt. där jag gjorde en liten fadäs, beställde dagens fisk, för jag tycker mycket om fisk, däremot har jag stora problem med fiskar. eller mat överhuvudtaget som ser ut som djur. det gjorde min fisk, såg ut som ett djur. en fisk alltså. halsade vinet, eller nej det gjorde jag inte, för jag höll i det fint med högerhanden och drack små söta klunkar.. (!) en jävla massa klunkar.. så att jag kunde äta fiskjäveln som jag dessutom täckte huvudet på med ett salladsblad. allt gjorde jag givetvis väldigt diskret, medan jag pratade kultur, mitt jobb och Stockholm. det var inte så jobbigt det där, att vara lite fin. uppföra sig kanske jag ska säga. tyckte själv att jag gjorde det med bravur. däremot var jag tvungen att fråga honom vad han var för någon. han sa att han lika gärna som att sitta i jeans och t-shirt över en öl på söder kunde gå runt och kindpussas med eliten på stureplan. ett ganska brett svar. men ärligt. jag sa att jag dessvärre har fördomar eller iaf förutfattade meningar om stureplansmänniskor. han förstod det. kändes skumt att inse att en människa som varit på fest med prinsessan dagen innan sitter på middag med mig dagen efter. jag som inte ens lägger servetten i knät när jag äter. han föreslog att vi tog efterrätten hos honom, en klassiker, inte för att jag har hört den innan, men ändå. han betlade, tur var väll det eftersom notan hamnade på bra mycket mer än vad jag har kvar att leva för denna månaden. han bodde fint, såklart. anspråkslöst men genomtänkt. vi satt i hans fönsternisch som han byggt om till en läsplats med kuddar och utsikt över takåsarna. drack champagne och småpratade. jodå, skulle kunna ha varit hur romantiskt som helst. men det var trevligt, mer än trevligt. men jag kan inte släppa in honom. det går bara inte. hur jordnära han än är mot mig.
jag sov hos honom, han åkte iväg vid fem imorse, jag låg kvar för att sen ta en tur i lägenheten. på min upptäcktsfärd såg jag att hans musiksmak var klart godkänd, kvällen innan hade vi dessutom lyssnat på kent, han hade såkalrt festat emd jocke och hade en massa insider information om låtarna, underhållande men inte imponerande. hans tavlor bestod mest av svartvita fotografier. han hade mängder med böcker. och tidningar. bra tidningar. dessutom lyckades jag se vad han heter i efternamn och googlade givitvis upp honom på i-phonen. ja jävlar, vilken dag.

rätt och fel

det rullar på. hur fantastiskt som helst. men det är fulltecknade dagar. får tvinga mig själv till soffläge. fast efter att ha bläddrat igenom alla kanaler två gånger och insett att kvällens höjdpunkt på tv är allsång på skansen gav jag upp. har inte ro att titta på skit. det enda som verkade vettigt var k-märkt form. ett program som visades i fyra minuter. värt. har egentligen inte så mycket att skriva. detta är ju en blogg för mina tankar, känslor och saker som annars är svårt att få utlopp för. men just nu lever jag i den verkliga världen. den, där kalendern bestämmer nästa rörelse. där tiden bestämmer samtalsämne och timmarna skulle behöva vara fler för att någon gång hinna med allt som skulle bli gjort. det är en ganska skön värld. jag tycker den är enkel. det är en värld där problem inte existerar. det är en värld som är full av rätt och fel. fast inte värre fel än att de kan bli rätt. och inte bättre rätt än att de ibland blir fel. det är inte på något sätt en tråkig värld. den är avkopplande för en bubblande skapelse som jag. alla tider, alla möte, alla samtal, alla timmar framför datorn, håller mig fokuserad. jag tror att jag ganska lätt kan fastna i den här verkligheten. så att jag slipper alla känslor. ångest och bubbel som ändå inte går att kontrollera. tänk om jag blir grå i stället. blev lite orolig idag när jag köpte ett par svarta byxor och ett svart linne. jag som älskar att vara en färgchock för min omgivning.
hemska tanke, jag en grå mus i en arbetande, verklig värld.
var inte oroliga, detta är en övergångsfas.
snart ska jag chocka igen. kanske inte färgchocka. eller känslochocka. får komma på något nytt..bli gravid?! får återkomma om möjlig chock.

Begagnad kärlek

skakar sådär mkt i kroppen nu igen. energibrist och överkonsumtion av kaffe. trycker i mig några knäckebröd medan jag försöker återfå normal kroppstemperatur efter 7km cykling i ösregn. har varit en kul dag på jobbet. första dagen fulltaliga på kontoret efter semestern. var på möte på en advokatbyrå. spännande miljö det där. advokatbyråer. jag inbillar mig att de ser likadana ut allihop. högt i tak och gammalt. liksom engelskt. så såg det iaf ut där jag var idag. så än så länge en av en som uppfyller min fördom. herr advokat var oförskämt ung. snygg dessutom. gift såklart och trevlig. en liten tant i tweedkjol och hårknut kom in med kaffe och kakor. eller hon hade iofs inte hårknut. hon var inte speciellt liten heller. men knälång kjol i obestämt material hade hon. Juridik är väll inte mitt starkaste ämne. kanske inte smartaste draget att skicka mig på ett sånt möte. men jag körde charmkortet. frågade vad jag tyckte var intelligenta frågor. och fick väll svar därefter. hemskt kul det där. att träffa folk.
annars har jag använt dagen för att dricka kaffe. pyssla ihop föreläsare för höstens starta-eget utbildning. druckit kaffe. kollat upp saker. druckit mer kaffe och snackat skit såklart. fast oroväckande lite. tur att jag ska hem på middag hos en vän ikväll och få prata av mig. det är avslutning på en sommarklubb i stan ikväll. men jag är så trött på fest-mitt-i-veckan-köret. det var precis som den här semestern gav mig ett ordentligt avstamp. jag avlutade något. och påbörjar något annat. saker som kändes viktigt innan har blivit mindre viktiga och andra grejer jag inte la någon vikt vid tidigare får nu plats i mitt liv. det är ett år sedan idioten och jag är inne i en ny fas. en lugnare, mer kontrollerad person. som börjar veta vad hon vill. och vart hon vill i livet. är det inte fantastiskt?
mannan jag berättade om tidigare i veckan konfronterade jag igår. jag ville vet om han ens läst mejlet jag skickade. det hade han, men han ville inte höra av sig för rädslan att såra mig. jag skrev att jag inte är sårad. han skrev att han har lätt att sära på de olika världarna han lever i. en i norr geografiskt talat, och en i söder. i den ena delen av landet är det jag. i den andra hon. och eftersom han tillbringar mer tid i den landsände hon bor i. är det där han lägger mest energi. sjukt logiskt. om man nu har det sättet att se det på. det har inte jag. jag frågade om han inte gör det lite väl lätt för sig? han satt att jag borde veta att han är en kall jävel. jag skrev att jag saknade honom. han skrev: jag med fan också.
alltså inte ett dugg klokare. men nu är det nog. en tanke om att han faktiskt någonstans älskar mig kommer alltid att gnaga i mig. men jag får väll vända det till något fint. jag vill träffa någon annan. som inte särar på världen. lever olika på olika ställe och inte kan säga nej. så det så. gammal kärlek kanske inte rostar. men den är fan begagnad.

En kärlekshistoria

sitter på nya jobbet. är själv. ganska mysigt, har fått en hel del gjort redan och nu blev det en kaffepaus. det är konstigt att vara tyst i så många timmar i sträck. det är jag aldrig. är jag hemma själv så sjunger jag. eller i värsta fall pratar med mig själv. men nu är jag tyst. biter på naglarna. skriver lite. kollar upp saker. skriver lite till. funderar. kontorsjobbar helt enkelt. tänkte såhär till förmiddagskaffet berätta en kärlekshistoria. den är ganska fin. den är dessutom min egen.
han det handlar om har jag känt länge. det är han jag passar på att träffa när jag åker till mina föräldrar. vi träffades för över tio år sedan. jag kommer inte ihåg när jag såg honom första gången. men jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att han skulle bli intresserad av mig. han var ett år äldre. eller det är han ju fortfarande iofs. han kände en av min bästa tjejkompisar. och en kväll på krogen. så satte han sig för att prata med henne. jag satt på en sida och han på den andra. jag kommer ihåg att jag hade en vadlång jeanskjol och mina svarta innefotbollsskor på mig. en udda kombo. men inte helt olikt mig. vet inte vad vi pratade om, vet inte om det var en kul kväll i övrigt. vet inte om jag var onykter eller vilket väder det var. troligtvis vinter. vinter 00-01. hur som helst frågade han efter mitt nummer. inte mig. utan min vän. sen dansade vi nog lite tillsammans. jag svävade nog mest. i mina svarta Adidasskor.
vi hördes några gånger på sms. men sen dog det ut. efter några veckor såg jag att han blivit tillsammans med min klasskompis. något bittert. tiden gick. han tog studenten. flyttade och vi hördes inte mer. tills en dag ca ett år senare. januari 02. vi möts i vår hemstad i rulltrappan på stationen. han åker neråt och jag uppåt. vi säger hej. frågar hur läget är. försvinner vidare åt varsitt håll. vi skickar några sms. kanske ska vi ses? sen började vi springa på varandra i simhallen där jag jobbade extra som simlärare.
I mitten av februari bestämmer vi oss för att ses. den 13e februari närmare bestämt. vi fikar på stans trendigaste fik. vi dricker te. hans te smiter från tekulan och han har te i hela muggen. dagen efter möts vi på krogen. och jag får min första puss när han skjutsat hem mig på cykeln. ytterligare en dag senare går vi på bio. han gjorde lumpen på den tiden. var hemma fem dagar borta tolv. som jag led.
tiden går och vi är tillsammans. det är vi i ett år och åtta månader, ungefär. därefter börjar en följetong av starka känslor, men ett rationellt tänkande som gör att vi dras till varandra när vi ses på ett så obeskrivligt sätt, men aldrig blir tillsammans igen. det känns som att jag inte vill leva med någon annan för resten av mitt liv. han har på något sätt blivit mallen för vad jag vill ha hos en kille. och utan tvekan älskar jag honom. för att inte skada vår relation har jag inte sagt något till honom. jag har låtit det vara. låtit det vara fint, lite magiskt och enkelt när vi ses. men jag orkade inte mer. jag sa det mitt hjärta ville skrika. jag kunde inte längre spela med. första gången jag sa något skrev jag ett inlägg om förra veckan. men det gick nog inte riktigt in. jag tog upp det igen, andra gången vi sågs. han kunde inte ge mig några svar. jag visste inte själv om det va svar jag ville ha. jag ville nog mest bara få bekräftat det jag själv kände. det fick jag. han kysste mig hejdå. och sa: jag älskar dig.
vi lämnade varandra. jag kände mig inte så deppig som jag trodde jag skulle. kanske var det avslutet jag väntade på? vi var aldrig menade för varandra? kanske väljer han att tränga undan, och vara rationell för att det passar bättre än att låta känslorna styra. jag vet inte. kanske får jag aldrig veta.
jag skrev ett mejl till honom. som han inte svarat på. jag vet inte ens om han har läst det. jag hoppas han gjort det. jag hoppas han inte är ledsen för att jag satte ord på allt. jag hoppas han är glad så som jag är att vi har faktiskt fått uppleva detta. ömsesidig kärlek på ett annat plan. på något sätt.

Vaknade i morse och insåg att jag skrivit ett brev till dig i drömmen. Det var ett riktigt bra brev. Där allt blev så klart och tydligt. Nu när jag ska skriva ner raderna vet jag inte ens var jag ska börja.
Jag tror mycket i grund och botten handlar om min syn på vad kärlek är. Träffar jag någon som jag blir intresserad av jämför jag med dig. Inte den personen du är, för du har rätt i att jag inte känner dig längre. Men känslorna som jag har för dig. I mina relationer går det alltid åt skogen. Jag hittar saker jag stör mig på. Eller så kör jag helt enkelt över. Tro det eller ej, men jag är inge bra att ha att göra med. Stackars killar. Jag orkar helt enkelt inte bry mig tillräckligt mycket. Jag har många gånger fått ignorera känslorna som dyker upp när jag tänker på dig. Vill inte ha med dem in i mina relationer. Men desto mer jag försöker förtränga desto mer kommer de tillbaka, oftast i drömmar.
Jag försöker inte ens sälja in mig hos dig. Jag behöver inte vara på något sätt, och på samma sätt så kvittar det vad du säger, gör eller hur du ser ut. Jag vet att vi har sagt det tusen gånger, men det är så underbart att det är så.
Jag vet inte hur du ser på vår relation och det är nog det som gör mig mest frustrerad. Jag vet inte vad du har ut av att träffa mig? Det känns lite overkligt när du säger att du har flickvän, när du skickar ut signaler som definitivt visar det motsatta. I det fallet är det ju mer synd om henne än mig. skulle du kunna berätta för henne om mig? Jag trodde jag skulle känna mig mer bitter och deppig. Men det gör jag inte. Du har ju egentligen bara bekräftat att mina känslor har en grund och att det inte är jag som har inbillat mig. På något sätt blir det också lättare att acceptera när jag känner att det är ömsesidigt.
Jag tror inte det är så bra idé att träffas nu, det finns liksom inte så mycket mer att säga. Dessutom vill jag bara vara så nära dig, så att du inte kommer att kunna kontrollera dig!
Önskar dig verkligen allt gott. Jag älskar dig. Så enkelt är det!

borta bra men hemma bäst?!

jag streckkörde i fem timmar. åt godisfiskar. snusade snus som hade fått en obehaglig smak av rapé eftersom en vän stoppade en av hans snus i min dosa i natt. hade mensvärk som gjorde att jag trodde att jag skulle bryta ryggen om jag sträckte på mig. och så regnade det löjligt mycket de första tre timmarna. men hem kom jag. satt kvar i bilen en stund efter att jag stannat. kändes som jag fortfarande rullade. insåg att mitt blodsocker antagligen var nere på noll någonstans. släpade upp alla väskor och påsar i lägenheten. väl uppe i lägenheten ser jag att kylskåpet stått öppet. en vecka ungefär skulle jag tro. inte för att vi hade så mycket ätbart där ändå. tog en konservburk tonfisk och några skorpor. kokade lite te och satte mig för att kolla posten.
vet inte om det var för det låga blodsockret eller för brevet jag höll i min hand. jag började i vilket fall att skaka i hela kroppen. det var polisanmälan. jag vet inte riktigt hur sånt här går till. men jag läste igenom de olika punkterna.

Brottet
Idioten har under drygt ett år genom slag, hotat och tryckt en kudde mot målsägandes ansikte.
(det står givetvis inte idioten i anmälan.)

Bakgrund
Målsägande och idioten har haft ett förhållande

Omständigheter
Målsägande uppger att idioten kontinuerligt under hela deras förhållande misshandlat henne fysiskt och psykiskt. Misshandeln pågick i flera timmar varje gång, både nattetid och dagtid. Misshandeln bestod av att idioten brottat ner målsäganden slagit henne flera gånger i ansiktet och hotat att slå henne med diverse föremål (skärp, kniv) Idioten har även vid flera tillfälle tryckt en kudde över målsägandes huvud.
En dag när målsägande var trött på att få idiotens förlåtande kramar satte han henne i en stor garderob under större delen av dagen. Ett flertal gånger öppnade han garderoben och misshandlade henne för att sedan stänga igen. Målsäganden uppger att idioten på något sätt förstod vad han höll på med och gick ifrån deras gemensamma bostad. Målsäganden rymde då till en kompis och har sedan dess inte blivit slagen av idioten. I två månader efter det att förhållandet upphörde ringde idioten målsäganden flera gånger och hotade henne, för att sedan ringa igen och be om förlåtelse.

Det var väll inte riktigt sant att jag rymde till V. Jag åkte ju först till mamma. skulle inte förvåna mig om det är sådana saker han kommer att haka upp sig på. ganska ointressant egentligen. men jag vill att det ska vara korrekt. känner mig starkare då. ändå svårt att få någon annan att formulera min historia på några få rader. nu mår jag bara dåligt av att se papperna. och det är nog bäst att jag har lite koll. tror inte han kommer göra något. men man vet inte. han är en idiot. vad fan ska man förvänta sig?

har tusen saker att berätta om min semester. men den redogörelsen kommer i veckan. nu några timmars sömn innan första dagen på riktigt på nya jobbet!!

tjugoårs kalas

igår när jag och min syster pratade berättade hon sånt för mig som jag tidigare stängt öronen för. hurdan jag var. hur jag uppfattades. tycker fortfarande det är jobbigt. men när hon berättade så blev det inte så tufft. hon anklagade inte. hon förstod. på ett sätt många inte kan göra. eller rättare sagt, ska behöva göra.
hon berättade om en speciell händelse. det var under hösten. min lillasyster fyllde tjugo och hela familjen var bjudna till henne på kalas. jag och idioten skulle köra dit över dan. i hans värld fanns ju inget som heter stanna över. slappna av och umgås.
dagen innan bråkade vi såklart. och han bestämde sig för att inte följa med. varför. varför. varför lät jag inte bara honom stanna hemma!? suck. detta var innan jag skaffat bil och det var innan jag blivit av med alla mina pengar. så jag skulle hyra en bil. problemet var att min syster skulle få min säng. som jag ändå aldrig använde. så jag skulle hyra något transportmedel som gjorde att jag kunde få med den. det är svårt att förklara och jag kan idag skämmas över mina beslut. men stressen av att leva med idioten gjorde att det var omöjligt att tänka klart. i ena änden min mor som ber mig vara rationell. i andra änden idioten som försöker övertala mig om att min mor får mig att må dåligt. och jag i mitten som ska försöka tänka klart. tänkte sällan klart. tänkte mest vad som gick snabbast. hyrde hur som helst en jätte stor minibuss. för två tusen. en dåres beslut. eftersom inte ens sängen kostar så mycket. iofs inget att älta nu. men ger en bild av hur labil jag var.
inte kom vi iväg heller. jag ville ju vara med min familj så länge som möjligt, men han blev ju nervös över att jag stressade honom. och då kunde han inte göra sig klar för det. osv. så jag satt i soffan och väntade till han var redo att åka. varför körde jag inte bara?! de tre timmarna vi hade i bilen till min syster bråkade vi mest hela tiden. väl framme. då han fått sina matpauser. kisspauser och gnällpauser. var han väll hyfsat nöjd. tror jag.

det var ju så när vi var ute och åkte bil och han ville äta så gällde det att jag stannade tvärt. oavsett. det fick jag lära mig den hårda vägen. annars var det på mina villkor. det var bara jag som bestämde. så sa han stopp. så blinkade jag in till kanten och stannade. sjukt.

hos min syster var hela familjen samlad. han tyckte min ena systers kille var en nörd, jag försökte förklara att det var hans stil och den var ganska medveten. det fattade han inte istället fick jag höra det ofta. "..är det en sån där medveten nörd.. höhö"
min andra systers kille hade legat och sovit på soffan när vi kom. och då blev han dömd till att vara en ouppfostrad nonchalant kille. som han uppenbart inte heller gillade. min mamma gillade han inte för att hon fick mig att må dåligt och att hon favoriserade mina systrar. jag borde bryta med henne för att hon skulle fatta. min mammas man mobbade han för hans skjorta. osv. osv. osv.
det min syster berättade för mig om denna mardrömskväll var att jag var så lugn. jag hade en grå tröja på mig som jag hela tiden drog upp halsen på så att inte urringningen skulle synas. ganska onödigt med tanke på min massiva hylla (!) jag var osminkad. det var ju mest praktiskt eftersom jag bara grät hela tiden. jag såg antagligen ganska trött ut. blek och med insjunkna kinder. jag hade passat på allt jag sagt. kollat efter godkännande hos honom inför och efter varje konversation. jag kommer så väl ihåg det. det enda smycke jag hade på mig var det där halsbandet han hade gett mig. som jag aldrig tog av mig.
efter maten vet jag att jag fick väldigt ont i magen. då försökte jag lägga mig ner i sängen för att slappna av. då fick han panik, idioten. trots att mina hellånga jeans. låg jag och visade fittan för de som satt i andra änden av rummet. vi åkte därifrån vid nio kanske. då hade vi väll varit där i 4 timmar.

Olika klasser helvete

jag tänkte berätta en historia som inte är min historia. därför kan det också finnas en mängd luckor i den. jag berättar den utifrån vad jag vet och mina preferenser, på så sätt kan inget vara fel eller rätt.
jag träffade min storasyster första gången när jag var 16år. vi är inte på något sätt biologiska systrar. men de senaste 10 åren har fått oss att växa upp och ihop som systrar. hennes mamma och min pappa hade nyss träffats och vi åkte tillsammans med mina småsystrar ut till en by, utanför byn där vi bodde för att hälsa på. hon var lugn. jag kommer ihåg att jag tyckte hon var söt. men späd. liten och grå. det var inget runt henne som lyste. hon är 4 år äldre än mig och var då alltså knappt tjugo men hade varit gift sedan två år med en man hon träffat i tyskland som hade sitt ursprung i turkiet. till historien hör att min styvmor är tyska således hennes döttrar med. men med släkten i sverige. blev det ganska naturligt för hennes ena dotter att flytta hit då de inte hade någon annanstans att ta vägen. hon och turken.
anledningen till varför de inte kunde bo i turkiet eller tyskland fick jag aldrig reda på. han hade suttit inne. eller så var det något med militärtjänstgöringen. hur som helst var de fast i sverige.

när min syster var 17 hade hon rymt ner till turkiet med turken. de gifte sig. efter två år var de tillbaka i sverige och bodde i en sommarstuga, turken fick jobb, men inte min syster. i stället blev hon gravid och fick en son när hon var 23. när hon var 25 lämnade hon turken. hon skaffade körkort. vänner. jobb. utbildning. och ett liv.

hon och turken var tillsammans i 7år. de första två åren slog han inte henne. då var han beskyddande, på ett så där fint sätt. han bad henne att inte ta på lypsyl framför andra män. osv. men de levde ju i turkiet så min syster tänkte inte så mycket mer på det än att det gällde att anpassa sig. första gången hon blev riktigt rädd hade han dragit henne över ett stengolv i bara underkläder. med en uppskrapad rygg som resultat. hon hade i förtvivlan sprungit ner till handlaren på gatan och alldeles rödgråten bett om att låna telefonen. precis när hon skulle slå numret till sin mamma. behärskade hon sig, svalde gråten och pratade på som vanligt. hon ville inte göra dem oroliga.
i sverige hade hon släkten. så en gång när de bodde i sommarstugan ringde hon sin morbror som kom och hämtade henne när han hörde att hon var riktigt rädd. hon bodde sen hos honom och hans familj ett halvår. innan det var dags igen. hon gick tillbaka.
hon hade för längesen brutit kontakten med sina kompisar i tyskland. slängt fotografier och hade inga egna intresse. hon anpassade dagarna för att inte väcka den björn som sover. städade. i förebyggande syfte. lagade mat. passade upp. underhöll.

när jag skriver detta sätter sig klumpen i halsen. jag mår illa och vill bara skrika. helt oundvikligt börjar jag bita på naglarna. det är detta. denna ständiga tåtassandedans som tar all energi. man är ett vrak. beredd på vad som helst. vad är nästa sak som inte passar? hur ska jag hantera en situation som inte kommit? hur ska jag förutse nästa bråk? vad kan jag göra? energin försvinner och med den det som lyser. det som finns runt en levande människa. man har för längesedan slutat leva för sig själv. för det kommer ju bli bra, bara jag göra detta... och detta..

för min syster blev det värre än det någonsin var för mig. om man nu kan ordna upp helvetet i olika klasser. hon fick barn. hon blev skuldsatt.
han fick henne att bli borgenär på ett lån. som hon fortfarande betalar tillbaka.
sonen bryr han sig inte om. förutom när han behöver pengar och använder sonen som medel att få min syster att betala. Idioten har inga såna hakar på mig. men jag förstår min syster som betalar hellre än att vara rädd att hennes son en dag inte ska komma hem från skolan.
min systerson har mardrömmar. han slits mellan känslor som att han borde tycka om sin pappa. hans pappa borde tycka om honom. och en obeskrivlig rädsla att pappa ska komma och hämta honom så han aldrig får se mamma igen. pojken är nio år. och ska inte behöva leva med minnesbilder av att hans pappa slår hans mamma. han ska inte behöva ha upplevt rädsla. skräck och våld.
min syster har idag. två jobb och läser upp sina slutbetyg från gymnasiet. hon bor i hus med sin son och hennes kille flyttar snart in med dem. våra föräldrar har stöttat henne och hon står på båda benen. en järnkvinna. så som alla andra kvinnor som går igenom sånt här.
på kvinnojouren säger de att det bara är starka kvinnor som går igenom sånt här. för männen blir det som en sport att trycka ner och tämja. det kan man inte göra med en svag kvinna.
allt detta pratade vi om igår. medan vi drack vin. färgade hår och slutligen cyklade ner till sjön där det grillades och fiskades. hela familjen. släkten. för alla bor här. i en liten by någonstans i sverige.

en springdröm

spärrades inte in. slutade skratta och tog ett seriöst samtal med min syster i stället. och så kändes allt mycket bättre. idag körde jag henne till tåget sen blev jag utskickad i skogen. plockade blåbär som nog är det mest tålamodsprövande bärslag att finns att plocka. lyckades få ihop en liter på en timme. sen gav jag upp. därefter kom en annan syster på besök. jag tittade på när hon staplade ved. somnade i solen och har haft det ganska gott. bakade muffins med blåbär som jag gav arbetarna. spelade fotboll med hennes son och snart ska jag hem till henne på grill och vin. jo det är ganska fint att bara vara ledig också.
men det som gnager i mig har ju egentligen inte med ledigheten att göra. det har ju mer med den här mannen som jag inte riktigt kan släppa. för att citera en man som definitivt hakat upp sig på deppiga kärlekshistorier lasse winnerbäck. jag är nog mer i kärleken i sig än dig, förlåt mig. och det är nog så. han är nog mer en symbol för kärlek. på något sätt. återkommer antagligen med detta. nummer två i hjärngnagande är den här polisanmälan. som blir mer och mer verklig. och nästa vecka kommer jag hem igen och då är det definitivt på riktigt. läskigt. drömde i natt att vi var tillsammans igen. jag och idioten. och han hade nästlat in sig i mitt huvud så jag kom inte ifrån honom. han lät mig liksom göra allt jag gör. men ändå var han där och tog min energi. en sån där springdröm ni vet. när man springer och springer men kommer ingenstans. vaknade helt uppjagad.

ledsen och lite vilse

ledsen och lite vilse. ångrar ibland att jag flyttade så långt. att jag startade upp mitt liv på ett annat ställe. känner mig felplacerad här där hemma borde vara. kan inte slappna av när jag borde ta vara på tiden. känner att jag inte räcker till. kanske rymde jag från något. kanske är det inte ett kanske. jag vet att jag rymde. och detta är väll ett bakslag. känner mig mer hemma i städerna nära dit mina vänner flyttat. känner mig mer hemma i deras närhet än där hemma borde vara.
här biter jag av plastnaglarna och läser om samma meningar i böckerna. går på mållösa promenader och vankar. väntar. får dåligt samvete.
jag drömmer. dagdrömmer och fantiserar.
är nog mer ångesten som skriver än jag. men helt okej är det inte.
är på semester. känner mig ensam. och återigen hamnar jag i tankarna om att jag vill dela allt detta med någon. för jag mår bra. det är inget jag längre behöver övertala mig själv om. jag mår mer än bra. dock klamrar jag mig fast vid mina systrar och vänner. för nog är jag en obotad romantiker. som tror, drömmer om kärlek. kanske om kärlek som inte finns. är helt enkelt lite kärlekstörstande.
och det tyckte jag att jag skulle skriva ett helt inlägg om.
jag är fan patetisk. ganska gullig men definitivt ganska sorglig. nu skrattar jag åt mig själv. och kan inte sluta. återkommer. om inte mina föräldrar spärrat in mig på psyk innan.

Flugjävlar

livet på landet. idylliskt, lugnt, fint, men förbannat långtråkigt. såhär mycket tid som jag har nu har ja inte haft på ett år. men så här lite har jag nog aldrig heller fått gjort. och flugorna sen. jag håller på att bli galen. i vår familj har alla varsin flugsmälla. typ som man har sin egen tandborste och kaffemugg. dessutom ligger det reservflugsmällor, klisterremsor, div hemmabygge för flugfångande och nät mellan varje rum. men vad hjälper det. i morse vaknade jag och syrran med ett ryck. vi hade förutom fått in en hund i rummet under natten, fått in två flugor. trots alla försiktighetsåtgärder. vi började fäkta med våra flugsmällor. men då var de spårlöst borta. hur fan gör de?! nog om flugor. livet på landet är inget för mig iaf. all logistik som krävs för att åka in till civilisationen. ingen spontanitet och dessutom djur överallt. gillar inte djur.
åker in till stan ikväll. ska träffa K. och två andra vänner. vi brukade kalla varandra för fjärdedelar när vi var yngre. bildade liksom en helhet vi fyra när vi var tillsammans. kommer inte ihåg när vi träffades alla fyra sist. kan varit i Göteborg för fyra år sen, om jag inte minns fel.
sen stannar jag hos K en natt. mys!

Jag är annars mitt uppe i mission impossible 5. eller The story of my life. som jag en gång för alla ska lösa den här semestern. jag skrev om det i julas. det var då vi träffades sist. han och jag. och helt oundvikligt dras vi till varandra. men av någon anledning stagnerar allt då vi åker ifrån varandra igen. jag vill ha honom i mitt liv. jag vill vara den enda tjejen för honom. annars kan det va. jag vill inte vara hans vän. detta sa jag till honom i fredags. vi drack öl hemma hos hans mamma. snackade skit och hade en väldigt trevlig kväll. jag tillät inte honom säga vad han tänker och tycker. Så när han berättade att han dejtar en annan tjej mådde jag mest illa. ville därifrån. och blev av med all min glädje över att träffa honom. hur som helst. tillslut kysste vi varandra och det gjorde vi till syrran ringde och sa att hon stod på gården och hämtar mig nu.
fråga mig inte vad allt detta ska leda till. trots att jag sa vad jag tyckte och tänkte står jag fortfarande och trampar. vi blev tillsammans första gången när jag var 17. det är 10 år sedan. kanske bara dags att lägga ner.

aaah är inte bitter. men flugjävlarna gör att jag håller på att få ett nervöst sammanbrott! kan de inte bara sitta still???!