Fix you

liiiiiiiiiights will guide you hoooome.. sjunger högt till Coldplay, Fix you, fantastisk musik. Nu har jag bestämt mig för att lägga ner bloggandet. känns liksom bra. är färdig.
hittills har jag bearbetat och ältat och sånt. men nu är jag.
jag går på utbildning där vi just i dagarna har tränat på att lägga undan saker som tar plats i minnet. fantastiskt. insåg att jag redan blivit ganska bra på det under det här året. men kan självklart träna mer på det.
främst kommer jag aldrig att glömma detta, jag kommer alltid att engageras och vara ett stöd för alla som vill prata.
gör det. det finns inget att skämmas över.

kanske blev detta det sista jag skriver. gillar inte avsked och sånt. känns sorgligt att avsluta den kontakt jag har haft med alla genom denna blogg, om än en envägskommunikation.

mitt liv rullar.
hänger med vaktis. och det känns underbart.
har ordning på tillvaron.
får inte konstiga ångestattacker.
kommer att skriva klart boken, sen kommer jag att hålla föreläsningar för alla som vill lyssna.

tack alla som har läst.
tack alla som jag har pratat med.
tack alla som lyssnat.
tack alla som finns vid min sida.
tack för att jag har ett så fint liv.
tack för att jag är jag, och är jävligt bra på det.

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you cannot replace
When you love someone but it goes to waste
COULD IT BE WORSE?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Ett varmt bad

okej, ni ska få uppdateringar. tänkte ett tag strunta i detta. återgå till den normala tillvaro jag har skapat runt mig och inte längre hänga ut mitt liv i en blogg. men jag har väll blivit avpersonifierad för er.
skoja bara.
jag har ett lite för stort ego och känner personligen att det är skönt att skriva av mig. läs om ni vill, eller skit i det.

fick brev från åklagarmyndigheten i veckan, fallet är nerlagt. lika bra det. blev sur när jag fick brevet, men det blir bäst så. sen att det jävla systemet inte fungerar , är en helt annan kamp. Idioten har fått nytt jobb, fick jag underrättelse om från mina fd kollegor. dessutom kan han tydligen sitta och prata högt om kvinnomisshandel och tycker det är förjävligt att det finns sådana människor. gaaah
skit samma som sagt.
mitt liv går vidare, om med det en massa drama, såklart.
vaktis och jag har fortsatt träffas i smyg. det har känns lite upp och ner. jobbigt att alltid behöva säga hejdå, så i veckan var jag nära att säga till honom att jag inte vill träffa honom mer. förens han har löst allt.
men så var han här i fredags, och det var ju så sjukt mysigt.
igår var jag ute med V och co. han var ute med sina kompisar, bla min frisör som skickade uppdateringar till mig hela kvällen var de var och vad de gjorde. vi var inte på samma ställe men träffades tillslut utanför BK. vi gick en promenad, och återigen sa vi hejdå.
men han kom hem lite för sent, tjejen snodde hans mobil och så kom det fram att vi hade träffats ändå. så hon slängde ut honom. go tjej. tycker dock väldigt synd om henne.
vid halv sju imorse kom han till mig iaf. sen har vi haft en mysbakisdag. tills han kom till insikt vad han faktiskt gjort i natt, och började fundera på lite praktiska grejer. stackaren. sådana saker som var han ska bo och sånt. men det löser väll sig.
nu måste jag på något sätt panikläsa en bok jag inte äger och skriva en recension på den innan midnatt. problem; var får jag tag i en sån bok nu, en söndag em?
äh, börjar med ett varmt bad.
puss

Måndagstankar

vissa dagar alltså, skjut mig. och det där med att vara kär, ett jävla heltidsprojekt. bitter? nope, faktiskt inte. bara glad att idag snart är igår.
puss

Söndagsmys

det är kaos, man jag gillar det. en konstig känsla. eftersom jag alltid levt som tidernas pedant. nu är inget i ordning, varken i huvudet, lägenheten eller på jobbet. men jag flyter, och gillar det. jag påbörjar tusen projekt som aldrig blir riktigt klara. men just nu har jag iaf byggt ihop ett skrivbord i min hall. vilket resulterade i att cykeln fick flytta. nu står hon bekvämt lutad mot spisen, använder ändå inte den så ofta, spisen alltså.
insåg att jag äger ganska många pennor. tänkte att en ide hade varit att testa vilka pennor som faktiskt fungerar. insåg ganska snabbt att detta skulle bli ett evighetsprojekt så jag gav upp, med pennor liggande överallt. i mitt andra rum har operation utrensning-av-kläder påbörjats. funderade på att dra igång ett annat projekt. att samla ihop grejer, kläder och sånt som bara ligger i skåpen.. iaf hos mig. och skänka till utsatta kvinnor. starka varelser som hamnat fel, och nu har kronfogden efter sig. det kunde lika gärna varit jag, som inte kunde köpa nya grejer till mitt hem, nya kläder inför hösten eller bara få känna mig fin. är det någon som vill vara med? ska ringa min kvinnojourskvinna och fråga om det finns något man kan göra. i vilket fall ska jag rensa ut och ta med mig ett lass på torsdag.
vaktis var här imorse, jag var bakfull, han var söt. jag berättade om idioten. han tog det bra, tror jag, fast jag satt mest och darrade när jag pratade. usch. behöver jag säga att jag gillar honom? suck bara mer nu.
sen pratade jag i telefon en massa. sen blev det en tur till Ikea med V och bio med en annan söt vän. haft en otroligt social helg. med en massa fina flickor. tack alla för att ni finns.

Inkompetent stolpskott till polis

hade ett långt samtal med K igår, och jag bestämde mig för att ta tillbaka min anmälan. idioten håller ju sig trots allt lugn nu, och jag har inte som avsikt att reta upp honom mer. han har gjort fel, och det vet han. jag vill inte behöva vara rädd. orkar helt enkelt inte driva det här. det tar bara energi som jag kan använda till annat. bara min medverkan i programmet och att det har gått så bra för mig är en pungspark nog.
Så det första jag gjorde i morse var att ringa poliskvinnan. men det inkompetenta stolpskottet till polis var inte medgörlig idag heller. hon sa att det kan inte jag bestämma. ursäkta? kan inte jag bestämma det. har vid det här laget vant mig vid att upprepa hennes kommentarer med sarkasm. nej, för det är åklagaren som beslutar det, men hon skulle hälsa att jag inte längre vill medverka. sen frågar kossan, alltså detta är skrattretande, men hon frågar om det verkligen är sant, min historia. återigen var jag tvungen att upprepa hennes fråga. Frågade du just nu om det jag berättat var sant?! med tårar i ögonen, la vi på. hon skulle se vad åklagaren säger, det är ju ett allmänt åtal, vad fan det nu betyder.
gaaaah
nej, dags att jobba vidare.

Ömsesidigt

Poliskvinnan ringde mig precis på jobbet. hon skulle läsa upp förhöret. hon berättade om en kvinna som varit tillsammans med en man som misshandlat henne, hon berättade om händelser som var hämtade från mitt liv men helt tagna ur sitt sammanhang. insåg och förstod att det var min historia hon försökte berätta. lyssnade med ett halvt öra. hon ville att jag skulle fylla i. hon ville att jag skulle säga att jag fått en massa hjälp från kvinnojouren, det ser väll bra ut i statistiken skulle jag tro. då kan de avsäga sig ansvaret för kommande kvinnor, och skicka de direkt till kvinnojouren för "där får man bra hjälp, det säger statistiken" Fast jag sa inte att jag fått hjälp därifrån, ville inte ge henne det även om hon försökte lägga orden i min mun. sa att det var min ilska som drev mig.
Hon frågade mig frågor om tid och platser igen. jag suckade och mumlade. ansträngde mig inte för att minnas. sa bara att jag vet inte. sen frågade hon varför jag inte bara gått. ?? Jag frågade om det var så, att hon frågade mig om varför jag inte gått?.. hon sa ja. jag var tyst, inom mig bubblade ilskan och jag pendlade med att förbli tyst eller ge henne ett sarkastiskt svar. sarkasmen tog över, hon blev tvär. Jag skrev en lapp där det stod Jävla kvinna, som jag höll upp så F skulle se.
poliskvinnan försökte i ytterligare några minuter ta reda på platser och tider. jag sa återigen att det var vardagsmat. ett ord hon numer förstår och slutar med sina idiotiska frågor. Vi avslutade samtalet osammanhängande och kort. Hon gillar inte mig, och jag gillar inte henne. Ömsesidigt.
Hinner knappt börja spy galla till mina kollegor, förens tårarna börjar rinna. Jag sätter mig på toaletten en stund och andas djupt. Telefonen ringer och det är vaktis, han hör att något är galet, jag förbannar mig lite för att jag inte sagt något till honom tidigare. jag säger att ett samtal gjort mig förbannad. att det är en massa gammalt skit som spökar. fast att jag blev glad att han ringde. fem minuter senare är han uppe på kontoret, han vet fortfarande inget eftersom jag inte tycker det är något jag kan berätta snabbt, hur som helst pussar han mig hejdå och säger till mig att inte tänka mer på det. han gör mig glad.

det är bara ord!

hej.
knas dag. överfylld av känslor i verklig bemärkelse.
nu är det r-tangenten som segar
har blivit morgontrött, duschar för länge och skippar frukosten och har dessutom blivit skamligt lat, så jag kör bil varje dag till jobbet. har lånat en fd kollegas bil inget av det är likt mig. dessutom kom jag inte in på kontoret, för kortet hade jag förlagt. suck. är nog i en lite förvirrad period. känns som jag är gravidförvirrad, har anammat från F, eller något.
var på förhör idag. det var värre än det första, en kvinna hade tagit över fallet då de andra grabbarna hade fått någon ny tjänst. så vi tog om allt från början. ruttet. ruttet för att det är bara ord, det är inte DET jag upplevt. svårt att förklara. hur slog han, när slog han, hur länge, vad hände sen, vad sa jag då, vad sa han då. INTE FAN VET JAG. desto längre jag satt där, desto mer frustrerad blev hon. hennes dumma anteckningar säger absolut inget om vad som hänt. det sa jag till henne. jag sa att det kändes idiotiskt. kvinnan som tog sitt arbete på lite för stort allvar, kände nog att jag attackerade henne. jag vill träffa en människa, en levande varelse som fattar vad hon gör. ska det vara så svårt att förstå. hon sa att hon måste fylla i uppgifterna på detta sätt. jag sa att jag förstod hennes arbete, men jag fattade inte systemet. varpå hon ordagrant och korrekt förklarade systemet. jag började gråta, blandat med snor och tårar berättade jag hur det kändes. att det hon skrev kvittade vilket för mig, att min historia var min vardag, jag frågade om hon visste vad hon ätit i juli förra året, på kvällen den 11:e, det visste hon inte. jag frågade hur länge måltiden varit. och vad hon tänkt på. hon tittade på mig och förstod.
ingen formalia i världen sätter stopp för förtryck och våld i hemmet. jag frågade varför inte han kunde anses vara skyldig till han bevisat motsatsen. det är ju han som gjort fel, inte jag. varför ska jag behöva gå igenom det här helvetet. varför är inte polisen utbildad.
inte ens mina ord här, som jag har kämpat med i över ett år, berättar min historia korrekt. varför? för att det är ord! hur ska en polis som uppenbarligen inte har någon koll på vad förhöret handlade om, sätta ord på min historia? det kunde lika gärna vara en anmälan om en bortsprungen katt, det är säkert samma frågor.
jag vet att denna anmälan aldrig kommer leda någonstans, tårarna rann när jag tittade henne i ögonen och krasst sa att jag är bara en pinne i statistiken. jag vet det, för att systemet är fel. och det är inte bara jag som drabbas, för det hade jag kunnat hantera. men jag kan inte hantera deltagandet jag känner och alltid kommer att känna för kvinnor i samma situation. jag vill vara ett stöd och hjälpa folk. det är min förbannade skyldighet, då vill jag inte sitta och klappa kvinnan i fråga på axeln och säga att: det är bra att du anmäler, eller: rätt ska vara rätt. och: nästa gång han gör något kommer han åka fast. och den värsta: du är stark som tagit dig ur. och alla andra lama ursäkter, för att det inte finns någon upprättelse i det här landet!!!!!
som att strö lite salt i såren återgick poliskvinnan till formalia när jag torkat de värsta tårarna. hon berättade att hon kommer att ringa och läsa upp förhöret för mig när hon renskrivit det, sen kommer hon höra vittnena och slutligen förhöra idioten. sen sa hon att jag måste tänka på hur stark jag är. inom mig kokade det.
Finns det någon ansvarig politiker för det här? justitieministern?
åkte tillbaka till kontoret för att få andrum, min kollega gjorde kaffe och lät mig spy galla över det svenska rättsväsendet. sen hängde vi upp affischer resten av dagen.

2014 går jag till val, under parollen: kom ut ur boxen, och avskaffa tunnelseendet!!

suck

eftermiddagen från helvetet avslutades dock på toppen av bergochdalbanan. vaktis har precis gått här ifrån. han har gjort slut med tjejen, men hon har förbjudit honom att träffa mig så länge de har lägenheten kvar. men uppenbarligen struntar han i hennes förbud och löser nog situationen på något sätt. antar jag.

Uppdatering

sitter på golvet, i hallen, med mitt täcke runt mig och med datorn i knäet. sitter hopplöst mycket i vägen för min sambo som håller på att packa ihop sitt liv. eller iaf alla sina saker. imorgon flyttar hon ut. känns lite konstigt, vem ska nu göra min mat, diska min disk och badda min panna när jag har feber? konstigt vad snabbt man vänjer sig vid närheten.
är nog ganska tragisk som ensamboende, när jag kommer hem själv på kvällen och lägenheten är tom sätter jag mig oftast på en stol och tittar dumt framför mig -och nu då?
ikväll blir det iaf avskedsmiddag för sambon på stan, för hon lämnar inte bara min lägenhet utan också staden.
har ont i halsen och är seg, har haft en lättare influensa i två dagar, vilken mest visat sig som halsont och orolig nattsömn..
polisen ringde idag, och ville ha kompletterande förhör nästa vecka..
vaktmästaren har varit här ett par gånger till..
idag hade hans flickvän ställt honom mot väggen och undrat när han skulle berätta om mig..
jag har ett så kul jobb att jag går dit trots sjukdom..
i helgen ska jag till Polen..
nu måste jag tydligen göra mig klar, trosor, linne och täcke är tydligen inte kvällens dresscode..

Fyra minuter

Spottade precis ut en snus jag glömt att jag hade i munnen. är nog väldigt hungrig. är trött med all säkerhet. och så lite ångest på det. inte så lite heller. läskigt nog har jag lärt mig att ta bort ångesten, det läskiga i det är att jag inte riktigt vet var den tog vägen. jag menar om jag fysiskt såg den lämna min kropp, hade det varit lugnt, då hade jag kunnat springa efter och låsa in den. men nu kan det lika gärna ligga och kura bakom ett revben, kanske flög den ut genom mitt öra och ligger nu i sängen och väntar. tusan. för trött och okoncentrerad för att hålla koll.
men vaktmästaren kom hit. jävlar vad jag gillar honom. jo för det är mer nu. typiskt. han är fortfarande upptagen. försökte hålla mig sansad och inte göra något som skulle hugga i hjärtat sen. men han luktade lite för gott, var lite för söt, skrattade lite för charmigt och var så avslappnad att ja.. vi kysstes.
och det kändes ju bra.
vill inte fiska i hans relation. men de bor tydligen ihop. tusan. sa att jag inte ville veta mer. desto mindre jag vet desto bättre, inbillar jag mig.
tankarna flög snabbt över till när jag träffade idioten och var i samma situation som vaktmästaren. skapade en viss förståelse för idioten. fast han var en idiot, det är inte jag. om jag skulle bli ihop med vaktis kommer jag aldrig att misshandla honom. en jävla skillnad.
jag vet inte vad jag ska säga, det känns inte ens hopplöst, inte jublande glädje heller. mer, tråkigt och som att jag har varit med om hjärtesorg förr, och därför reagerar inte min kropp längre. jag vågar liksom inte tro, hoppas eller knappt drömma.
han frågade mig varför jag var singel. jag sa att jag inte träffat en man som gör mig knäsvag. la till att jag inte alltid varit så snäll mot karlar och att jag har kommit från ett dåligt förhållande. sen pratade vi inte mer om det.
mitt förflutna och hans flickvän ägnade vi ca fyra minuter åt, resen av de två timmarna bara var vi. så fantastiskt. synd att de fyra minutrarna är de som påverkar oss mest. och att det där att bara va, blir åtsidosatt.
suck det är blandade känslor. självklart vill jag inte att han ska ha tjej. men jag vill inte heller ha mitt förflutna med idioten. orkar inte ha den ryggsäcken.
kanske ska gräva ner den, stänga bloggen och sluta i emma-gruppen. och aldrig mer nämna det?!.. men kan tyvärr inte göra det än, är inte klar. vet inte när det blir, men jag vet att jag kommer att veta när det är dags. kanske ska köpa en spade sålänge?!

!!!!

Vaktis på väg! återkommer!

På utbildning

Är så inmatad med nya kunskaper att det skvalpar i huvudet. det är så fantastiskt med nya vägar, insikter och kontakter. alla nya möte och alla "aha" upplevelser. jag önskar att alla kunde få samma kunskaper som jag får. är på utbildning denna veckan. och jag har under två dagar insett att jag har gjort så många fel i mina möte med folk. inga stora fel, och inget som egentligen är fel, fel. men sånt som jag nu kan göra på ett annat sätt, och få ut så mycket mer av mina möte. både i arbetet och privat. det är en coachutbildning, i de värmländska skogarna. en liten ort som inte har mycket mer att bjuda på än två korvhak, en pub och ett folkets hus som de nu försöker kalla kulturhus. men den stora röda byggnaden som har stått där sen dansparkernas tid, kommer troligtvis att alltid kallas för folkets hus i folkmun. en byggnad som inrymmer biograf, bibliotek, dansbana, aktionshall, kafé och ungdomsgård. jag kan ha missat något. ja, också utbildningslokal.
jag är yngst i en grupp på tjugo personer från alla möjliga håll och men alla möjliga sorters bakgrund. där finns Bror Duktig, och Fröken näsan-i-vädret, där finns Smarte Petter, och hemmafrun, och jag. gjorde ganska snabbt en drastisk insikt om mig själv, jag orkar inte vara professionell några längre stunder. det blir så artigt och tillslut bajsnödigt. jag är van att minst några gånger, ganska ofta, typ i alla fall en gång i timmen, flamsa av mig. skratta högt och prata skit. men det gör man inte här. var tvungen att ringa V på lunchen för att skvallra lite om vaktmästaren, annars hade jag väll fått krupp.
men det är kul. och jag lär mig så mycket. det kliar riktigt i fingrar och kropp för att jag vill börja använda all min nya kunskap.

Var det F-tangenten som var seg sist jag klagade på mitt tangentbord? det är den nu iaf.

i helgen var mina söta systrar här, vi festade i lördags. riktigt ordentligt. först här, sen hos V och sen på en fest till och sen på krogen. Lillasyster tog hand om sina två stora systrar som den ene åkte hem tidigare och gick vilse, (hon tappade också bort sin mobil som sen helt obegripligt hittades dagen efter i en dunge alldeles för långt från lägenheten) och den andre systern som hängde efter en viss vaktmästare. jodå, det var en toppenkväll på alla sätt. stackars vaktmästaren fick dock svårt att förklara vad det var för tjej som fullkomligt hängde över och efter honom hela kvällen. åh, vilken ångest som följde. men han sa att det var lugnt, han verkar fortfarande gilla mig. han ringde mig i alla fall igår, vi pratade i typ 40 minuter och ja..jag är ganska glad jag. thihi

Pinsamt, elak och kär

hej.
fantastiska uppdateringar väntar.
klockan är snart tio, fredagskväll.. sitter nerbäddad i sängen med alla mina kuddar och myser. har hunnit med fyra öl på after work, med finaste V.
haft en alldeles bra fredag. kreativa möte, ett soprumsmöte (!) och tårta på jobbet. men också en lunch med vaktmästaren. för där har det gjorts framsteg. vi skriver till varandra dagligen. han kommer upp och hälsar på och idag lämpade det sig såpass att vi tog lunch tillsammans, och ja, jag gillar honom. men det är ju det där lilla (?) (!) issuet med att han har flickvän...
men tro det eller ej, så löste även sig denna knut en så bra fredag som denna. på after worken ringde han. han hade något han var tvungen och prata om. nervös och alldeles skakig på rösten sa han att han hade en flickvän som han inte hade det så bra med.. ngt jag redan räknat ut med lilltån. det var mer väntat än chockartat för mig. han var rädd att jag skulle tycka han var en skit. men det tyckte jag inte. hur stort är det inte att ringa och berätta, innan det egentligen har hänt något. han gillar mig, och jag honom. hur fint som helst.
jag sa till honom att han får fundera över sin situation, att jag uppskattar hans ärlighet och om han berättar hur han vill ha det. han blev nog lättad, han trodde jag skulle slänga luren i örat på honom. men för mig blev det en ice breaker, och jag gillar nästan honom mer. han är så fin. och betydligt mognare än jag. som aldrig hade vågat göra en sån sak. all eloge till vaktmästaren.

igår var jag på möte i kvinnogruppen. vi pratade ilska. mitt favoritämne när det gäller idioten. Jag brusar upp mig ngt fruktansvärt när det kommer till ilska. mina vänner tycker jag är snäll, vissa har tillochmed, påstått med all rätt att jag är för snäll..men så kommer det. den där ilskan. och det är pinsamt att erkänna det men jag har fått utlopp för ilskan de senaste helgerna få en hårt arbetande grupp av människor, som verkligen inte förtjänar mitt bubblande hat; taxichaufförer.
jag vet inte var det kom ifrån, att idiotens pappa var en taxichaffis? att de finns till hands när jag känner mig som ensammast? att deras bilar alltid luktar skit och eftersom jag lider av åksjuka och speciellt efter krogen mår illa i deras bilar? hur som helst får de all mitt hat. i lördags hotade en taxichaufför att slänga ut mig på gatan någonstans i sthlm, något min syster inte tackade nej till eftersom jag var uppriktigt oförskämd. Dock fick jag åka med, och min syster talade sans i mig medans min plastbror lugnade taxichaffisen.
ett ord. pinsamt.

frågade en tjej i gruppen igår som jobbar som psykologiskt medium, eller vad det heter, om jag var elak. jag har en stor rädsla för att jag i grund och botten är elak, att jag med en god fasad har lärt mig dölja den. hon granskade mig, frågade några frågor och drog slutsatsen att jag inte var elak. däremot att jag har svårt att kontrollera min ilska. det var ett lugnande svar. men hon gav mig ändå uppmaningen att tänka efter vad jag gör med ilskan. och bad mig att lära mig hantera den. säga nej i tidigt skede, inte låta mig bli utnyttjad för min godhet. och låta mig få utlopp för den. människor är så smarta.
min uppmaning; umgås med människor, de lär dig livet.

Parfym

dricker te. har hällt på varmt vatten på samma tepåse tre gånger nu. inte av snålhet, lathet. ritade klart min bondgård och skickade iväg den för granskning. det var kul. vill göra mer beställningsjobb. vill bara ha lite fler timmar på dygnet. fick ju inte det förra julen, ska göra en ny önskan detta år. vi sitter här i köket, sambon och jag. med varsin dator framför oss. inte speciellt sociala, men tystnaden är skön. dessutom sjunger Anthony and the Johnsons för oss. hon har köpt en ny parfym, inte vilken som helst heller. min fd favoritparfym. varje gång hon rör sig kommer en dust av parfymen från henne och tränger in i näsan och undermedvetet upp i hjärnan. och framkallar skit. men jag tränger undan. om doft kan sätta spår så borde jag kunna omvandla dessa spår till något bra också. borde kanske köpa parfymen själv så att jag vänjer mig av med klumpen den nu framkallar. parfymen fick jag på min 26 års dag. eller egentligen hade det blivit dagen efter min födelsedag när jag väl fick mina presenter. jag satt i sängen. han låg bredvid och granskade mitt paketöppnande. om det så var en bajskorv i paketet hade jag utbrustit "ÅH vad fint". men det var ingen bajskorv, det var en jättegod parfym. som jag rödgråten och trött tackade för. troligen tackade jag inte tillräckligt. eller så använde jag fel ord. han surnade till ganska snabbt efter paketöppningen. slängde ut mig i hallen, där jag föll ihop i en hög. jag fick lova och svära att det inte var så jag menade, vad det nu var som jag hade menat fel.. han blev nog lugn igen. jag har iaf för mig att vi efter detta hämtade ut prinsesstårtan för 12 personer som vi hade köpt efter jobbet, men hade blivit grunden till kvällens bråk då jag hade passat på att spana på ett par killar i affären.
så satt vi där, i sängen, klockan var säkert närmare tre och åt tårta. torkade tårar. och lovade varandra evig kärlek.
inte konstigt att parfymen sticker i näsan.

hund anmälan och ilska

fick nog en av de sjukaste ingivelser i förmiddags, att ringa idioten och höra hur det var med honom. kände plötsligt en känsla av att ta hand om honom. trösta honom. få honom på benen och starta ett normalt liv. tror det mycket är tankarna på hunden som frammanar dessa känslor. har saknat hunden väldigt mycket de senaste dagarna. våra mysiga promenader. känslan av att stå någon så nära, som man bara kan med en hund som har växt upp med en själv. blir nästan lite gråtig när jag tänker på det. jag vet ju att han har det bättre där han är nu. att han inte var en lycklig hund. men han var en levande varelse som förlitade sig på människorna i hans värld. och vad gjorde de? jag försvann, idioten var en idiot och den nya tjejen försvann också. jag hade också huggit idioten om jag var en hund. jag är glad att han gjorde det. det var ett bett från mig med. tack!
polisen har inte hört av sig mer. dålig stil. förra veckan i kvinnogruppen gillar inte det namnet fick jag reda på att den andra kvinnan som hade anmält fått sin anmälan nerlagd i brist på bevis. henne kontaktade de ganska snabbt. jag har väntat flera veckor, och vet inte om jag vill ringa och höra de säga att de inte kan göra något. det är nog därför de inte ringer, för jag kommer bli ledsen. mest av ilska. och de kommer att förstå, hur usla de är. de kommer förstå om de inte redan förstår att jag har rätt. men systemet tillåter inte dem att göra något. tacka vet jag att vara en hund, där hugger man först och kollar om det var okej efteråt. jag borde helt enkelt tagit saken i egna händer, vad ska polisen göra, avliva mig?
hur kan ett samhälle fungera såhär? att man först ska ta sig mod och kraft att faktiskt anmäla, sen bli nekad dom pga bristande bevis. är det bara för att få statistik. det är ju ändå bara toppen av ett isberg som aldrig kommer att visa sina rötter förens rättsmakten faktiskt visar vad de kan göra.
vad är egentligen bevis. min historia har inga luckor. den är vattentät. det jag inte kommer ihåg handlar om hur han slog mig, inte om. saker som försvinner ur huvudet är i vilket sammanhang han slog, inte om.
nu sitter jag här i ett stort, ljust kontor. en fantastisk plats i en trygg och lycklig värld, och låter ilskan bubbla i mig. min stora fråga hittills har varit, hur kunde jag hamna i den skit jag gjorde med honom. min fråga nu, hur kan ingen inte göra något åt det i efterhand?
frågor jag får leva med.
det är bara att svälja och insupa livet, två erfarenheter rikare. och en aldrig sinande flod av ilska, som kommer att attackera mig när jag minst anar det. för det finns ju inga bevis.

En dramaqueens betraktelser

äldre-upptagne-mannen. hrm, vi kallar honom W, ringde idag. det var ett trevligt samtal. W var orolig över en sak, att jag ska tycka han är helt dum i huvudet efter en sak han kommer säga i nästa avsnitt. gulligt, att han bryr sig om vad jag tycker. vi hade ett trevligt samtal, han är hemskt trevlig. vi snackade skit om de flesta av de andra deltagarna, åh jag är fantastisk på att snacka skit. oroväckande fantastisk. efter vårt samtal gick jag med lätta steg mot tandläkaren. fy faen, jag gillar verkligen inte, det. har väll inte direkt tandläkarskräck, har inte varit hos tandläkaren tillräckligt ofta för att ha arbetat upp någon skräck mot det. men en fobi mot vassa saker i min mun, som skrapar och gnisslar, och trycker.. det var säkert fyra-fem år sedan jag var på rutinkontroll. men mina fabulösa tänder svek mig inte denna gången heller. inte ett hål på 27 år! Däremot var hon synsk, tandläkarkvinnan. bara genom att titta på mina tänder kunde hon berätta för mig, hur jag höll i borsten, att jag tuggade på den och gjorde andra saker samtidigt, förslagsvis diskar, vilket jag nickade ivrigt åt, imponerad över hennes förmåga. hon sa vänligt att hon önskade att jag fick ett hål, så att jag förstod vitsen med att borsta ordentligt, annars skulle jag aldrig lära mig. hon tyckte jag hade det för lätt. hon var nog mest avundsjuk, för hon skrattade med mig när jag satt och provhöll borsten och borstade nätt och fint i provmunnen. tro fan jag gjorde det, jag var varken trött eller såg en hög med disk framför mig. vilket brukar vara anledningen till att jag ibland tar i lite hårt för att det ska gå snabbt, eller borstar medans jag diskar, effektivisering, helt enkelt.

jag erkänner nu öppet att jag har kärat ner mig i vaktisen, lika bra det, så kanske jag kan komma över honom lättare när han väl bestämmer att det är flickvännen han vill vara hos. men i så fall, får han sluta skriva saker som jag tolkar som positiva i mitt huvud. bara det att han skriver är väll positivt. asch, orkar inte analyser. han är fin. väldigt fin.
jag har en bondgårsillustration jag håller på med, väldigt kul. det får mig att vilja göra mer uppdrag, en utställning kanske, julkort, åh kalender för 2011, grattiskort, dopkort, bröllopskort...aaaah.. fast jag har gjort en deal med mig själv. jag får rita hur mycket jag vill, för skoj skull. men jag får inte ta stora uppdrag, som tar mycket tid innan jag har startat mitt bolag. och det får jag inte starta förens jag klarat mattetentan.. åh, hatar dumma dealer, måste hitta ett kryphål!! vill ju börja nu, ska göra en jätte fin utställning. ja, jag har just nu en mitt-i-bloggen-konversation med mig själv. öh, frågor på det?

Kortfattat

jag raderade precis hela inlägget. jag skrev säkert 30 rader om hur alla mina drömmar blir verklighet. hur lycklig jag är. och hur mycket jag vill dela med mig av denna lycka. så, det blev bättre.. bara tre rader och mindre flum.
idag åkte jag iväg på en grej med två av våra praktikanter, sexton år och oförstörda. jag såg det som min plikt att ge dem ett råd på vägen. i livet alltså. är ju ändå mer än tio år äldre och någon visdom borde jag kunna ge. insåg halvvägs in i en monolog om hur lite gymnasiet egentligen betyder för fortsatt framgång i livet, att jag var ute på hal is. kände att vissa saker får man faktiskt komma underfund med själv. livet till exempel.

Allt går åt helvete i idiotens omgivning

såg idioten idag, kom läskigt nära honom. men jag satt i en buss och han stod på gatan utanför och pratade med sin pappa. bussen körde långsamt och jag tog mig tid att titta på honom .vet inte riktigt varför jag slösade denna tid, hade inte så mycket annat för mig, än att just åka buss. hans pappa verkade mån om att prata med honom, och drog honom åt sidan. idioten hade ljusa jeans, mustasch (!) och ja, det är väll det jag kommer ihåg nu. eller det jag la märke till. stirrade länge efter honom. ville att mina blickar skulle bränna, jag hade mössa på mig och borrade ner huvudet i sjalen, och tittade på honom genom luggen, kände mig osynlig. fast tvärt skulle jag av bussen, och å kändes inte allt lika bra, jag tappade honom ur sikt och bli ens rädd att jag skulle springa på honom den korta biten in i affären och ut till nästa buss. men det gjorde jag inte. jag saknade hunden när jag såg honom. hunden hade aldrig blivit den hund han blev med idioten, om jag tagit hand om honom från början, jag kanske hade klarat det trots allt. fast inners inne vet jag att jag inte alls hade fått det att gå ihop med en hund. men det är också det som gör mig så arg, hunden var inte farlig på något sätt, han var stor och behövde uppfostras, inte kampas !!!!! som F sa: allt går åt helvete i idiotens omgivning. så sant så sant.
sitter och dricker te, har varit ute och sprungit och bakat kolakakor. Vi har lite tekniska problem på jobbet, vilket gjorde att vi inte kunde få det jobb gjort som vi ville ha gjort idag. så jag bakade kakor till tjejerna för att muntra upp. trivs fortfarande på jobbet, det är så mysigt. F är som jag sagt innan en proffsig chef och jag får mycket eget ansvar. sen har vi tre tjejer väldigt kul tillsammans också. dessutom har vi två ambassadörer och tre praktikanter. hela kontorets glädjeämne just nu är, vaktmästaren. jag sa en dag att jag tyckte han var söt, sen har det blivit en ganska stor grej, fast han är söt. dessvärre upptagen. Vad är det med mig och upptagna karlar?! fast han får iofs skylla sig själv, han har börjat skriva till mig. och jag är ju inte dummare än att jag svarar. jag bjöd upp honom på kakor till imorgon. hehe. tror bara det är hälsosamt med en höstfling på jobbet.
den andre upptagna äldre herren hörde av sig förra veckan, inför min tv-debut. han kallade mig babe, vi skrev ett par gånger till varandra. men det var ganska platt. och onödigt.
Jaha, detta var lite allmän uppdatering. ska dricka lite te, och rita en bondgård.

avlivad

hunden är död. avlivad efter att ha bitit sin husse så denne (idioten) fick sy 32 stygn. fy faen!

PMS

Har tidernas PMS-dag. känns som det bara blir värre och värre det där med att ha/få mens. För annars borde man väll vant sig vid det här laget. Har pendlat mellan ilska, frustration och även lite gråtmildhet hela helgen och framför allt idag på jobbet. Förstår inte var tiden blir av, den bara går, och ändå sitter jag mest här. Nu kan jag iofs åka från kontoret, men jag ska träna och passet börjar halv sju, platserna släpps klockan sex, och ja, det hade blivit lite dötid att åka nu.. Men oavsett hur låg jag är så är det ändå inte att jämföra med det statiska tillståndet med idioten. Hur mycket jag än sitter och svär över borttappade saker i stökiga mappar på datorn, eller koncentrationssvårigheter som jag verkar lida av.. så kan jag inte låta bli att skratta, främst åt mig själv.
Kommer och tänka på bråken innan han skulle till jobbet. Funderar på vad som utlöste dem, nu kan jag inte komma på något. på kvällarna var det ju för att jag spanat på någon under dagen, eller att jag sett något på tv, eller att jag träffat någon opassande människa. men på morgonen kan jag inte komma på en enda anledning till bråk. ändå bråkade han som fan den tiden. hur ofta satt jag inte i tårar i hallen på golvet, när han skrek och svor att inte komma tillbaka efter jobbet eller att jag fick lova att vara ute ur lägenheten innan han kom tillbaka. jag hindrade honom från att gå, jag ville att vi skulle vara vänner innan han stack, så att jag skulle slippa ångesten som skulle bita i mig hela dagen..om vi inte kunde reda ut allt först. men, vad var det som utlöste dessa raseriutbrott?! Jag tassade ju varje morgon, jag gick upp först, gick ut med hunden och gav honom mat innan idioten vaknat, sen satte jag mig och pysslade med mitt tills han kom upp. då hade jag dukat fram frukost. jag gjorde mig färdig när han med vilje stod en timme i duschen för att sen inse att han missat bussen så jag skulle behöva köra honom. som jag ändå alltid gjorde. men någonstans skar det sig alltid ändå, och jag hamnade som den trasa jag var i en hög framför ytterdörren och bad om att bli förstådd..
Oftast hade inte hoten någon större makt, för hur gärna han än ville ta sig till jobbet själv, skulle han aldrig hinna om jag inte körde honom. så oftast fick han ju sansa sig och be mig köra honom, som jag gjorde med glädje. jag fick ju känna mig behövd. i bilen satt vi tysta, jag höll tillbaka tårarna för jag visste att dessa skulle bara få honom arg igen. och nåde mig om jag visade tårarna för någon annan. då gjorde jag ju det för att de skulle se hur synd det var om mig. så att denna någon kunde ta hand om mig. denna någon var oftast en man i idiotens värld. så jag höll tillbaka tårarna medans hopplösheten pulserade i mig. jag klistrade på ett leende om vi mötte någon och skyllde på trötthet om någon frågade hur det var. Ganska ofta blev han lugn i bilen, om jag höll mig lugn. då fick jag kanske en puss innan han gick ur. de dagarna fungerade jag nästan normalt. var det däremot en dag han nästan hoppade ur bilden i farten och gick utan att vända sig in på jobbet. var jag förstörd. dessa dagar satt jag kvar i bilen och tittade efter honom tills jag inte såg honom mer. sen rullade jag sakta ut på parkeringen, stannade och grät ut all hopplöshet. sen körde jag i dimma hem. kanske skrev jag ett fina sms till honom. kanske försökte jag ringa när jag räknade ut att han hade rast. svarade han inte, var det riktigt illa. då kunde jag klä på mig hans kläder och krypa upp i hans fåtölj framför hans dator och göra inget, förutom att gråta. om han svarade fick jag stå till svars, för det som hade föranlett bråket. jag höll med, anklagade mig själv och lovade bli bättre. då kunde han bli ångerfull och ringa flera gånger resten av dagen. då log jag mellan tårar och hopplöshet. det var allt jag levde för, hans humör.Sådana kvällar var han min prins när jag hämtade honom på jobbet, jag var nykär och jag trodde vi kunde flytta berg. oftast dröjde det inte så länge till vi var på ruta ett igen..

Kebab och raklödder

Det är inte planerat att alltid skriva på torsdagar, men det blir mest naturligt efter möte i Emma-gruppen. Så mycket tankar som annars hålls inne kommer liksom till ytan. Ikväll pratade vi om ilska. Ilska är väll det ordet som mest beskriver det jag känner nu, i efterhand. Ilska är också det som får igång mig i diskussioner om mäns våld mot kvinnor, men egentligen i all typ av förnedring, när någon anser sig ha rätt att trycka ner en annan människa. De andra kvinnorna pratade mycket om maktlösheten de kände då männen i fråga använde barnen mot dem. Fjäskade för barnen och fick dem att säga saker. jag har ju inte barn själv, men på ett sätt har jag varit ett barn som utnyttjades av mina föräldrars relation. inget jag egentligen vill skriva om, tror inte jag har fått några men direkt från min barndom. det var visserligen ganska turbulent, och jag fick lära mig att ta ansvar tidigt. lärde mig tidigt att tassa på tå och välja sida. förmedla och inte väcka björnar som sover osv. min far som jag älskar lika högt som min mor hade stora problem med sin ilska när jag var liten. men av någon anledning kände jag ett ansvar mot honom när mina föräldrar skildes och valde att ta pappas parti. det är jag glad för idag, jag tror att jag var ett stort stöd för pappa, eller så är det bara med ett barns naivitet jag har hållit kvar den tanken. oavsett vill jag inte rota i det. då jag nu har en jätte fin relation med både pappa och mamma.
Hur som helst kunde jag förstå vad kvinnorna pratade om idag. och det är tufft. vi la mycket tid vid ilska. sen avslutade vi med att prata glädje. en kvinna var alldeles nykär, jag berättade om vaktmästaren jag flörtar med, fast jag vet att han är upptagen. det är kanske det som känns tryggt. det blir på mina villkor. idag ringde jag honom utan något speciellt ärende, han hade egentligen inte tid att komma, men kom ändå förbi och hängde upp lite tavlor. som varken var prio på min eller hans lista.. men lite mysigt är det allt. det räcker liksom för mig, nu.
Nästa vecka ska vi prata Rädsla i gruppen. och för första gången på länge blev jag mörkrädd när jag gick från bussen till lägenheten. såg framför mig hur idioten hoppade fram och sparkade ner mig med allt hat som går att uppbringa. tog ut musiken ur öronen och kramade nycklarna i fickan.
Kände mig lite tvingad att styra upp gruppen idag, typiskt mig att ta på mig den rollen. Vi ska ju fungera utan moderator nu. men vi ska ju följa reglerna, och det gjorde inte de andra. vi får exempelvis inte prata om varför vi är där under fikan, vi får inte heller upplösa gruppen eller prata med varandra utanför lokalen. men en kvinna, som dessutom är ganska intensiv, hon tar min energi, blir lite utfryst. hon behövde gå precis när vi slutade, men de andra satt kvar och småpratade. hela mitt ledarjag skrek att detta var fel. och eftersom jag är nyckelansvarig kunde jag inte bara gå, utan att få ut de andra. löste det genom att släcka ner och städa undan. jag är ju annars en person som tycker regler är till för att brytas, för att hitta andra vägar. men i vissa fall behövs någon form av riktlinjer, annars fungerar inte självhjälpsgruppen. suck. kvinnor, så jävla jobbiga.
Igår gick jag i affären, skulle snabbt köpa mjölk, sprang igenom butiken men stannade plötsligt upp mitt i en rörelse. alla mina sinne var på helspänn, en man hade gått förbi och han fullkomligt stank idioten. luktsinnet är ett av de smartaste sinnena, och den parfymen kommer jag aldrig att glömma. samma sak är det med små lägenheter som luktar kebab och raklödder.

Svek

Missbedömde promenaden från jobbet till kvinnojouren ganska rejält. kom tjugo minuter sent. svettig och uppe i varv blev det en klar kontrast att slå sig ner i det lilla mörka rummet, där stämningen återigen hade krupit ur väggarna och placerade sig snabbt i mitt knä. jag fick nästan genast svårt att andas och hade stora problem att höra vad de andra tjejerna sa under det första varvet, tänkte att det berodde på min stressade promenad. men känslan ville inte ge med sig. första rundan skulle vi bara berätta vad som hänt den senaste veckan. jag berättade om polisförhöret, som inte alls hänt den senaste veckan. berättade att det inte blivit uppföljt som lovat. orden bara kom, det är inte så att jag har tagit mig tid till att tänka på det i veckan. det slog mig bara just där och då. att de inte alls kontaktat mig om något målsägande biträde. idioter. sen berättade jag att jag sprungit på idioten igår, vilket jag faktiskt gjorde. det var en fem minuters runda varav jag satt tyst i två minuter. nästa ämne var; svek. bara ordet gjorde det svårt att andas. och när jag kom som nummer två stockade sig orden i halsen och tårarna samlades i ögonen, näsan började rinna och jag mumlade utan sammanhang. svek, är liksom ordet för hela förhållandet. det kvittade vad jag gjorde så var det inte bra. det kändes som ett svek. jag svek mig själv. jag svek mina vänner. sen var jag tyst, hulkade och andades djupt.
sen förblev jag tyst. över fikan sa jag inget, andades och försökte tränga undan väggarna som nu omslöt hela mig. rummet var hotfullt. en tjej fick ont i huvudet av den negativa energin i rummet. hon syftade säkert på mig. brydde mig inte om att kommentera henne. en annan tjej pratade för mycket om sig själv, det fick jag ont i huvudet av. alla tittade medlidsamt på mig, avskyr det. medlidande. KJK har sagt att vi ska berätta hur vi vill bli behandlade när vi blir ledsna. jag ville säga att då vill jag gå hem. men jag sa inget. tänkte mest. jag vill inte att någon främling tar i mig, jag vill inte att någon tittar MEDLIDSAMT på mig. prata med mig, fungerar. men helst om något annat. vädret är ett totalt underskattat ämne i sådana situationer. en annan tjej sa att jag var fin i håret, dock sa hon det en gång för mycket. är numer orangehårig. hur som helst skapade jag turbulens i gruppen. återigen motvillig tonåring.

efter fikan skulle vi berätta vem eller vilka som stod oss närmast. jag vägrade prata när det blev min tur, passade. tillslut blev det min tur i alla fall. sket i ämnet och började berätta om den där kanten. jag vet att jag ska klättra ner för den stegvis. men alltefter att tiden har gått har jag i stället kommit längre ifrån den. pallar liksom inte undersöka den. så när den bara kommer närmre så här utan föraningar, och speciellt när jag sitter i en källarlokal med en massa okända kvinnor blir den till en gigantisk avgrund som jag definitivt inte vill undersöka. en del av mig skulle vilja sitta inne i lokalen hela natten, så jag hann undersöka den lite iaf. men en annan del av mig insåg att jag måste undersöka den på en timme ungefär, för sen skulle jag ju hem. och jag tänkte fan inte åka hem halvvägs ner i en avgrund. så jag spjärnade emot. genom att försöka hålla mig till ämnet: de som står mig närmast.
det kändes lite löjligt, eftersom kvinnorna som satt där sa kanske tre personer på sin höjd. jag ursäktade mig med att jag var lyckligt lottad som har så otroligt fina människor runt mig. som är mer än vänner. de är som syskon. mina biologiska systrar. mina familj. mina barndomsvänner. mina obiologiska syskon. mina "nyare" vänner. några föredetta arbetskollegor. är väll de som står mig närmast. och det är ca 25 personer. All kärlek till er. ni vet vilka ni är. Men ett extra hjärta till K.
efter detta slutade rummet trycka på så hårt, och trots att jag mitt i mina sju minuter fick ett lätt raserianfall över hur arg och trött jag var på idioten och alla känslor han framkallade så kändes det lite bättre efteråt. jag berättade några "roliga" anekdoter om hur mina vänner ställer upp genom att demonstrativt byta kassa när han jobbar, eller att ge onda ögat till honom på jobbet. hur jag aldrig kände att stödet från mina barndomsvänner försvann och att jag i hemlighet planerar att slå ner honom. varpå en kvinna erbjöd sig att låna ut sitt basebollträ för detta ändamål.
vi började prata fritt om ångest, och det var skönt. några av kvinnorna knaprar piller för att orka med vardagen, några har dem i reservfall i skåpet. jag berättade att idioten åt antidepressivt för att orka med mig. tjejerna skrattade så de grät, de tyckte han verkade vara en kul prick, den där idioten.
När jag stod och diskade ikväll slog det mig att tillochmed porslin och husgeråd var ett problem i vårt förhållande. vi kunde ju inte använda stekjärn eller liknande som jag använt med mina ex. tänk vilken ångest jag hade dagligen om han skulle fråga om en gryta eller en slev. jag kunde ju inte ljuga för honom. ibland gjorde jag det ändå, för det kändes så förbannat onödigt att slänga saker. sa att jag fått dem precis.

Torsdag igen

Lyssnar lite oväntat på Petter. torsdag igen, veckorna går snabbt. Ska snart ta mig ifrån kontoret, ska ta en promenad till kvinnojouren. ser fram emot kvällens möte. sen blir det lite mys hos v, som lämpligt nog bor granne med jouren. Haft en fantastisk jobbdag, en sån där dag då jag inser vilket toppjobb jag har. jag får så mkt energi av alla människor jag träffar. alla idéer. alla drömmar.
Hamnade lite oväntat på en dejt i veckan, vi skulle bara ta en öl. så blev det middag, och fler öl, och fotboll. skrattade en massa. han är kul, trevlig, vuxen och bra. Men jag inser hur rädd jag är för förhållande. jag har egentligen bara dålig erfarenhet av att vara tillsammans med någon.
den första ledde bara till olycklig kärlek,
den andre körde jag över och
den tredje blev jag misshandlad av.
härligt cv. så jag flörtar hej vilt, dejtar gärna men..max två gånger med samma kille. sen låser det sig i huvudet, kroppen får beröringsskräck och jag hittar på dåliga bortförklaringar. det är inte för att jag inte vill. det går bara inte. kroppen sätter sig emot helt enkelt. det hade jag inte riktigt räknat med, så nu måste jag tackla det.. vet inte riktigt hur man gör. fast funderar inte så mycket på det. killarna är förhoppningsvis starka nog att låta sig bli dumpade av mig. så får jag ta hand om mig själv i lugn och ro. vill det, vara själv. bara jag, mitt ritblock, bra musik och härliga vänner.

Livet gör mig lycklig

torsdagkväll, vad jobbigt, min v-tangent har blivit seg. sitter nerbäddad i sängen, med alla mina kuddar. har 6 kuddar i min 105 säng. kan tyckas något överflödigt, men jag gillar det. dessutom höll jag på att köpa en till när jag var på Ikea i helgen, men min sambo stoppade mig. hon var rädd att jag ska kvävas mellan mina kuddar. tydligen ser man bara ett par fötter sticka ut under berget av kuddar och täcke när jag sover.
men här sitter jag bra. har fått en skön rutin på vardagen. går upp innan sju och försöker komma i säng innan elva. jobbar, tränar och träffar fina människor. är dock inte hemma så mycket som jag önskat, sitta-hemma-och-pyssla-hemma alltså. ikväll var jag på en snabb middag hemma hos V, innan det var dags för första gruppmötet på kvinnojouren. och jag måste medge att jag var skeptisk. tänkte inte så mycket på det innan. det var mest att bara göra det. men jag har väldigt förutfattade meningar om kvinnor som går på kvinnojouren. jag tänker mig att de är arbetslösa, 40 plussare i mjukiskläder. heltidsrökare och med en negativ livssyn. soc-fall. och jag då.
men jag tänkte ge det en chans.
de första jag möter är två kvinnor som stod utanför och rökte. den tredje kom sent, iklädd adidasbrallor, usa-sockar och träskor. alla var arbetslösa och två var över 40, den tredje 36. min skepticism höll i sig. kvinnojourskvinnan KJK, berättade vad kvällen skulle innehålla. vi skulle hålla i ett stenhjärta som skulle skickas runt allt eftersom äggklockan ringde. när vi höll i hjärtat var det vår egentid, och ingen annan fick störa. fortfarande skeptisk höll jag mig tyst. log knappt och bestämde mig för att inte säga ett ord. påminde starkt om mig själv som en obstinat tonåring som vägrar bara för vägrandets skull.
först sattes äggklockan på fem minuter och det var en presentationsrunda. jag berättade var jag var ifrån, mina intresse och hur kul jag tycker mitt jobb är. sen var jag tyst, i fyra minuter.

även om jag skriver en anonym blogg, så utelämnar jag de andra kvinnornas historia. de är ju trots allt deras berättelser.

sen fick vi berätta hur vi tyckte det kändes att vara där. jag mötte ingens blick, stirrade in i ljusen på bordet och mumlande något om att det var med blandade känslor jag var där. ångesten började krypa i bröstet och jag funderade på hur jag skulle ta mig ut. plötsligt kände jag mig instängd. den kalla källarlokalen började kännas trång och alla berättelser som hade utspelat sig i rummet tidigare började krypa ut ur väggarna. jag kände inte att jag var en del av dem. jag kände mig malplacerad, ung, stark. men framför allt, med drömmar.
på fikan gick alla ut för att röka, jag la in en snus. diskuterade hösten med KJK. under fikapausen svarade jag på direkta tilltal, annars satt jag tyst. kom efter ett tag på att tystnaden var skön. rummet var inte så farligt som jag först upplevde det. kvinnorna var inte så långt ifrån mig och ämnet intresserade mig. kom på mig själv med att inte sväva iväg i tankarna som jag så ofta annars gör. jag var där. i rummet. och insöp känslorna, på något sätt.
nästa tema var tillit. äggklockan sattes på tio minuter. jag kom som tredje talare. och berättade om svårigheten att berätta för mina närmsta vänner. om ångesten över att inte kunna skriva dagbok längre och om lättheten att prata med folk jag inte känner om det som hänt. klockan ringde innan jag ens var klar.
kvinnan bredvid mig var mer eller mindre fortfarande kvar i all skit. och jag beundrade henne för att faktiskt vara där, när hon ännu inte fått mer distans. jag fascinerades över det faktumet. själv hade det ju tagit ett år för mig. hennes tårar berörde mig. och jag kände en längtan över att vara med henne i hennes process, jag kände mig stark, ung och delaktig. jag ville inte att kvällen skulle sluta. jag ville berätta mer. jag ville höra mer.
sista rundan fick vi berätta vad som gör oss lyckliga.
jag sa, livet, med risk att låta nyfrälst, varpå alla skrattade högt. men livet gör mig lycklig, och att få dela det med andra. det får det att bubbla inom mig.

Nollning

Sitter på jobbet och tittar ut över universitetsområdet. studenterna har börjat samlas i stora klungor. nollning på gång. alla i overall och matchande t-shirts. det var väldigt kul, det där med nollning. jag var med och tog initiativet till byxorna jag nu ser i ett av gängen nedanför. fast de är ju för länge sedan slängda. skulle jag få behålla något sånt. knappast troligt.
asch, ingen ide att sitta här och bittra. dörren började larma, det betyder att det är dags att gå hem.

lömsk taktik

så, nu är det söndagvkväll och det hade passat fint om förkylningen ville ge med sig helt under natten. var på konferens torsdag-fredag. var trevligt men jag mådde mest skrutt. sen har jag bara suttit hemma i helgen, skönt det iofs. brukar mest fara och flänga på helgerna. har virkat, promenerat, handlat höstkläder. lyssnat på musik, kollat film å myst, med mig själv. idag lyckades jag tom träffa sambon några timmar. helt sjukt att man kan bo på en sån liten yta och aldrig ses. fick uppdatera henne om vad som hänt sedan förra helgen i sthlm, så ofta ses vi. sen tog vi ett litet snack angående hennes vistelse hos mig. hur trevlig och bra hon än är,och vilket ofantligt stöd hon än har varit. så har jag alltmer kommit på fötter med mig själv och börjar allt mer uppskatta mitt eget sällskap. det är skönt att vara själv helt enkelt. men hon söker jobb och vill själv hitta sig en lya, så det ordnar sig nog.

på tal om att komma på fötter tog jag det där samtalet med K förra veckan. ett sånt där ta-ett-djup-andetag-och-prata-om-jobbiga-saker-samtal. jag kom på mig själv med att tycka det var jobbigt, för jag var rädd för vad hon skulle säga. jag var rädd att höra att händelserna med idioten skadat vår vänskap för alltid. men det sa hon inte.
hon berättade om min mammas och hennes korrespondens under den svåra tiden. jag har bett om att få kolla de mejlen, sen någon gång. hon berättade om saker hon tyckte varit jobbigt att handskas med. men hon tyckte inget tagit skada. hon är så klok min K. åh nu saknar jag dig igen.

jag och min sambo tog en tur till ica och ikea idag, vi pratade om polisen. om deras omakt att faktiskt göra något utan konkreta bevis. eldar upp mig något fasligt över detta. det är så jävla.. så.. fan hittar inte ord.. det är så MAKTLÖST! det är maktlösheten jag blir arg, ledsen och uppgiven över. varför kan man inte bara straffa de som gjort fel?

V hade demonstrativt bytt kassa häromdagen när hon såg honom. han hade gett henne onda ögat för det. annars har han bytt taktik. en äcklig och lömsk taktik. han låtsas som ingenting. han går fram till folk och ropar tjena, som om de känt varandra hela livet. V:s bror råkade ut för en sån tjena-attack. likadant en fd jobbarkompis som definitivt tagit avstånd från honom. han sätter sig helt enkelt bredvid eller går fram och pratar om vanliga saker på ett vänligt sätt. vilket är jävligt smart. håller han på så kommer folk se honom som den trevliga idioten. det de hör ryktesvägen från mig blir allt mer suddigt. och så tänker de att idioten, han är väll en bra pojk ändå?!

sen då?

typiskt. har blivit jätte förkyld, jag som skulle ligga i hårdträning inför tjejmilen den här veckan. kunde inte sova i natt, kom sent till jobbet. pratade lite skit. drack kaffe. gick på ett möte sen var det dags för polisbesöket. var inte speciellt nervös eller orolig. börjar bli van att berätta allt. hos polisen fick jag sitta i ett litet rum med två män, eller killar. säkert inte äldre än mig. det kändes tryggt på något sätt. så jag berättade på, allt efter frågorna kom. övergripande är det lätt, detaljer är svårt. för att inte i de flesta fall säga omöjligt. Slog han med knuten eller öppen hand? vem kan ha sett blåmärkena? när kom första slaget? hur kände du dig då? var fick du blåmärke? hur gick misshandeln till? nämn ett tillfälle! vad sa han? sparkade han på dig? kan någon ha sett? varför dröjde det så länge innan du anmälde? har du några bevis? det var inte det att jag inte trodde att de trodde på mig. men jag blir så frustrerad, och då rinner tårarna. det kryper i hela kroppen och jag blir så jävla uppgiven. jag orkar inte ta tag i allt egentligen, vill inte heller. är så förbannat trött på honom.. jag var fängslad i över ett år. om han mot förmodan skulle få ett straff, vilket inte är så troligt eftersom jag har inget som styrker tillräckligt, så är det ett halvår! efteråt var jag mest ledsen, ville gråta men grät inget mer. gick hem och städade för att hålla tankarna i styr.
jag ska få kontakt med ett målsägandebiträde, eller vad det nu hette. sen ska jag fundera ut fler detaljer. så blir de förhör igen. sen får vi väll se om de tycker att det är tillräckligt. polisen och hans vänner. i så fall blir idioten kallad till förhör. då kommer han säga att det är jag som är psykiskt sjuk. att jag är en lögnare och att jag inte kunde hålla blickarna från andra killar. därför såg han det som sin uppgift att uppfostra mig. fast bara med vänliga ord och tillrättavisningar. han skulle aaaaadlrig höja handen mot en tjej.
sen då?

Skrutt tisdag

jag har redan bestämt att tisdagar är den sämsta av veckans dagar, om man nu ska rangordna dem. på något sätt har denna tisdagen hittills levt upp till mina förväntningar. eller ickeförväntningar. imorse ösregnade det och var kallt. jag vaknade med halsont och rinnande näsa. hösten kom i sömnen helt enkelt. trotsade regnet och hade öppna skor och tunn jacka ändå. min garderob väntar ytterligare en månad på hösten.. minst. förmiddagen var mysig och relativt lugn. jag bestämde mig för att ta tag i den där biten med min cancergen. tror jag har nämnt den tidigare. pappa hade cancer i tjocktarmen för många år sedan. den visade sig vara ärftlig och jag måste ta ett blodprov för att se om jag har den. grejen är ju den att jag inte bara kan göra det här i stan. jag måste till Uppsala och göra det. men det är inte bara att boka tid heller. för min pappas doktor ska skicka remiss. suck. bestämde mig hur som helst för att ta tag i allt detta idag. ringde Uppsala. de sa som förra gången. ringde pappa. han skulle prata med sin doktor. så bara att vänta alltså. när pappa ändå hade mig på tråden berättade han att han fått provsvar från en annan läkare idag angående sina uppsvällda ben och höga blodtryck, som han gått med hela sommaren. Det visade sig vara cancer. again! men provsvaren skulle kollas av specialist så ingen vet något mer i nuläget ändå. tydligen har hypo..något.. hypotenusan, som pappa kalla det. fått en tumör på sig i huvudet. så den skickar en felsignal till njurarna så dessa inte leder bort vätska från kroppen. mina kunskaper om kroppens anatomi är ytterst begränsade. men skrutt är det iaf. han har hur som helst blivit sjukskriven nu, så det är bara att vänta och se.
jag hann ungefär dra ett djupt andetag efter detta samtal innan det ringde från dolt nummer. det var herr polis, han kallar mig till förhör imorgon. gahah.. han verkade dock väldigt gullig. trots det blev det lite för mycket för lilla mig på en eftermiddag, så jag tog mina grejer och åkte hem. nu har jag suttit och terapiritat och lyssnat på musik. så nu känns det lite bättre. det har dessutom nästan slutat regna och jag ska på middag med textiltjejerna och min förra chef ikväll. det kan ju bara bli mysigt, på en annars ganska skruttig tisdag.

allamisshandladekvinnorsdag

ja må jag leva, ja må jag leva, ja må ja leva ett idiotfritt år! ett år sedan jag lämnade idioten idag! har firat dagen med att sova till ett, sen äta långfrukost med syrran för att sen åka tillbaka till min stad och invänta en ny arbetsvecka! inte firat speciellt mycket mao. men det är en dag som borde firas varje år. allamisshandladekvinnorsdag. den måste jag ju införa!
grattis alltså. till mig och alla andra.

Jävlar vilken dag

på plats i huvudstaden. en soffhängarlördag med syster och två väninnor. vi sträckkollar vänner och väntar på att det ska blir dags att öppna BIBen, en fin lördag helt enkelt. igår hade jag en fantastisk dag. en sån där dag då jag får nypa mig lite smått i armen då och då för att vara säker på att det är verklighet. att det är mitt liv och att för att hålla skärpan. och skärpan höll jag. jag var helt slut i huvudet då jag till slut sköljde ner dagen med en flaska rött 600kronors vin. det sätter väll lite ribban för min dag.
det började med en stressig morgon som hade kunnat förstöra allt, eftersom jag missade bussen. lyckades iaf komma i tid till tåget. där träffade jag en fd arbetskamrat, som höll mig sällskap hela vägen till sthlm. en fantastisk tjej btw. sen skulle jag till östermalm för att gå på workshop, ca 15 entreprenörer eller folk som jobbar med entreprenörer var samlade. på frågan varför just vi var utvalda var svaret att de hade grävt i sina nätverk och pusslat ihop ett bra gäng. ingen aning hur jag kom med ändå. men glad var jag för det i vilket fall. det var ett gäng otroligt drivna och inspirerande människor. som följt sina drömmar. jag liksom intervjuade dem och scannade av allt de sa, för att det är så intressant. kanske hade jag inte så mycket att tillföra på workshopen, kanske hade jag. däremot tillfördes jag mängder av tankar och idéer om företagande, entreprenörskap och idéutveckling. har jag sagt att jag förmodligen har världens roligaste jobb? personer som dessa har som regel förmågan att ta stor plats, och de gjorde de i mitt huvud med. att lyssna, diskutera och fyllas av alla nya intryck gjorde mig totalt färdig helt enkelt. så när mannen som jag skulle dejta på kvällen ringde och sa att han bokat bord, hann jag inte ens bli nervös. mannen är en bekant sen tidigare inlägg. mannen som jag blev ihopmatchad med efter inspelningen. remember?
jag åkte hur som helst hem till syrran efter workshopen, var lycklig efter mannens initiativ. att boka bord. fattar inte killar att det är sånt tjejer vill höra? det har aldrig hänt mig tidigare iaf.
hur som helst väl hemma, började jag bli nervös. var skulle vi äta, kläder, hur skulle jag lyckas låta intelligent när jag var så trött. brukar mest bli jävligt flummig vid det tillståndet. ryckte hur som helst upp mig, efter en raggardusch, lite nytt smink över det gamla och i helsvart bestämde jag mig att det får bära eller brista. åkte ner till stan med huvudet högt och bestämda steg. han var fin,solbränd och glad. vi tog en en snabb stadsvandring i gamla stan. han berättade om husen, jag föll nog dit lite mer. ytterligare en otroligt charmig egenskap.
restaurangen var liten, mysig och fransk. vi drack vin som kostade mer än mina kläder. åt förrätt och huvudrätt. där jag gjorde en liten fadäs, beställde dagens fisk, för jag tycker mycket om fisk, däremot har jag stora problem med fiskar. eller mat överhuvudtaget som ser ut som djur. det gjorde min fisk, såg ut som ett djur. en fisk alltså. halsade vinet, eller nej det gjorde jag inte, för jag höll i det fint med högerhanden och drack små söta klunkar.. (!) en jävla massa klunkar.. så att jag kunde äta fiskjäveln som jag dessutom täckte huvudet på med ett salladsblad. allt gjorde jag givetvis väldigt diskret, medan jag pratade kultur, mitt jobb och Stockholm. det var inte så jobbigt det där, att vara lite fin. uppföra sig kanske jag ska säga. tyckte själv att jag gjorde det med bravur. däremot var jag tvungen att fråga honom vad han var för någon. han sa att han lika gärna som att sitta i jeans och t-shirt över en öl på söder kunde gå runt och kindpussas med eliten på stureplan. ett ganska brett svar. men ärligt. jag sa att jag dessvärre har fördomar eller iaf förutfattade meningar om stureplansmänniskor. han förstod det. kändes skumt att inse att en människa som varit på fest med prinsessan dagen innan sitter på middag med mig dagen efter. jag som inte ens lägger servetten i knät när jag äter. han föreslog att vi tog efterrätten hos honom, en klassiker, inte för att jag har hört den innan, men ändå. han betlade, tur var väll det eftersom notan hamnade på bra mycket mer än vad jag har kvar att leva för denna månaden. han bodde fint, såklart. anspråkslöst men genomtänkt. vi satt i hans fönsternisch som han byggt om till en läsplats med kuddar och utsikt över takåsarna. drack champagne och småpratade. jodå, skulle kunna ha varit hur romantiskt som helst. men det var trevligt, mer än trevligt. men jag kan inte släppa in honom. det går bara inte. hur jordnära han än är mot mig.
jag sov hos honom, han åkte iväg vid fem imorse, jag låg kvar för att sen ta en tur i lägenheten. på min upptäcktsfärd såg jag att hans musiksmak var klart godkänd, kvällen innan hade vi dessutom lyssnat på kent, han hade såkalrt festat emd jocke och hade en massa insider information om låtarna, underhållande men inte imponerande. hans tavlor bestod mest av svartvita fotografier. han hade mängder med böcker. och tidningar. bra tidningar. dessutom lyckades jag se vad han heter i efternamn och googlade givitvis upp honom på i-phonen. ja jävlar, vilken dag.

rätt och fel

det rullar på. hur fantastiskt som helst. men det är fulltecknade dagar. får tvinga mig själv till soffläge. fast efter att ha bläddrat igenom alla kanaler två gånger och insett att kvällens höjdpunkt på tv är allsång på skansen gav jag upp. har inte ro att titta på skit. det enda som verkade vettigt var k-märkt form. ett program som visades i fyra minuter. värt. har egentligen inte så mycket att skriva. detta är ju en blogg för mina tankar, känslor och saker som annars är svårt att få utlopp för. men just nu lever jag i den verkliga världen. den, där kalendern bestämmer nästa rörelse. där tiden bestämmer samtalsämne och timmarna skulle behöva vara fler för att någon gång hinna med allt som skulle bli gjort. det är en ganska skön värld. jag tycker den är enkel. det är en värld där problem inte existerar. det är en värld som är full av rätt och fel. fast inte värre fel än att de kan bli rätt. och inte bättre rätt än att de ibland blir fel. det är inte på något sätt en tråkig värld. den är avkopplande för en bubblande skapelse som jag. alla tider, alla möte, alla samtal, alla timmar framför datorn, håller mig fokuserad. jag tror att jag ganska lätt kan fastna i den här verkligheten. så att jag slipper alla känslor. ångest och bubbel som ändå inte går att kontrollera. tänk om jag blir grå i stället. blev lite orolig idag när jag köpte ett par svarta byxor och ett svart linne. jag som älskar att vara en färgchock för min omgivning.
hemska tanke, jag en grå mus i en arbetande, verklig värld.
var inte oroliga, detta är en övergångsfas.
snart ska jag chocka igen. kanske inte färgchocka. eller känslochocka. får komma på något nytt..bli gravid?! får återkomma om möjlig chock.

Begagnad kärlek

skakar sådär mkt i kroppen nu igen. energibrist och överkonsumtion av kaffe. trycker i mig några knäckebröd medan jag försöker återfå normal kroppstemperatur efter 7km cykling i ösregn. har varit en kul dag på jobbet. första dagen fulltaliga på kontoret efter semestern. var på möte på en advokatbyrå. spännande miljö det där. advokatbyråer. jag inbillar mig att de ser likadana ut allihop. högt i tak och gammalt. liksom engelskt. så såg det iaf ut där jag var idag. så än så länge en av en som uppfyller min fördom. herr advokat var oförskämt ung. snygg dessutom. gift såklart och trevlig. en liten tant i tweedkjol och hårknut kom in med kaffe och kakor. eller hon hade iofs inte hårknut. hon var inte speciellt liten heller. men knälång kjol i obestämt material hade hon. Juridik är väll inte mitt starkaste ämne. kanske inte smartaste draget att skicka mig på ett sånt möte. men jag körde charmkortet. frågade vad jag tyckte var intelligenta frågor. och fick väll svar därefter. hemskt kul det där. att träffa folk.
annars har jag använt dagen för att dricka kaffe. pyssla ihop föreläsare för höstens starta-eget utbildning. druckit kaffe. kollat upp saker. druckit mer kaffe och snackat skit såklart. fast oroväckande lite. tur att jag ska hem på middag hos en vän ikväll och få prata av mig. det är avslutning på en sommarklubb i stan ikväll. men jag är så trött på fest-mitt-i-veckan-köret. det var precis som den här semestern gav mig ett ordentligt avstamp. jag avlutade något. och påbörjar något annat. saker som kändes viktigt innan har blivit mindre viktiga och andra grejer jag inte la någon vikt vid tidigare får nu plats i mitt liv. det är ett år sedan idioten och jag är inne i en ny fas. en lugnare, mer kontrollerad person. som börjar veta vad hon vill. och vart hon vill i livet. är det inte fantastiskt?
mannan jag berättade om tidigare i veckan konfronterade jag igår. jag ville vet om han ens läst mejlet jag skickade. det hade han, men han ville inte höra av sig för rädslan att såra mig. jag skrev att jag inte är sårad. han skrev att han har lätt att sära på de olika världarna han lever i. en i norr geografiskt talat, och en i söder. i den ena delen av landet är det jag. i den andra hon. och eftersom han tillbringar mer tid i den landsände hon bor i. är det där han lägger mest energi. sjukt logiskt. om man nu har det sättet att se det på. det har inte jag. jag frågade om han inte gör det lite väl lätt för sig? han satt att jag borde veta att han är en kall jävel. jag skrev att jag saknade honom. han skrev: jag med fan också.
alltså inte ett dugg klokare. men nu är det nog. en tanke om att han faktiskt någonstans älskar mig kommer alltid att gnaga i mig. men jag får väll vända det till något fint. jag vill träffa någon annan. som inte särar på världen. lever olika på olika ställe och inte kan säga nej. så det så. gammal kärlek kanske inte rostar. men den är fan begagnad.

En kärlekshistoria

sitter på nya jobbet. är själv. ganska mysigt, har fått en hel del gjort redan och nu blev det en kaffepaus. det är konstigt att vara tyst i så många timmar i sträck. det är jag aldrig. är jag hemma själv så sjunger jag. eller i värsta fall pratar med mig själv. men nu är jag tyst. biter på naglarna. skriver lite. kollar upp saker. skriver lite till. funderar. kontorsjobbar helt enkelt. tänkte såhär till förmiddagskaffet berätta en kärlekshistoria. den är ganska fin. den är dessutom min egen.
han det handlar om har jag känt länge. det är han jag passar på att träffa när jag åker till mina föräldrar. vi träffades för över tio år sedan. jag kommer inte ihåg när jag såg honom första gången. men jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att han skulle bli intresserad av mig. han var ett år äldre. eller det är han ju fortfarande iofs. han kände en av min bästa tjejkompisar. och en kväll på krogen. så satte han sig för att prata med henne. jag satt på en sida och han på den andra. jag kommer ihåg att jag hade en vadlång jeanskjol och mina svarta innefotbollsskor på mig. en udda kombo. men inte helt olikt mig. vet inte vad vi pratade om, vet inte om det var en kul kväll i övrigt. vet inte om jag var onykter eller vilket väder det var. troligtvis vinter. vinter 00-01. hur som helst frågade han efter mitt nummer. inte mig. utan min vän. sen dansade vi nog lite tillsammans. jag svävade nog mest. i mina svarta Adidasskor.
vi hördes några gånger på sms. men sen dog det ut. efter några veckor såg jag att han blivit tillsammans med min klasskompis. något bittert. tiden gick. han tog studenten. flyttade och vi hördes inte mer. tills en dag ca ett år senare. januari 02. vi möts i vår hemstad i rulltrappan på stationen. han åker neråt och jag uppåt. vi säger hej. frågar hur läget är. försvinner vidare åt varsitt håll. vi skickar några sms. kanske ska vi ses? sen började vi springa på varandra i simhallen där jag jobbade extra som simlärare.
I mitten av februari bestämmer vi oss för att ses. den 13e februari närmare bestämt. vi fikar på stans trendigaste fik. vi dricker te. hans te smiter från tekulan och han har te i hela muggen. dagen efter möts vi på krogen. och jag får min första puss när han skjutsat hem mig på cykeln. ytterligare en dag senare går vi på bio. han gjorde lumpen på den tiden. var hemma fem dagar borta tolv. som jag led.
tiden går och vi är tillsammans. det är vi i ett år och åtta månader, ungefär. därefter börjar en följetong av starka känslor, men ett rationellt tänkande som gör att vi dras till varandra när vi ses på ett så obeskrivligt sätt, men aldrig blir tillsammans igen. det känns som att jag inte vill leva med någon annan för resten av mitt liv. han har på något sätt blivit mallen för vad jag vill ha hos en kille. och utan tvekan älskar jag honom. för att inte skada vår relation har jag inte sagt något till honom. jag har låtit det vara. låtit det vara fint, lite magiskt och enkelt när vi ses. men jag orkade inte mer. jag sa det mitt hjärta ville skrika. jag kunde inte längre spela med. första gången jag sa något skrev jag ett inlägg om förra veckan. men det gick nog inte riktigt in. jag tog upp det igen, andra gången vi sågs. han kunde inte ge mig några svar. jag visste inte själv om det va svar jag ville ha. jag ville nog mest bara få bekräftat det jag själv kände. det fick jag. han kysste mig hejdå. och sa: jag älskar dig.
vi lämnade varandra. jag kände mig inte så deppig som jag trodde jag skulle. kanske var det avslutet jag väntade på? vi var aldrig menade för varandra? kanske väljer han att tränga undan, och vara rationell för att det passar bättre än att låta känslorna styra. jag vet inte. kanske får jag aldrig veta.
jag skrev ett mejl till honom. som han inte svarat på. jag vet inte ens om han har läst det. jag hoppas han gjort det. jag hoppas han inte är ledsen för att jag satte ord på allt. jag hoppas han är glad så som jag är att vi har faktiskt fått uppleva detta. ömsesidig kärlek på ett annat plan. på något sätt.

Vaknade i morse och insåg att jag skrivit ett brev till dig i drömmen. Det var ett riktigt bra brev. Där allt blev så klart och tydligt. Nu när jag ska skriva ner raderna vet jag inte ens var jag ska börja.
Jag tror mycket i grund och botten handlar om min syn på vad kärlek är. Träffar jag någon som jag blir intresserad av jämför jag med dig. Inte den personen du är, för du har rätt i att jag inte känner dig längre. Men känslorna som jag har för dig. I mina relationer går det alltid åt skogen. Jag hittar saker jag stör mig på. Eller så kör jag helt enkelt över. Tro det eller ej, men jag är inge bra att ha att göra med. Stackars killar. Jag orkar helt enkelt inte bry mig tillräckligt mycket. Jag har många gånger fått ignorera känslorna som dyker upp när jag tänker på dig. Vill inte ha med dem in i mina relationer. Men desto mer jag försöker förtränga desto mer kommer de tillbaka, oftast i drömmar.
Jag försöker inte ens sälja in mig hos dig. Jag behöver inte vara på något sätt, och på samma sätt så kvittar det vad du säger, gör eller hur du ser ut. Jag vet att vi har sagt det tusen gånger, men det är så underbart att det är så.
Jag vet inte hur du ser på vår relation och det är nog det som gör mig mest frustrerad. Jag vet inte vad du har ut av att träffa mig? Det känns lite overkligt när du säger att du har flickvän, när du skickar ut signaler som definitivt visar det motsatta. I det fallet är det ju mer synd om henne än mig. skulle du kunna berätta för henne om mig? Jag trodde jag skulle känna mig mer bitter och deppig. Men det gör jag inte. Du har ju egentligen bara bekräftat att mina känslor har en grund och att det inte är jag som har inbillat mig. På något sätt blir det också lättare att acceptera när jag känner att det är ömsesidigt.
Jag tror inte det är så bra idé att träffas nu, det finns liksom inte så mycket mer att säga. Dessutom vill jag bara vara så nära dig, så att du inte kommer att kunna kontrollera dig!
Önskar dig verkligen allt gott. Jag älskar dig. Så enkelt är det!

borta bra men hemma bäst?!

jag streckkörde i fem timmar. åt godisfiskar. snusade snus som hade fått en obehaglig smak av rapé eftersom en vän stoppade en av hans snus i min dosa i natt. hade mensvärk som gjorde att jag trodde att jag skulle bryta ryggen om jag sträckte på mig. och så regnade det löjligt mycket de första tre timmarna. men hem kom jag. satt kvar i bilen en stund efter att jag stannat. kändes som jag fortfarande rullade. insåg att mitt blodsocker antagligen var nere på noll någonstans. släpade upp alla väskor och påsar i lägenheten. väl uppe i lägenheten ser jag att kylskåpet stått öppet. en vecka ungefär skulle jag tro. inte för att vi hade så mycket ätbart där ändå. tog en konservburk tonfisk och några skorpor. kokade lite te och satte mig för att kolla posten.
vet inte om det var för det låga blodsockret eller för brevet jag höll i min hand. jag började i vilket fall att skaka i hela kroppen. det var polisanmälan. jag vet inte riktigt hur sånt här går till. men jag läste igenom de olika punkterna.

Brottet
Idioten har under drygt ett år genom slag, hotat och tryckt en kudde mot målsägandes ansikte.
(det står givetvis inte idioten i anmälan.)

Bakgrund
Målsägande och idioten har haft ett förhållande

Omständigheter
Målsägande uppger att idioten kontinuerligt under hela deras förhållande misshandlat henne fysiskt och psykiskt. Misshandeln pågick i flera timmar varje gång, både nattetid och dagtid. Misshandeln bestod av att idioten brottat ner målsäganden slagit henne flera gånger i ansiktet och hotat att slå henne med diverse föremål (skärp, kniv) Idioten har även vid flera tillfälle tryckt en kudde över målsägandes huvud.
En dag när målsägande var trött på att få idiotens förlåtande kramar satte han henne i en stor garderob under större delen av dagen. Ett flertal gånger öppnade han garderoben och misshandlade henne för att sedan stänga igen. Målsäganden uppger att idioten på något sätt förstod vad han höll på med och gick ifrån deras gemensamma bostad. Målsäganden rymde då till en kompis och har sedan dess inte blivit slagen av idioten. I två månader efter det att förhållandet upphörde ringde idioten målsäganden flera gånger och hotade henne, för att sedan ringa igen och be om förlåtelse.

Det var väll inte riktigt sant att jag rymde till V. Jag åkte ju först till mamma. skulle inte förvåna mig om det är sådana saker han kommer att haka upp sig på. ganska ointressant egentligen. men jag vill att det ska vara korrekt. känner mig starkare då. ändå svårt att få någon annan att formulera min historia på några få rader. nu mår jag bara dåligt av att se papperna. och det är nog bäst att jag har lite koll. tror inte han kommer göra något. men man vet inte. han är en idiot. vad fan ska man förvänta sig?

har tusen saker att berätta om min semester. men den redogörelsen kommer i veckan. nu några timmars sömn innan första dagen på riktigt på nya jobbet!!

tjugoårs kalas

igår när jag och min syster pratade berättade hon sånt för mig som jag tidigare stängt öronen för. hurdan jag var. hur jag uppfattades. tycker fortfarande det är jobbigt. men när hon berättade så blev det inte så tufft. hon anklagade inte. hon förstod. på ett sätt många inte kan göra. eller rättare sagt, ska behöva göra.
hon berättade om en speciell händelse. det var under hösten. min lillasyster fyllde tjugo och hela familjen var bjudna till henne på kalas. jag och idioten skulle köra dit över dan. i hans värld fanns ju inget som heter stanna över. slappna av och umgås.
dagen innan bråkade vi såklart. och han bestämde sig för att inte följa med. varför. varför. varför lät jag inte bara honom stanna hemma!? suck. detta var innan jag skaffat bil och det var innan jag blivit av med alla mina pengar. så jag skulle hyra en bil. problemet var att min syster skulle få min säng. som jag ändå aldrig använde. så jag skulle hyra något transportmedel som gjorde att jag kunde få med den. det är svårt att förklara och jag kan idag skämmas över mina beslut. men stressen av att leva med idioten gjorde att det var omöjligt att tänka klart. i ena änden min mor som ber mig vara rationell. i andra änden idioten som försöker övertala mig om att min mor får mig att må dåligt. och jag i mitten som ska försöka tänka klart. tänkte sällan klart. tänkte mest vad som gick snabbast. hyrde hur som helst en jätte stor minibuss. för två tusen. en dåres beslut. eftersom inte ens sängen kostar så mycket. iofs inget att älta nu. men ger en bild av hur labil jag var.
inte kom vi iväg heller. jag ville ju vara med min familj så länge som möjligt, men han blev ju nervös över att jag stressade honom. och då kunde han inte göra sig klar för det. osv. så jag satt i soffan och väntade till han var redo att åka. varför körde jag inte bara?! de tre timmarna vi hade i bilen till min syster bråkade vi mest hela tiden. väl framme. då han fått sina matpauser. kisspauser och gnällpauser. var han väll hyfsat nöjd. tror jag.

det var ju så när vi var ute och åkte bil och han ville äta så gällde det att jag stannade tvärt. oavsett. det fick jag lära mig den hårda vägen. annars var det på mina villkor. det var bara jag som bestämde. så sa han stopp. så blinkade jag in till kanten och stannade. sjukt.

hos min syster var hela familjen samlad. han tyckte min ena systers kille var en nörd, jag försökte förklara att det var hans stil och den var ganska medveten. det fattade han inte istället fick jag höra det ofta. "..är det en sån där medveten nörd.. höhö"
min andra systers kille hade legat och sovit på soffan när vi kom. och då blev han dömd till att vara en ouppfostrad nonchalant kille. som han uppenbart inte heller gillade. min mamma gillade han inte för att hon fick mig att må dåligt och att hon favoriserade mina systrar. jag borde bryta med henne för att hon skulle fatta. min mammas man mobbade han för hans skjorta. osv. osv. osv.
det min syster berättade för mig om denna mardrömskväll var att jag var så lugn. jag hade en grå tröja på mig som jag hela tiden drog upp halsen på så att inte urringningen skulle synas. ganska onödigt med tanke på min massiva hylla (!) jag var osminkad. det var ju mest praktiskt eftersom jag bara grät hela tiden. jag såg antagligen ganska trött ut. blek och med insjunkna kinder. jag hade passat på allt jag sagt. kollat efter godkännande hos honom inför och efter varje konversation. jag kommer så väl ihåg det. det enda smycke jag hade på mig var det där halsbandet han hade gett mig. som jag aldrig tog av mig.
efter maten vet jag att jag fick väldigt ont i magen. då försökte jag lägga mig ner i sängen för att slappna av. då fick han panik, idioten. trots att mina hellånga jeans. låg jag och visade fittan för de som satt i andra änden av rummet. vi åkte därifrån vid nio kanske. då hade vi väll varit där i 4 timmar.

Olika klasser helvete

jag tänkte berätta en historia som inte är min historia. därför kan det också finnas en mängd luckor i den. jag berättar den utifrån vad jag vet och mina preferenser, på så sätt kan inget vara fel eller rätt.
jag träffade min storasyster första gången när jag var 16år. vi är inte på något sätt biologiska systrar. men de senaste 10 åren har fått oss att växa upp och ihop som systrar. hennes mamma och min pappa hade nyss träffats och vi åkte tillsammans med mina småsystrar ut till en by, utanför byn där vi bodde för att hälsa på. hon var lugn. jag kommer ihåg att jag tyckte hon var söt. men späd. liten och grå. det var inget runt henne som lyste. hon är 4 år äldre än mig och var då alltså knappt tjugo men hade varit gift sedan två år med en man hon träffat i tyskland som hade sitt ursprung i turkiet. till historien hör att min styvmor är tyska således hennes döttrar med. men med släkten i sverige. blev det ganska naturligt för hennes ena dotter att flytta hit då de inte hade någon annanstans att ta vägen. hon och turken.
anledningen till varför de inte kunde bo i turkiet eller tyskland fick jag aldrig reda på. han hade suttit inne. eller så var det något med militärtjänstgöringen. hur som helst var de fast i sverige.

när min syster var 17 hade hon rymt ner till turkiet med turken. de gifte sig. efter två år var de tillbaka i sverige och bodde i en sommarstuga, turken fick jobb, men inte min syster. i stället blev hon gravid och fick en son när hon var 23. när hon var 25 lämnade hon turken. hon skaffade körkort. vänner. jobb. utbildning. och ett liv.

hon och turken var tillsammans i 7år. de första två åren slog han inte henne. då var han beskyddande, på ett så där fint sätt. han bad henne att inte ta på lypsyl framför andra män. osv. men de levde ju i turkiet så min syster tänkte inte så mycket mer på det än att det gällde att anpassa sig. första gången hon blev riktigt rädd hade han dragit henne över ett stengolv i bara underkläder. med en uppskrapad rygg som resultat. hon hade i förtvivlan sprungit ner till handlaren på gatan och alldeles rödgråten bett om att låna telefonen. precis när hon skulle slå numret till sin mamma. behärskade hon sig, svalde gråten och pratade på som vanligt. hon ville inte göra dem oroliga.
i sverige hade hon släkten. så en gång när de bodde i sommarstugan ringde hon sin morbror som kom och hämtade henne när han hörde att hon var riktigt rädd. hon bodde sen hos honom och hans familj ett halvår. innan det var dags igen. hon gick tillbaka.
hon hade för längesen brutit kontakten med sina kompisar i tyskland. slängt fotografier och hade inga egna intresse. hon anpassade dagarna för att inte väcka den björn som sover. städade. i förebyggande syfte. lagade mat. passade upp. underhöll.

när jag skriver detta sätter sig klumpen i halsen. jag mår illa och vill bara skrika. helt oundvikligt börjar jag bita på naglarna. det är detta. denna ständiga tåtassandedans som tar all energi. man är ett vrak. beredd på vad som helst. vad är nästa sak som inte passar? hur ska jag hantera en situation som inte kommit? hur ska jag förutse nästa bråk? vad kan jag göra? energin försvinner och med den det som lyser. det som finns runt en levande människa. man har för längesedan slutat leva för sig själv. för det kommer ju bli bra, bara jag göra detta... och detta..

för min syster blev det värre än det någonsin var för mig. om man nu kan ordna upp helvetet i olika klasser. hon fick barn. hon blev skuldsatt.
han fick henne att bli borgenär på ett lån. som hon fortfarande betalar tillbaka.
sonen bryr han sig inte om. förutom när han behöver pengar och använder sonen som medel att få min syster att betala. Idioten har inga såna hakar på mig. men jag förstår min syster som betalar hellre än att vara rädd att hennes son en dag inte ska komma hem från skolan.
min systerson har mardrömmar. han slits mellan känslor som att han borde tycka om sin pappa. hans pappa borde tycka om honom. och en obeskrivlig rädsla att pappa ska komma och hämta honom så han aldrig får se mamma igen. pojken är nio år. och ska inte behöva leva med minnesbilder av att hans pappa slår hans mamma. han ska inte behöva ha upplevt rädsla. skräck och våld.
min syster har idag. två jobb och läser upp sina slutbetyg från gymnasiet. hon bor i hus med sin son och hennes kille flyttar snart in med dem. våra föräldrar har stöttat henne och hon står på båda benen. en järnkvinna. så som alla andra kvinnor som går igenom sånt här.
på kvinnojouren säger de att det bara är starka kvinnor som går igenom sånt här. för männen blir det som en sport att trycka ner och tämja. det kan man inte göra med en svag kvinna.
allt detta pratade vi om igår. medan vi drack vin. färgade hår och slutligen cyklade ner till sjön där det grillades och fiskades. hela familjen. släkten. för alla bor här. i en liten by någonstans i sverige.

en springdröm

spärrades inte in. slutade skratta och tog ett seriöst samtal med min syster i stället. och så kändes allt mycket bättre. idag körde jag henne till tåget sen blev jag utskickad i skogen. plockade blåbär som nog är det mest tålamodsprövande bärslag att finns att plocka. lyckades få ihop en liter på en timme. sen gav jag upp. därefter kom en annan syster på besök. jag tittade på när hon staplade ved. somnade i solen och har haft det ganska gott. bakade muffins med blåbär som jag gav arbetarna. spelade fotboll med hennes son och snart ska jag hem till henne på grill och vin. jo det är ganska fint att bara vara ledig också.
men det som gnager i mig har ju egentligen inte med ledigheten att göra. det har ju mer med den här mannen som jag inte riktigt kan släppa. för att citera en man som definitivt hakat upp sig på deppiga kärlekshistorier lasse winnerbäck. jag är nog mer i kärleken i sig än dig, förlåt mig. och det är nog så. han är nog mer en symbol för kärlek. på något sätt. återkommer antagligen med detta. nummer två i hjärngnagande är den här polisanmälan. som blir mer och mer verklig. och nästa vecka kommer jag hem igen och då är det definitivt på riktigt. läskigt. drömde i natt att vi var tillsammans igen. jag och idioten. och han hade nästlat in sig i mitt huvud så jag kom inte ifrån honom. han lät mig liksom göra allt jag gör. men ändå var han där och tog min energi. en sån där springdröm ni vet. när man springer och springer men kommer ingenstans. vaknade helt uppjagad.

ledsen och lite vilse

ledsen och lite vilse. ångrar ibland att jag flyttade så långt. att jag startade upp mitt liv på ett annat ställe. känner mig felplacerad här där hemma borde vara. kan inte slappna av när jag borde ta vara på tiden. känner att jag inte räcker till. kanske rymde jag från något. kanske är det inte ett kanske. jag vet att jag rymde. och detta är väll ett bakslag. känner mig mer hemma i städerna nära dit mina vänner flyttat. känner mig mer hemma i deras närhet än där hemma borde vara.
här biter jag av plastnaglarna och läser om samma meningar i böckerna. går på mållösa promenader och vankar. väntar. får dåligt samvete.
jag drömmer. dagdrömmer och fantiserar.
är nog mer ångesten som skriver än jag. men helt okej är det inte.
är på semester. känner mig ensam. och återigen hamnar jag i tankarna om att jag vill dela allt detta med någon. för jag mår bra. det är inget jag längre behöver övertala mig själv om. jag mår mer än bra. dock klamrar jag mig fast vid mina systrar och vänner. för nog är jag en obotad romantiker. som tror, drömmer om kärlek. kanske om kärlek som inte finns. är helt enkelt lite kärlekstörstande.
och det tyckte jag att jag skulle skriva ett helt inlägg om.
jag är fan patetisk. ganska gullig men definitivt ganska sorglig. nu skrattar jag åt mig själv. och kan inte sluta. återkommer. om inte mina föräldrar spärrat in mig på psyk innan.

Flugjävlar

livet på landet. idylliskt, lugnt, fint, men förbannat långtråkigt. såhär mycket tid som jag har nu har ja inte haft på ett år. men så här lite har jag nog aldrig heller fått gjort. och flugorna sen. jag håller på att bli galen. i vår familj har alla varsin flugsmälla. typ som man har sin egen tandborste och kaffemugg. dessutom ligger det reservflugsmällor, klisterremsor, div hemmabygge för flugfångande och nät mellan varje rum. men vad hjälper det. i morse vaknade jag och syrran med ett ryck. vi hade förutom fått in en hund i rummet under natten, fått in två flugor. trots alla försiktighetsåtgärder. vi började fäkta med våra flugsmällor. men då var de spårlöst borta. hur fan gör de?! nog om flugor. livet på landet är inget för mig iaf. all logistik som krävs för att åka in till civilisationen. ingen spontanitet och dessutom djur överallt. gillar inte djur.
åker in till stan ikväll. ska träffa K. och två andra vänner. vi brukade kalla varandra för fjärdedelar när vi var yngre. bildade liksom en helhet vi fyra när vi var tillsammans. kommer inte ihåg när vi träffades alla fyra sist. kan varit i Göteborg för fyra år sen, om jag inte minns fel.
sen stannar jag hos K en natt. mys!

Jag är annars mitt uppe i mission impossible 5. eller The story of my life. som jag en gång för alla ska lösa den här semestern. jag skrev om det i julas. det var då vi träffades sist. han och jag. och helt oundvikligt dras vi till varandra. men av någon anledning stagnerar allt då vi åker ifrån varandra igen. jag vill ha honom i mitt liv. jag vill vara den enda tjejen för honom. annars kan det va. jag vill inte vara hans vän. detta sa jag till honom i fredags. vi drack öl hemma hos hans mamma. snackade skit och hade en väldigt trevlig kväll. jag tillät inte honom säga vad han tänker och tycker. Så när han berättade att han dejtar en annan tjej mådde jag mest illa. ville därifrån. och blev av med all min glädje över att träffa honom. hur som helst. tillslut kysste vi varandra och det gjorde vi till syrran ringde och sa att hon stod på gården och hämtar mig nu.
fråga mig inte vad allt detta ska leda till. trots att jag sa vad jag tyckte och tänkte står jag fortfarande och trampar. vi blev tillsammans första gången när jag var 17. det är 10 år sedan. kanske bara dags att lägga ner.

aaah är inte bitter. men flugjävlarna gör att jag håller på att få ett nervöst sammanbrott! kan de inte bara sitta still???!

Polisanmälan och formel 1

lördag, sitter bekvämt tillbakalutad i en röd fåtölj. till vänster ligger min syster i en soffa och läser. till höger sitter min far och hans fru i en soffa. pappa med blicken fast vid formel 1. och frugan med näsan i en bok. det är lugnt skönt och underbart att bara vara hemma med familjen. ikväll är det en stor baluns. min kusin har fyllt trettio och hans flickvän tjugofem. sjuttio gäster är bjudna och jag ska rita ett födelsedagskort. praktiskt med så stora fester när man är hemma. får jag träffa hela släkten. check.
annars har det hänt en jäkla massa sen i tisdags då jag skrev sist. som vanligt med andra ord. sista dagen på jobbet var rolig. jag hade en lapp på bröstet som sa att jag utgår inom kort. jag passade på att prata skit med alla jag kunde. tog betydligt längre raster än vad jag borde och hade helt enkelt en toppen dag. efter jobbet samlades ett tiotal kollegor alla fina flickor från varuhuset. vi drack vin och mös. sen gick vi ut och dansade. det visade sig att en av tjejerna hade ganska god kontakt med den där vakten. hon blev ledsen när jag sa vad jag sett dagen innan. jag kände på mig att jag kommer att säga något till honom på fyllan. hon försökte stoppa mig. men jag kunde såklart inte hålla mig. jag gick fram och frågade rakt ut om han kände idioten, sen frågade jag om han visste vem jag var. det visste han. men han sa att han aldrig väljer sida. jag sa att i detta läget väljer man sida. att alla har valt sida. men han vägrade. jag frågade om han någonsin misshandlat sin flickvän. det skulle han aldrig göra. då stirrade jag bara ut honom och gick. förbannad.
det var ju inte så jävla genomtänkt egentligen. nu kommer han ju gå till idioten och berätta att alla vet. om det inte är som han säger att han inte tar ställning. i vilket fall var jag så förbannad så jag tvingade V att följa med mig hem och sova hos mig.

dagen efter hade jag möte på kvinnojouren med Else som hon tydligen heter. och var inte det minsta blatisk. norsk däremot. hon var gullig. jag var bakfull. EMMA grupperna startar i slutet av augusti. sen gick jag hem till V. satte mig i hennes soffa, fick glass. och så ringde jag och polisanmälde idioten.

!
!

en ung poliskvinna svarade. hon tog mina uppgifter. hon frågade vad som hade hänt. och skrev hela tiden ner allt jag sa. sen ska hon renskriva rapporten och jag får hem en kopia innan han får det. jag var noga med att bara ta med saker som jag faktiskt kommer ihåg. jag kommer tillexempel inte ihåg om han använde skärp eller liknande när han slog mig. jag vet ju att han hotade mig. jag vet att han tryckte kuddar över mitt huvud. men jag kommer inte ihåg om han hade knuten eller öppen hand när han slog.
jag ville ha med så mycket på dessa rader hon skulle skriva. men fick ändå nöja mig med det övergripande. fysisk misshandel.
efteråt var jag otroligt upprymd. jag hade gjort det.
sen åkte jag in till stan och åt lunch med min sambo. för att sen ta tåget till pappa.
det känns så knäppt. alldeles brevid mig ligger nu min sovande pappa. medan resten av familjen tvingas lyssna på skrikande motorljud. lite komiskt. i alla fall. där ligger han och här sitter jag och skriver en historia han inte vet. en värld jag har velat hålla honom ifrån. så nära men ändå så långt bort. fina pappa.
fick reda på att pappa har för högt blodtryck. han röker. rör sig inte som han ska. och äter alldeles för mycket skräp. han är svullen. så rund. han går hos läkare som bara ger honom tabletter. är sjukt orolig, men kan inte göra så mycket mer än att vara här.