Missbedömde promenaden från jobbet till kvinnojouren ganska rejält. kom tjugo minuter sent. svettig och uppe i varv blev det en klar kontrast att slå sig ner i det lilla mörka rummet, där stämningen återigen hade krupit ur väggarna och placerade sig snabbt i mitt knä. jag fick nästan genast svårt att andas och hade stora problem att höra vad de andra tjejerna sa under det första varvet, tänkte att det berodde på min stressade promenad. men känslan ville inte ge med sig. första rundan skulle vi bara berätta vad som hänt den senaste veckan. jag berättade om polisförhöret, som inte alls hänt den senaste veckan. berättade att det inte blivit uppföljt som lovat. orden bara kom, det är inte så att jag har tagit mig tid till att tänka på det i veckan. det slog mig bara just där och då. att de inte alls kontaktat mig om något målsägande biträde. idioter. sen berättade jag att jag sprungit på idioten igår, vilket jag faktiskt gjorde. det var en fem minuters runda varav jag satt tyst i två minuter. nästa ämne var; svek. bara ordet gjorde det svårt att andas. och när jag kom som nummer två stockade sig orden i halsen och tårarna samlades i ögonen, näsan började rinna och jag mumlade utan sammanhang. svek, är liksom ordet för hela förhållandet. det kvittade vad jag gjorde så var det inte bra. det kändes som ett svek. jag svek mig själv. jag svek mina vänner. sen var jag tyst, hulkade och andades djupt.
sen förblev jag tyst. över fikan sa jag inget, andades och försökte tränga undan väggarna som nu omslöt hela mig. rummet var hotfullt. en tjej fick ont i huvudet av den negativa energin i rummet. hon syftade säkert på mig. brydde mig inte om att kommentera henne. en annan tjej pratade för mycket om sig själv, det fick jag ont i huvudet av. alla tittade medlidsamt på mig, avskyr det. medlidande. KJK har sagt att vi ska berätta hur vi vill bli behandlade när vi blir ledsna. jag ville säga att då vill jag gå hem. men jag sa inget. tänkte mest. jag vill inte att någon främling tar i mig, jag vill inte att någon tittar MEDLIDSAMT på mig. prata med mig, fungerar. men helst om något annat. vädret är ett totalt underskattat ämne i sådana situationer. en annan tjej sa att jag var fin i håret, dock sa hon det en gång för mycket. är numer orangehårig. hur som helst skapade jag turbulens i gruppen. återigen motvillig tonåring.
efter fikan skulle vi berätta vem eller vilka som stod oss närmast. jag vägrade prata när det blev min tur, passade. tillslut blev det min tur i alla fall. sket i ämnet och började berätta om den där kanten. jag vet att jag ska klättra ner för den stegvis. men alltefter att tiden har gått har jag i stället kommit längre ifrån den. pallar liksom inte undersöka den. så när den bara kommer närmre så här utan föraningar, och speciellt när jag sitter i en källarlokal med en massa okända kvinnor blir den till en gigantisk avgrund som jag definitivt inte vill undersöka. en del av mig skulle vilja sitta inne i lokalen hela natten, så jag hann undersöka den lite iaf. men en annan del av mig insåg att jag måste undersöka den på en timme ungefär, för sen skulle jag ju hem. och jag tänkte fan inte åka hem halvvägs ner i en avgrund. så jag spjärnade emot. genom att försöka hålla mig till ämnet: de som står mig närmast.
det kändes lite löjligt, eftersom kvinnorna som satt där sa kanske tre personer på sin höjd. jag ursäktade mig med att jag var lyckligt lottad som har så otroligt fina människor runt mig. som är mer än vänner. de är som syskon. mina biologiska systrar. mina familj. mina barndomsvänner. mina obiologiska syskon. mina "nyare" vänner. några föredetta arbetskollegor. är väll de som står mig närmast. och det är ca 25 personer. All kärlek till er. ni vet vilka ni är. Men ett extra hjärta till K.
efter detta slutade rummet trycka på så hårt, och trots att jag mitt i mina sju minuter fick ett lätt raserianfall över hur arg och trött jag var på idioten och alla känslor han framkallade så kändes det lite bättre efteråt. jag berättade några "roliga" anekdoter om hur mina vänner ställer upp genom att demonstrativt byta kassa när han jobbar, eller att ge onda ögat till honom på jobbet. hur jag aldrig kände att stödet från mina barndomsvänner försvann och att jag i hemlighet planerar att slå ner honom. varpå en kvinna erbjöd sig att låna ut sitt basebollträ för detta ändamål.
vi började prata fritt om ångest, och det var skönt. några av kvinnorna knaprar piller för att orka med vardagen, några har dem i reservfall i skåpet. jag berättade att idioten åt antidepressivt för att orka med mig. tjejerna skrattade så de grät, de tyckte han verkade vara en kul prick, den där idioten.
När jag stod och diskade ikväll slog det mig att tillochmed porslin och husgeråd var ett problem i vårt förhållande. vi kunde ju inte använda stekjärn eller liknande som jag använt med mina ex. tänk vilken ångest jag hade dagligen om han skulle fråga om en gryta eller en slev. jag kunde ju inte ljuga för honom. ibland gjorde jag det ändå, för det kändes så förbannat onödigt att slänga saker. sa att jag fått dem precis.
sen förblev jag tyst. över fikan sa jag inget, andades och försökte tränga undan väggarna som nu omslöt hela mig. rummet var hotfullt. en tjej fick ont i huvudet av den negativa energin i rummet. hon syftade säkert på mig. brydde mig inte om att kommentera henne. en annan tjej pratade för mycket om sig själv, det fick jag ont i huvudet av. alla tittade medlidsamt på mig, avskyr det. medlidande. KJK har sagt att vi ska berätta hur vi vill bli behandlade när vi blir ledsna. jag ville säga att då vill jag gå hem. men jag sa inget. tänkte mest. jag vill inte att någon främling tar i mig, jag vill inte att någon tittar MEDLIDSAMT på mig. prata med mig, fungerar. men helst om något annat. vädret är ett totalt underskattat ämne i sådana situationer. en annan tjej sa att jag var fin i håret, dock sa hon det en gång för mycket. är numer orangehårig. hur som helst skapade jag turbulens i gruppen. återigen motvillig tonåring.
efter fikan skulle vi berätta vem eller vilka som stod oss närmast. jag vägrade prata när det blev min tur, passade. tillslut blev det min tur i alla fall. sket i ämnet och började berätta om den där kanten. jag vet att jag ska klättra ner för den stegvis. men alltefter att tiden har gått har jag i stället kommit längre ifrån den. pallar liksom inte undersöka den. så när den bara kommer närmre så här utan föraningar, och speciellt när jag sitter i en källarlokal med en massa okända kvinnor blir den till en gigantisk avgrund som jag definitivt inte vill undersöka. en del av mig skulle vilja sitta inne i lokalen hela natten, så jag hann undersöka den lite iaf. men en annan del av mig insåg att jag måste undersöka den på en timme ungefär, för sen skulle jag ju hem. och jag tänkte fan inte åka hem halvvägs ner i en avgrund. så jag spjärnade emot. genom att försöka hålla mig till ämnet: de som står mig närmast.
det kändes lite löjligt, eftersom kvinnorna som satt där sa kanske tre personer på sin höjd. jag ursäktade mig med att jag var lyckligt lottad som har så otroligt fina människor runt mig. som är mer än vänner. de är som syskon. mina biologiska systrar. mina familj. mina barndomsvänner. mina obiologiska syskon. mina "nyare" vänner. några föredetta arbetskollegor. är väll de som står mig närmast. och det är ca 25 personer. All kärlek till er. ni vet vilka ni är. Men ett extra hjärta till K.
efter detta slutade rummet trycka på så hårt, och trots att jag mitt i mina sju minuter fick ett lätt raserianfall över hur arg och trött jag var på idioten och alla känslor han framkallade så kändes det lite bättre efteråt. jag berättade några "roliga" anekdoter om hur mina vänner ställer upp genom att demonstrativt byta kassa när han jobbar, eller att ge onda ögat till honom på jobbet. hur jag aldrig kände att stödet från mina barndomsvänner försvann och att jag i hemlighet planerar att slå ner honom. varpå en kvinna erbjöd sig att låna ut sitt basebollträ för detta ändamål.
vi började prata fritt om ångest, och det var skönt. några av kvinnorna knaprar piller för att orka med vardagen, några har dem i reservfall i skåpet. jag berättade att idioten åt antidepressivt för att orka med mig. tjejerna skrattade så de grät, de tyckte han verkade vara en kul prick, den där idioten.
När jag stod och diskade ikväll slog det mig att tillochmed porslin och husgeråd var ett problem i vårt förhållande. vi kunde ju inte använda stekjärn eller liknande som jag använt med mina ex. tänk vilken ångest jag hade dagligen om han skulle fråga om en gryta eller en slev. jag kunde ju inte ljuga för honom. ibland gjorde jag det ändå, för det kändes så förbannat onödigt att slänga saker. sa att jag fått dem precis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar