Min morfar gick bort i slutet av juli och ja skulle åka ner till begravningen, det var inte utan att jag var lättad att han inte kunde följa med, vi hade det trassligt.. det var inget någon av oss kunde ta på.. det var mer jag som letade tillfälle att sticka och han som försökte greppa mig..förstå mig. Men de få gånger jag faktiskt försökte förklara sa jag, eller tänkte fel. Det var helt enkelt så att det jag tyckte var inte rätt. Hur kan känslor vara fel?
Natten innan jag skulle åka ner förbjöd han mig att åka, han höll mig fysiskt kvar. Låste in mig i sovrummet och svor på att inte släppa ut mig. Han skrek och hotade, han pratade så nära mitt ansikte och spottade mig flera gånger...
En parentes.
Han gjorde det bara ett fåtal gånger, spottade mig i ansiktet, jag undrar om jag inte tyckte det var höjden av förödmjukelse. spott luktar illa, och är fult. Det är som alla hemska ord som ligger i en svampar ihop sig, blandas, skakats.. och från djupet sugs de upp och hamnar i mitt ansikte.. en gång spottade jag tillbaka.. med resultatet.. va? spottar du på mig? gör du det, gör det igen, vågar du göra det igen?.. hot hot hot.. slag slag slag.. varför, jo för det är den ultimata förödmjukelsen..
Natten var hemsk, som så många andra, det var bara det att denna skulle bli en av de sista,j ag visste det redan, i mitt huvud var jag redan långt ifrån honom och vårt liv, jag hade hoppat över alla de praktiska bitarna i mina dagdrömmar..för mig handlade om en återförening med vänner och familj.. det skulle lösa sig.. om jag bara kunde ta det där sabla steget ifrån honom.. F och V hade jag berättat för, de stöttade mig, men pressade mig inte..
Jag planerade att rymma ut i natten, och på nått sätt få med mig tillräckligt med grejer för att kunna ta tåget, men jag var tvungen att tänka taktiskt..allt jag lämnade riskerade jag att aldrig få se igen.. så vad var viktigast, tror jag tänkte min skinnjacka.. inte så rationell..
han somnade vid min sida och förberedde flyktplanen, men när jag reste mig vaknade han till..eftersom han höll mig med armen, han frågade var jag skulle.. jag sa toa, satt på toa länge, och insåg att jag kommer inte att rymma.. jag kommer missa min morfars begravning, han kommer inte släppa ut mig. panik, blandat med ångest kröp i mig.. och så förstås sorg.. den jäkla sorg som fyllde hela mig..
Framåt småtimmarna, hade hans vansinne lagt sig, han frågade dock om jag tänkte åka.. vågade inte säga ja, med rädslan av att blossa upp en ny harang.. sa, att jag åker om jag får för dig.. detta var självklart ett favoritsvar, och jag fick tillstånd..
Natten innan jag skulle åka ner förbjöd han mig att åka, han höll mig fysiskt kvar. Låste in mig i sovrummet och svor på att inte släppa ut mig. Han skrek och hotade, han pratade så nära mitt ansikte och spottade mig flera gånger...
En parentes.
Han gjorde det bara ett fåtal gånger, spottade mig i ansiktet, jag undrar om jag inte tyckte det var höjden av förödmjukelse. spott luktar illa, och är fult. Det är som alla hemska ord som ligger i en svampar ihop sig, blandas, skakats.. och från djupet sugs de upp och hamnar i mitt ansikte.. en gång spottade jag tillbaka.. med resultatet.. va? spottar du på mig? gör du det, gör det igen, vågar du göra det igen?.. hot hot hot.. slag slag slag.. varför, jo för det är den ultimata förödmjukelsen..
Natten var hemsk, som så många andra, det var bara det att denna skulle bli en av de sista,j ag visste det redan, i mitt huvud var jag redan långt ifrån honom och vårt liv, jag hade hoppat över alla de praktiska bitarna i mina dagdrömmar..för mig handlade om en återförening med vänner och familj.. det skulle lösa sig.. om jag bara kunde ta det där sabla steget ifrån honom.. F och V hade jag berättat för, de stöttade mig, men pressade mig inte..
Jag planerade att rymma ut i natten, och på nått sätt få med mig tillräckligt med grejer för att kunna ta tåget, men jag var tvungen att tänka taktiskt..allt jag lämnade riskerade jag att aldrig få se igen.. så vad var viktigast, tror jag tänkte min skinnjacka.. inte så rationell..
han somnade vid min sida och förberedde flyktplanen, men när jag reste mig vaknade han till..eftersom han höll mig med armen, han frågade var jag skulle.. jag sa toa, satt på toa länge, och insåg att jag kommer inte att rymma.. jag kommer missa min morfars begravning, han kommer inte släppa ut mig. panik, blandat med ångest kröp i mig.. och så förstås sorg.. den jäkla sorg som fyllde hela mig..
Framåt småtimmarna, hade hans vansinne lagt sig, han frågade dock om jag tänkte åka.. vågade inte säga ja, med rädslan av att blossa upp en ny harang.. sa, att jag åker om jag får för dig.. detta var självklart ett favoritsvar, och jag fick tillstånd..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar