Sympatihysterikern

Känner att det är svårt att ta på mina känslor.. lite stressad, lite ångest, lite ensamhet.. samtidigt en stor glädje över att ha infunnit mig i vardagen med allt vad det innebär.. smekmånaden på jobbet är över, tycker att jag kommit in i allt bra, det rullar på..lite för bra.. Jag har ett motto att aldrig ta med mig jobbet hem, och det håller jag oavsett hur mycket jag hade kladdat på handen innan jag kom hem, skriver alltid upp allt komihåg på handen, eller små lappar.. men skrubbar händerna det första jag gör när jag kommer hem i ren protest.. fast idag vill inte hjärnan sluta tänka på det ostrykta sängöverkastet jag hängde upp.. konstigt det där..helt plötsligt verkar världen stå eller gå under med ett överkast.. jag tror det är den tanken som gör att jag tar ganska lätt på livet, jobbet och framtiden.. jag kan helt enkelt inte stressa upp mig för saker. Vi hade inget vatten förra helgen, hela stan var utan vatten.. min sambo blev lite smått hysterisk, jag försökte bli sympatihysterisk, för att inte reta upp henne.. Jag har blivit bra på det där med att vara sympatihysterisk.. typ när vissa varor är slut å kunden håller på att gå upp i atomer aaaaah menar du att gardinen är sluuuut?!?!!? Så kan jag lita panikartat ja, åh vad jobbigt, å du behövde den idag, för den passade dina blommor..å din svärmor kommer.. åh, typsikt..jag vet hur du känner.. och gärna ta mig för pannan och spärra upp ögonen, men det är inte så ofta jag orkar, oftast rycker jag på axlarna och mumlar något svar.. vilket bara retar upp kunden..

Sprang på idioten onödigt många gånger idag, och en gång blev det så dumt.. jag kom med överfylld kundvagn bakom honom.. så han var mer eller mindre tvungen att hålla upp dörren för mig.. då kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv.. måste vara typ höjden av förnedring för honom..
Men sen fick jag självklart tillbaka, för när jag skulle fika var det bara han och en annan stackars kille i personalmatsalen.. Idioten satt och skröt om hur mycket pengar han spelat på poker, han berättade grundligt om senaste handen han hade och hur han tänkte medan han spelade den.. var jävligt sugen på att fråga hur mycket han förlorade innan han vann tillbaka tillräckligt mycket för att kunna skryta om att han spelar..
Ibland när han spelade precis vid löning, kunde han komma in till mig när han bara hade en tusenlapp kvar, ganska ynklig och nervös.. hade vi inte varit ovänner brukade han be mig om hjälp.. eftersom hysteri inte är min grej, brukade jag tvinga ut honom på promenad och få honom att prata om annat, sen brukade han lägga upp spelstrategier för mig, och så gick vi in.. tog lite fika och jag baddade hans panna och tog hans rock.. ja det kändes som han skulle in i ringen och boxas och jag var hans coach, så laddad var han.. jag satt bredvid och såg till att han höll sig till det vi hade bestämt..jag var tyst när man skulle vara tyst och pratade när man skulle.. det brukade sluta med att han vann tillbaka pengarna, jag kunde ta min del och han lovade att aldrig spela igen.. hans adrenalin var på topp.. När vi spelade på detta sätt, vann vi otroligt mycket pengar, men för det första var det bara när vi var vänner och han var sansad vi kunde spela på detta sättet, det var inte så ofta.. sen ville jag aldrig spela med honom, jag "hjälpte" bara när jag såg att det verkligen var kris.. oftast hade jag varit inne och bett honom sluta spela ca tjugo gånger innan.. ibland tog jag hans dosa eller kontokort och gömde.. en gång tog jag internetsladden.. det var ju kortsiktiga lösningar och ville det sig illa blev han bara arg och spelade bort allt i ren djävulskap.. Då kokade i min kropp vill jag lova..men det var bara att hålla sig lugn.. det var ju bara pengar.. måste jag nämna att det mest ointresanta som finns att diskutera är pengar för min del.. Och väger man de vunna pengarna mot de satsade så var förlusten överväldigande..

Som tur var kom en söt kollega och höll mig sällskap, hon hade kommit på att hon led av höjdskräck och blev kallsvettig av att stå på en stege, så jag gick mer än lättad ut med henne och hängde upp skyltar.. det är nog som sagt kontrasterna i livet som får det att flyta just nu..

Fylla

Det var ju annorlunda på många sätt förra sommaren.. jag hade ju bestämt mig och letade bara tillfälle att gå. Det var inte ens snack om saken att jag skulle åka iväg med mamma och systrar till London en vecka.. han blev iofs vansinnig när jag landat i Sverige igen och sa att jag tar en natt i Stockholm hos syrran innan jag åkte tillbaka till honom. Han var inte sur för att jag sov hos syrran, utan för att jag sa att jag skulle ringa precis innan jag somnade i stället skickade jag ett sms.. grejen var att vi hade pratat en timme tidigare..då hade jag så klart varit ute på fest med syrrans kille.. Dagen efter skulle jag åka hem och han skulle till Tunisien med sin pappa, men vi hade räknat ut att vi skulle hinna ses en timme.. men den timmen bråkade vi mest.. jag sprang hela vägen från tåget, storgråtandes och vädjandes i telefonen..jag brydde mig inte om folk jag träffade, bara jag hann träffa honom innan han skulle åka.. det var vansinnigt varmt, och jag hade bara en klänning på mig.. som antagligen hade varit för kort eller för urringad..han kunde inte förstå att jag åkt hela vägen från Stockholm i den.. Det var inte utan att det var med blandade känslor jag såg han åka iväg med sin pappa.. och inte var jag på honom för att han inte ringde en gång i timmen..så som jag var tvungen när jag var iväg.. jag lät honom va.. detta var första hela veckan vi hade tillsammans utan bråk.. sen när han kom tillbaka hade han med sig någon salmonella eller nått skit, jag fick åka till akuten iaf.. då var han världens bästa.. för att jag var helt kraftlös, ett kolli.. som han fick ta hand om.. klart han var salig

Sen var det ju begravningen jag skulle åka på, det var nog min första känsla av frihet.. dagen efter begravningen hade min far grillfest och jag drack rosevin i kopiösa mängder.. med tanke på att mitt alkoholintag under det senaste året i stort sätt varit obefintligt blev jag apfull.. därtill rökte jag som en skorsten..något jag inte heller var van vid den tiden.. jag satt långt ut på natten och pratade skit, så då bara slapp det ur mig..inför min farbror och några till.. jag tänkte lämna honom

Det blev så definitivt

Veckan efter hade jag ett gyllene tillfälle, satt hos V och pluggade, han var förbannad över något.. brydde mig inte så mycket längre, men jag kunde bara inte bestämma mig om det var bäst att lämna honom när han var arg eller glad, om det skulle vara en jobbdag eller ledig dag.. osv
V hade en plan, vi skulle ta min bil, köra hem till mig och hämta mina grejer och sen fick jag ställa allt hos V.. jag övervägde faktiskt att göra det.. men återigen kunde jag inte

Mycket av det som gjorde att jag inte kunde var ju att jag hade lovat honom.. jag hade lovat att alltid vara där, vi hörde ju ihop.. inte skulle väll jag ge upp?!

Skit också

fan. skit. och fan. blir så jävla trött. och lite ledsen. mest besviken kanske..trots allt.

Fysiskt fast

Min morfar gick bort i slutet av juli och ja skulle åka ner till begravningen, det var inte utan att jag var lättad att han inte kunde följa med, vi hade det trassligt.. det var inget någon av oss kunde ta på.. det var mer jag som letade tillfälle att sticka och han som försökte greppa mig..förstå mig. Men de få gånger jag faktiskt försökte förklara sa jag, eller tänkte fel. Det var helt enkelt så att det jag tyckte var inte rätt. Hur kan känslor vara fel?
Natten innan jag skulle åka ner förbjöd han mig att åka, han höll mig fysiskt kvar. Låste in mig i sovrummet och svor på att inte släppa ut mig. Han skrek och hotade, han pratade så nära mitt ansikte och spottade mig flera gånger...

En parentes.

Han gjorde det bara ett fåtal gånger, spottade mig i ansiktet, jag undrar om jag inte tyckte det var höjden av förödmjukelse. spott luktar illa, och är fult. Det är som alla hemska ord som ligger i en svampar ihop sig, blandas, skakats.. och från djupet sugs de upp och hamnar i mitt ansikte.. en gång spottade jag tillbaka.. med resultatet.. va? spottar du på mig? gör du det, gör det igen, vågar du göra det igen?.. hot hot hot.. slag slag slag.. varför, jo för det är den ultimata förödmjukelsen..

Natten var hemsk, som så många andra, det var bara det att denna skulle bli en av de sista,j ag visste det redan, i mitt huvud var jag redan långt ifrån honom och vårt liv, jag hade hoppat över alla de praktiska bitarna i mina dagdrömmar..för mig handlade om en återförening med vänner och familj.. det skulle lösa sig.. om jag bara kunde ta det där sabla steget ifrån honom.. F och V hade jag berättat för, de stöttade mig, men pressade mig inte..

Jag planerade att rymma ut i natten, och på nått sätt få med mig tillräckligt med grejer för att kunna ta tåget, men jag var tvungen att tänka taktiskt..allt jag lämnade riskerade jag att aldrig få se igen.. så vad var viktigast, tror jag tänkte min skinnjacka.. inte så rationell..
han somnade vid min sida och förberedde flyktplanen, men när jag reste mig vaknade han till..eftersom han höll mig med armen, han frågade var jag skulle.. jag sa toa, satt på toa länge, och insåg att jag kommer inte att rymma.. jag kommer missa min morfars begravning, han kommer inte släppa ut mig. panik, blandat med ångest kröp i mig.. och så förstås sorg.. den jäkla sorg som fyllde hela mig..
Framåt småtimmarna, hade hans vansinne lagt sig, han frågade dock om jag tänkte åka.. vågade inte säga ja, med rädslan av att blossa upp en ny harang.. sa, att jag åker om jag får för dig.. detta var självklart ett favoritsvar, och jag fick tillstånd..

Ensam sommar

Jag tror i slutändan det var ensamheten som fick mig att faktiskt ta mig därifrån, jag är ingen person som sitter ensam.. jag är gärna själv..men inte ensam.. Under ett av de värsta bråken under sommaren var han så fruktansvärt våldsam, dagen efter åkte han till jobbet men hotade innan han åkte att det skulle bli mer under kvällen.. under dagen mådde jag så jävla dåligt, hade ont i både kropp och själ.. jag pratade med F i telefon, och så slapp det bara ur mig..även om F redan hade det mesta klart för sig, kunde jag inte längre dölja för mig sjäkv att jag bodde med en vansinnig människa och jag visste inte var jag skulle ta vägen.. jag kände mig helt ensam, vilse och rädd..självklart kunde jag åka hem till F men jag skulle inte göra det.. jag ville inte rymma..jag visste att inget skulle bli bättre av det..jag visste att hans vrede skulle tiodubblas..eftersom det skulle vara det största sveket..
Flera gånger stack jag i från honom under våra bråk, ibland av ren ilska.. men flera gånger för att jag blev utkastad.. då brukade jag stänga av telefonen sätta mig i bilen och bara köra utan mål.. jag brukade köra från en stor väg till en mindre, till en mindre till en mindre.. tillslut var jag tvungen att vända.. men först skulle all sorg ut. .satt bakom ratten och skrek.. skrek ut all sorg som fanns i min kropp..men jag visste.. och han visste.. jag skulle inte lämna honom på detta viset ändå..

Denna gången då jag var ute och gick med hunden och pratade med F var jag rädd.. det blev F också..hon förstod allvaret utan att jag egentligen använde ordet misshandel..hon berättade i efterhand att hon trodde detta lika gärna kunde varit sista gången vi pratade med varandra.. Jag kommer såklart inte ihåg vad bråket handlade om eller hur det löste sig.. men jag vet att nu hade F förstått..och jag hade börjat en resa i en ny riktning.. trots det köpte jag balkonglådor och planterade hela min balkong fin.. detta fick ljuset som tänts hos F att släckas igen..

Men det var ingen lätt sak att göra slut.. jag använde aldrig de orden ens.. inte ens för mina vänner.. jag såg det inte som att göra slut.. jag såg det som något odefinierbart..det var mer en känsla av vad jag borde göra..för mig själv.. Även om dagdrömmarna ångade på som ett lokomotiv..var det aldrig verklighet.. för i verkligheten försökte jag fortfarande lappa ihop vårt förhållande.. jag väntade bara på det där tillfället, det där bråket det där någonting som skulle få oss att göra slut.. typ per automatik.. för jag ville verkligen inte lämna honom trots allt.. Så hela sommaren var egentligen en stor jävla ensamhet, en konstant värk av blåmärke och en längtan..en dröm om frihet..

Limbo

Egentlien vill jag bara hoppa över allt som hände under sommaren, det är bara en enda lång tragisk historia som bara återspeglar allt som följt oss under årt tillsammans, bara mycket våldsammare.. men också friare än tidigare..jag levde i något slags limbo.. jag hade kontakt med båda världarna och hur mycket jag än drog i båda ändarna drog de sönder mig.. jag var splittrad.. jag hade bestämt mig, men gav honom en chans till..och en till.. och en till.. jag svek mig själv gång på gång.. och insåg att detta skulle bara förstöra mig.. Mina dagdrömmar hade tagit mig tillbaka till mitt gamla liv.. han frågade var det var jag funderade på. jag ljög.. en gång frågade jag om han ville ta ett glas vin med mig, han blev förbannad.. han var aldrig med i min dagdröm, och ville inte heller vara i den.. Bråken hade trappats ner.. men våldet och vansinnet när det väl var dags var värre än någonsin.. han tappade mig någonstans.. och jag var ensam.. något så fruktansvärt ensam.. jag satt på de varma kvällarna på balkongen.. jag hade satt ut mitt skrivbord där.. där kunde han inte bråka med mig.. och där hade jag närheten til ldet vanliga livet.. satt och tittade på grillfesterna som avlöste varandra och alla människor som levde vanliga liv.. själv satt jag i limbo och löste korsord..

Två år sedan

För två år sedan ikväll satt jag vid denna tid och sparkade diskret under bordet på hans smalben..vad sparkade jag efter?.. uppmärksamhet.. jag fnyser åt mig själv vid tanken.. så naiv..

CSN

Vardagsfantastiskiheten bara fortsätter och underbara dagar avlöser varandra.. hade lönesamtal idag med min nya chef som är en av de mest fantastiska människor jag träffat..när jag blir stor ska jag bli som henne, det sa jag till henne med.. då sa hon att jag var en pärla.. Samtalet gick bra får jag hoppas, det pratas inte pengar utan man bedöms som uppfyller inte, uppfyller, uppfyller väl och uppfyller mycket väl..
Jag har fått en liten framtidsnojja.. vet inte vad jag ska göra.. och det kan nästa nstöra mig att jag trivs så jäkla bra i min roll nu.. och i stan.. och med vänner.. Ändå planerar jag att lämna allt detta.. varför egentligen?! .. Idioten stör mig inte på samma sätt längre.. han vågar inte ens sitta vid samma bord om jag eller några av de jag umgås med sitter där.. fast igår när jag kom hem från bion blev jag lite ledsen.. eller mest förbannad.. jag måste säga att jag delar min sambos illvilja mot myndigheter.. myndigheten i fråga heter CSN.. som givetvis inte har en som helst aning vad som skedde i mitt liv förra året.. Men eftersom hela mitt liv cirkulerade kring idiotens välbefinnande hade jag sådär koll på skolan.. jag gjorde bara det ytterst nödvändiga.. men hade tydligen läst en kurs för lite mellan v4-23.. CSN hade suttit på sin kammare och räknat..och tydligen hade jag bara fått in 22 poäng för våren..man ska ha 30.. suck..suck.. så jag fick pengar för 100% studier men på pappret har jag bara rätt till 75%.. sådär ja.. en liten extra återbetalning till CSN.. och lyckan är fullkomlig..åh han är väll för rar den där idioten.. påminna mig sådär en tisdagkväll om vårt liv tillsammans.. det är så man blir alldeles rörd..

Vaniljmunkar..

Fantastiska måndag..har precis avslutat ett Oc maraton med min söta sambo.. vi har varit helt rusiga av måndagslycka, en sån där vardagslycka som bara bubblar.. jag har haft en fantastisk helg.. festorgie med tillhörande snesteg och skvaller som jag till största delen stod för själv.. men ingen ångest eller bitterhet.. pallar inte sånt.. så istället för att få en klump i bröstet av vad jag gjort, sagt eller inte gjort.. log jag, och skrattade högt.. för jag är lycklig.. Under en solskenspromenad igår med en fantastisk vän insåg jag att jag skriver helst när jag är mitt i ett lyckorus.. när ångesten och mörkret är som störst saknar jag ord.. men ljusa dagar som denna vill jag bara tacka alla som finns i min närhet för att ni betyder så mycket för mig. Min solskenspromenad gav mig också en tankeställare.. jag är inte rädd för honom längre.. det är han som är rädd för mig, och det bör han vara..
Ångesten kommer ju fortfarande, men oroskänslorna när jag ser honom har dämpats avsevärt.. men det är mycket hämnd, hat och sorg kvar.. och allt det kan jag inte bearbeta själv.. jag har insett det nu och ska gå och prata med någon.. min chef fixar det genom jobbet.. hon är guld värd! Jag och en kollega har börjat prata ganska mycket den senaste tiden, hon kommer själv från ett trassligt förhållande och hon har ärr.. som hon aldrig tog tag i..det stärkte mig i mitt beslut att faktiskt göra det nu.. Jag tror inget kommer att hända mellan oss.. han inser nog vilken risk han tar genom att kontakta mig.. och jag ser ganska lätt på hela situationen.. så förutom mina lömska hämndplaner.. har jag mest mig själv att ta hand om nu.. jag vill leva som jag gjort idag.. skratta åt mina fadäser och roas åt mina livsval.. inte ångra, hata och skämmas..
För ett år sedan skickade jag ett grattis sms till en av mina närmsta vänner..ett sms som resulterade i en blå överkäke.. det hände inte i år.. däremot ett blå ttknä.. för att jag sprang för snabbt, på is med en lite hög promillehalt i blodet.. sjuka kontraster.. för ett år sadan kunde jag inte välja om jag skulle ha luggen nere eller uppe, håret i en svans eller örhänge.. jag kunde inte heller välja om jag skulle ha piké på jobbet eller långärmat.. Sminket styrdes helt och hållet var blåmärkena satt.. jag köpte även en foundation som täckte blått extra bra.. vid denna tiden förra året levde jag månadsvis..vi räknade båda dagarna tills nästa löning.. hann jag ta pengarna eller skulle allt spelas upp samma kväll.. han räknade dagarna till löningen och hade stora planer.. för mig var det frågan om jag skulle sticka eller stanna.. jag gav det en månad till.. för jag kunde inte sticka när han spelat bort allt.. och hade han inte gjort det så hade vi det bra.. det där med bra är också något jag fått perspektiv på.. bra då, var lugnet.. bra nu.. är lycka..

Jag erkände knappt för mig själv att jag tänkte på detta sätt.. men något inom mig hade fått nog.. För helvete, se mig.. se vad jag har gjort för dig.. nu får du faen ge dig.. jag har offrat allt.. LITA PÅ MIG FÖR HELVETE.. detta bubblade inom mig varje gång det var dags igen.. men det var ju inte riktigt sant..jag hade inte offrat,bara lagt åt sidan.. och det visste han.. så jag använde aldrig det i våra bråk.. Men en dag slog det slint.. tappade fattningen..fast bara lite..tappade fattningen kontrollerat..men ändå tillräckligt för att jag skulle bli orolig att jag var på väg ner för kanten..
Vi hade varit och handlat, något hände i affären..han blev så där tyst i bilen hem.. det bubblade inom mig, men jag höll mig lugn.. väl hemma försökte jag få honom på bättre tankar.. dukade fram kaffe och vaniljmunkarna vi köpt.. han tog en halv munk sen pallade han inte.. lämnade mig i upplösningstillstånd med mitt kaffe och de jävla munkarna..tårarna rann..sjönk ihop som en säck..brukade göra det.. hittade någon punkt långt utanför fönstret..där ute där folk levde fria.. själv satt jag i mitt sandslott..som rasat för längesedan..
tog munkarna..ville ge dem till honom i en gest..se att jag är ledsen och ensam.. men gesten blev lite för hård, fatet med munkarna slog lite hårt i hans bord och översockrade munkar som klädde hans knä var det sista jag såg när dörren slog igen, lite för hårt bakom mig.. helvete, jag visste vad som skulle komma.. jag hade ingen rätt att bli sur.. jag hade ingen rätt överhuvud-jävla-taget.. han springer såklart efter, med lite mindre sockrade munkar på ett fat..slänger detta på mig.. ilskan har tagit över..munkarna är för längesedan borta från fatet så fatet får själv åka i tusen bitar när jag slänger det framför hans fötter.. det blir ett stort jack i plastmattan.. hoppas det är dyrt att laga.. han tystnar, jag skriker..av ilska men mest av sorg.. jag bankar slår och stampar.. Han kollar sådär myndigt på mig, vänder sig om och går.. han ska ringa psyk, jag är ju störd på riktigt.. jag springer efter.. nu jävlar hade jag kommit igång och då tar han mig inte på allvar, nu när jag vill skrika lite.. slå lite och döma. Han tröttnar och gör det han gör när han vill få mig tyst, det värsta jag vet.. kanske var det några lättare men från när jag var liten och blev fasthållen och kittlad i all välmening.. som nu har blivit stort och traumatiskt.. jag får panik när jag inte har mina armar fria..han slänger ner mig i sängen på rygg, sätter sig över ben och armar.. och slår mig i huvudet..när jag inte slutar skrika lägger han kudden över huvudet tills jag tystnar.. Han får mig att säga att jag är psykisktsjuk och att vi ska åka till akuten, han letar upp numret.. sen kommer han på att han inte vill vara tillsammans med mig, vad gör han med mig, han som kan få så mycket bättre?.. vi bestämmer att det är kanske bäst att göra slut.. vi börjar prata om att dela upp sakerna..jag börjar fundera på om det är nu jag ska ringa V eller F.. jag skäms vid tanken och skjuter undan den.. mitt i samtalet undrar han vad fan jag håller på med, vill jag göra slut?.. jag försöker hävda att det är vi som gör slut.. han vänder samtalet och det blir hotfullt.. så jag tänker göra slut, jävla lilla hora.. så du har lurat mig.. du ska få.. ditt äckliga jävla psykfall.. åh vänta bara... han laddar upp och vansinnet börjar lysa i ögonen, det går inte att ta miste om att han gillar det..han gillar konflikter, och konflikthantering.. då får han ju använda all den ilska som finns inom honom.. han lämnar i vilket fall rummet.. jag är uppgivet..jag hade slutat böna och be..grät aldrig vid hans stol längre.. han skulle ändå komma tillbaka.. ibland tog det nån timme.. ibland ett dygn.. denna gången inte så långt id.. plötsligt stod han i dörröppningen.. vad skulle han göra för att få det att funka.. jag sa att jag ville känna mig fri.. han sa att det kan vi väll ordna..för inte ville jag göra slut med honom.. nejdå sa jag..

vi köpte aldrig mer vaniljmunkar..

Pappa

Jag nämner min pappa väldigt sällan i min text, det är lite konstigt.. han har spelat en väldigt stor roll i mitt liv.. speciellt under min uppväxt, från det att mina föräldrar skildes har jag alltid varit pappas flicka.. men pappas flicka blev stor och fick egna bekymmer.. vet inte om jag tappade pappa på vägen..eller han mig.. någonstans möttes vi inte på det mentala planet längre.. kanske har vi egentligen aldrig gjort det mer än i tyst samförstånd då jag alltid varit där för honom och han för mig.. men vi har aldrig uttalat det.. sagt sånt man säger.. men trots det har vi haft en otroligt tajt far och dotter relation, något alla som träffat oss kan hålla med om.. Hans historia har jag aldrig hört..kommer troligtvis aldrig få höra heller.. dessutom vet jag inte ens om jag vill dra i alla de trådarna igen.. missförstå mig rätt.. jag har haft en underbar uppväxt med fantastiska föräldrar.. dock har dessa föräldrar haft sin egen historia som inte hör hemma här.. deras historia ledde dem ifrån varandra och jag valde som tio åring pappas sida.. ett val jag alltid stått fast vid.. men när jag blev äldre var det mamma jag pratade med, och det var mamma som öppnade sig och berättade sin historia.. den är säkert lika sann som denna jag berättar här.. dock tror jag pappa har en minst lika sann historia precis som idioten har sin sanna historia.. Det finns som sagt alltid två sidor av myntet.. Det som hände mellan pappa och mig är lite mer komplicerat.. eftersom det aldrig nämnts i ord.. han förstod väll också att något inte stod rätt till mellan mig och idioten.. han kom och hälsade på.. själv..detta är sjukt olikt min far.. och min far var den enda idioten hade respekt för i min familj.. so far so good.. pappa hade sin hund med och de var ute med hundarna tillsammans utan mig.. då kommer tydligen de in på ngn diskussion om religion.. något som låter olikt min far, men enligt idioten hade pappa sagt något mellan raderna om muslimer som inte klinga väl i idiotens öron.. inte heller detta låter speciellt likt min far.. jag trodde inte riktigt på idioten..men han hade i vilket fall tagit illa vid sig och hade kommit fram till att han inte gilla pappa längre.. detta tog mig hårt, pappa var den sista han skulle få ta ifrån mig, pappa har jag alltid och kommer alltid försvara.. I vilket fall blev jag ledsnare än någonsin när idioten deklarerat detta..nu var jag totalt avskild från världen.. Några månader senare gjorde pappa mig dock också besviken och det är det som fortfarande skaver i mig.. jag berättade något som idioten gjort mot mig.. jag öppnade mig lite för pappa.. men pappa hade nog svårt att ta in det.. eller så missförstod han mig.. i vilket fall sa han att jag måste vara snällare..karlar är inte alltid så smarta.. fy faen.. ska karlar få komma undan med det.. skulle inte tro det.. i vilket fall, pappa ♥

Diagnoser

Jag vet inte om det var hela grejen med att det var måndag eller om det var för att jag var inne på den 8e arbetsdagen i rad.. i vilket fall var jag väldigt nära till tårarna hela dagen.. från mitt mer eller mindre misslyckade försök att cykla till jobbet, kvar i sex.. innan plogmannen vaknat.. i blötsnö.. tills jag faktiskt grät en skvätt i ett förråd.. Jag skrattade halvhjärat och konstlat åt allt som skulle kunna vara kul, jag hörde på mitt skratt att det var falskt..fast bara mot mig själv, för jag ville inte skratta idag.. jag ville bara vara.. så då fick jag det
Jag dagdrömde om att få sparka ner honom, stå i bakhåll och slå honom i huvudet med ett järnrör.. sen sitta i rättegång och skratta åt honom för att han var så patetisk som anmälde mig för ett blåmärke över näsan..eller i bästa fall en krossad pungkula.. När jag tänkt dessa tankar beslutade jag mig för att söka hjälp, insåg att jag bär på ohälsosamt mycket hat.. ska ringa någon imorgon.. känner mig redo nu.. för att prata.. det har gått ett tag men.. bättra sent än aldrig.. Förutom mina hatiska tankar gick jag runt och funderade på att skriva en bok.. mer om det nån annan gång.. Det är därför jag gillar att jobba morgnar.. fyra timmar monotont arbete, ingen avancerad hjärnverksamhet krävs och man behöver inte prata med någon..perfekt för att smida ondskefulla planer alltså.. men som tur var fick jag lite arbetskollegor och kunder att ta hand om efter klockan 10, så jag blev inte helt schizo..

Däremot fanns det en period under våren i vårt förhållande när idioten i stort sätt försökte intala mig om att jag var allvarligt störd, alltså hade en diagnos.. denna diagnos tänkte han sätta på mig efter att ha gjort en del tester på internet..genom att svara det han tyckte passade på mig.. jag fick inte svara själv, för då var jag inte ärlig på testet.. jag vet inte riktigt vilken diagnos jag fick.. men jag tog det med en nypa salt.. till och börja med.. Det som är viktigt att förstå är att han är otroligt duktig på att prata.. även om det han säger oftast är skit och bara en massa snack.. så kan han det där med att predika.. Sen var det ju det där med att jag var ju mer eller mindre tvungen att hålla med honom för att hålla honom lugn.. men jag hade svårt att hålla mig när han började använda min "sjukdom" som anledning att inte bråka.. som: du förstår ju inte bättre än att spana på andra killar eller hur!?..nu fattar jag varför du aldrig har förstått det jag har sagt till dig, men gumman det gör inget..nu när vi vet vad felet är så vet vi vad vi ska göra åt det.. förlåt om jag varit dum, hade vi vetat detta tidigare så hade det aldrig gått så långt.. du har ju inte förstått.. så dum jag har varit!! Med len och äcklig ton.. när han började prata med mig på detta sätt blev jag bara äcklad, det riktigt kröp under skinnet på mig.. men det var bara att tiga.. Jag tror han satte minst tre diagnoser på mig med sina självtest.. han hitta nog någon som passade på honom själv också, sen tyckte han det var kul.. nu när han hittat diagnoser på oss båda så ville han att jag skulle erkänna det högt för oss båda.. men jag kunde inte ta orden i min mun.. Men kolla älskling, jag har ju denna diagnosen se.. hur bra den passar på mig.. och denna på dig, det gör inget.. du måste bara erkänna det för sig själv så vi kan gå vidare, för det vill du väll.. annars kommer du alltid vara fast.. Jag är fan hellre fast än att erkänner något sånt, därför gjorde jag ju inte det på riktigt.. men eftersom jag har en mor som kan sånt, dubbelkollade jag med henne om det fanns någon risk att jag hade någon diagnos.. det sa hon att jag inte hade.. och det fanns ingen risk.. det hade de märkt tidigare.. så jag kunde lugnt sitta och hålla med.. ja den diagnosen blir bra, den tar jag..vad vill du ha för kvällsmat!?