Till min vän K

Har minst ett inläggs skyldighet att förklara mig personligen och enbart för en person.. Ikväll fick jag ett mejl av dig och det blev lite moset på geggamojjan i mitt huvud, och jag vill få ut det redan nu.. Du vill ha svar, och det förstår jag mer än väl, kanske kan jag ge några.. kanske får du nöja dig med att det kommer fler efter hand..

Jag tror att du, liksom jag inte bär på agg, jag tror också du förstår mycket redan nu genom att ha läst hittills.. Jag ville aldrig bryta kontakten med dig, och den första tiden gick det hyfsat att ha kontakt med dig..samtidigt som jag var nykär.. han gillade såklart inte det, han tyckte du bara ville dra iväg mig på olika fester i olika städer.. och jag ville inte svika hans förtroende..så jag tackade nej till det mesta, tillslut allt..

När han väl hade fått mig att tacka nej till allt, tyckte han likagärna att jag inte behövde ha någon kontakt med dig/er.. för det var ni som var källan till mitt horaktiga förflutna.. han skyllde oftast mitt förflutna på dig..eftersom vi hade varit med om typ allt tillsammans.. Men han förbjöd mig inte, eftersom han var lite "smartare" än så, han ville hitta ett tillfälle då han fick mig att förstå att du var fel.. det fick han trodde han, när han inte fick komma på din fest.. Jag hoppas att du förstår någonstans inom dig, eller åtminstone kan förlåta mig för det jag sa då, det var tillgjort och uppdiktat, av honom.. förutom vissa meningsskilljaktigheter har du och jag aldrig bråkat... Men nu fick han en anledning att hålla mig ifrån dig på riktigt.. efter detta läste han varenda rad du skrev till mig.. allt tolkade han på sitt sätt, och de gånger jag svarade dig, hade han kontrollerat svaren noga innan.. du har rätt i att jag till slut avstod i att svara dig, hellre det än att tvingas skriva något jag inte ville.. Jag kunde inte heller svara något enkelt, för det hade lett till följdfrågor, ibland funderade ja på att använda mamma som budbärare, men det hade också inneburit förljdfrågor som jag inte var beredd att besvara..

Ibland förbannande jag dig för dina sms eller mejl,främst de på kvällen.. att du inte förstod att dessa skulle leda oss längre ifrån varandra, han kunde bli förbannad och hålla mig vaken hela natten för att jag hade en sån hora till kompis.. Samtidigt som jag fick ångestattacker varje gång du skrev, hann jag oftast ögna igenom dem innan jag radera dem och fick på så viss en skymt av något som kändes inom mig, något som jag tvingat bort.. men det var också detta något som höll mig vid liv och som slutligen fick blomstra igen..
Tack, älskade vän..

Min vän F

Ingen bra dag.. måndag och skiten sitter högt upp i halsen.. inte nog med min skit.. läser Boven i mitt drama kallas kärlek, av Unni Drougge.. grät som faen igår.. hon skriver om saker jag inte fått ord på, obehagligt äkta bok.. läsvärd..
I Malaysia höll dom en orangutang som prostituerad på en bordell, i Sverige äter grisarna av varandra.. och det är typ det deppigaste vädret i den deppigaste månaden.. och i skolan förväntas jag komma på nya lösningar på ett läppstift.. kan vara bra att se saker ur ett bredare perspektiv.. och läppstiftsutformning blir plötsligt jävligt relevant.. suck..

F kom förbi,hon är bra, å hon vet mycket som jag har förträngt.. vi pratade mycket.. men jag pallade inte riktigt fråga det som jag ville.. jag ville fråga henne om hennes och mina samtal.. när och var varningsklockorna slog.. hur var jag.. hur resonerade jag.. allt det där har hon svar på, jag pallade bara inte veta.. inte idag..

En gång var jag rädd för honom på riktigt.. jag visste inte var jag skulle bli av, då ringde jag F, hon blev rädd.. På natten innan hade han nästan kvävt mig, genom att med hela sin tyngd ligga på mig med en kudde över huvudet.. han var så rasande att han kunde inte kontrollera sig själv.. min läpp sprack..han sov med en kniv i handen..
Dagen efter sa han bara att jag kunde vänta ett helvete när han kom hem från jobbet.. Då blev jag rädd, för det kändes som jag satt fast.. att jag aldrig någonsin skulle komma ur detta helvete..

Ilskan på kvällen gjorde tillslut att han stack ut, utan mobil eller nycklar.. En kort sekund ville jag bara låta honom gå, men genast satte min intution in, jag måste hjälpa honom, han mår inte bra.. jag såg hans tröja i vattnet, och tvekade inte en sekund att han hoppat i.. det var strömt och han kan inte simma.. när jag kom närmre såg jag honom sitta vid vattenkanten, det var mörkt, det var inte hans tröja i vattnet, det var en sten..
Han skrek åt mig att sticka, han kastade saker mot mig, han sa att han skulle hoppa i vattnet, jag sa att jag skulle hoppa efter..jag var lugn, och saklig.. han började bli hotfull, jag cyklade i stora cirklar runt honom, hade koll men vågade mig inte närmre.. jag sa att jag skulle ringa hans föräldrar.. jag fick in honom..

" ...män som misshandlar kvinnor har låg självkänsla och söker upp starka partners eftersom det krävs en ofantlig styrka för att stå ut med dem" Unni Drougge Boven i mitt drama kallas kärlek

Helvetet

Hela denna helgen har haft ett hyffsat kristet budskap, i fredagskväll när jag pratade med nyfrälstkvinna, igår när jag var påve på maskerad och idag då det är första advent.. Hur är det nu, advent betyder ankomst eller väntan.. lär mig aldrig det.. kristet är det iaf..
Jag är inte så anti kristendomen som jag låter, tycker väll bara det är kul å se hur långt jag kan dra det.. fick en uns dåligt samvete att jag lurade nyfrälstkvinna så, men jag tror inte på det där med frälsning.. å då får man väll jävlas lite.. dessutom är jag ganska mätt på det där med gud som bestraffaren.. Han hade en ganska stark övertygelse om att helvetet finns och han skulle hamna där om han inte började sona för sina synder... Jag brukade påpeka att han inte riktigt levde efter guds regler så det skulle nog gå illa för honom.. hehe.. han sa att han hade mardrömmar och mådde uppriktigt dåligt över tanken om att hamna i helvetet.. men han hade också övertygelsen om att han å gud var lite tjenis med varandra för gud skulle minsann förstå varför han slog mig, för sånt fick man göra.. men inte spana på killar å dricka alkohol.. det gillar inte gubben gud..

Det roliga är att jag tyckte ju bara det blev mer och mer patetiskt, när han satt där med sitt radband och mumlade böner... det var en så skev verklighetsbild.. och det är väll därför jag också är ännu mer skeptisk till det här med frälsning och synd.. En annan sak som ter sig ganska rolig nu är, när jag någongång fifflade lite med sanningen i guds namn, då blev han inte arg främst för att jag ljög.. utan för att jag gjort det i guds namn.. Men när han lovade att sluta spela i gudsnamn var det inte samma sak.. det skulle gud förstå..

Jag är kanske lite smått naiv men tror faktiskt på att alla människor är i grund och botten goda.. däremot har jag sett ren och skär ondska i ögonen hos just denna männika..
En outtömmlig brunn av ilska, hat och förakt.. finns det något helvete så är det nog fan där det finns..

Födelsedag

Min 26 års dag var nog en av de värsta dagarna jag varit med om.. kvällen innan hade vi bråkat om något.. men han lovade att han inte skulle förstöra min fördelsedag så som jag hade förstört hans året innan...

Vi skulle båda jobba denna dag, så jag körde honom till jobbet, sen åkte jag till hans föräldrar och åt fruktost innan jag själv skulle börja.. tycker väldigt mycket om hans föräldrar, funderade många gånger på att vända mig till dem när det var jobbigt, för de tyckte väldigt mycket om mig också.. men det hade nog inte funkat trots allt, tror att familjehedern hade kommit i första hand..

Hade iaf en väldigt mysig födelsedagsfrukost och åkte sen och jobbade, han var på bra humör, det var ju min födelsedag, å han skulle minsann köpa tårta till mig.. han kom förbi mig flera gånger på jobbet och var väldigt upprymd.. men så hände något, efter lunch eller vid lunch, kommer inte ihåg vad.. antagligen kollade jag på någon kille.. så var det kört.. eftermiddagen följde med hårda sms.. å ingen gemensam fika.. men han skulle vara barmhärtig, det var ju ändå min fördelsedag.. så han svalde stoltheten å vi åkte efter jobbet och köpte tårta.. men, jag kunde ju inte hålla mig ifrån att spana in någon kille i butiken, sen följde jag tydligen efter honom.. å fixade så vi hamnade i kassan efter honom.. jag är inte dum jag inte..

suck..

Två gånger samma dag var för mycket, och mer stolthet skulle inte sväljas.. var så trött på denna följetong vid detta laget, det stod mig upp i halsen.. varför kunde han aldrig ge sig med det där.. får spykänslor bara av att tänka på det nu.. så jävla jobbigt var det..
Vi satt i bilen hem, och jag fick höra vilken hora jag var.. i de allra värsta ordalagen.. började alltid gråta när han höll på sådär, tror gråten mest kom av hopplösheten och det sorgliga i att det var min födelsedag.. lite barnsligt kanske att bry sig om en sån sak.. men det var så förbannat tråkigt.. satt där med tårtan i knäet och grät.. när vi väl kom hem, låste han in sig i datarummet som han brukade, å jag fixade mat. .som jag brukade.. åt köttfärsås och spagetti.. själv.. därefter bytte jag om och kröp i säng..slötittade på något underhållningsprogram och grät..

Efter några timmar kom han in, och ville ha den vanliga förklaringen.. varför var jag en hora, varför skulle jag alltid spana på killar framför honom.. vad fan svarar man.. att säga emot var det inte tal om, men det var i stort sätt lika illa å säga att jag inte visste.. oftast sa jag att jag är en hora och ska bli bättre.. han brukade säga att han inte orkade vänta på att jag skulle bli bättre.. var han hyffsat lugn brukade dessa svaren få honom å sätta sig och trösta mig, å säga att allt kommer bli bättre bara jag slutar vara en hora..
Denna kväll blev han inte lugn av dessa svaren.. han vill ha mer svar.. å då blev det våld.. jag grät mest, kändes så förbannat sorligt.. å hjälplöst.. han kom inte åt mig.. som vanligt.. men våldet höll på hela natten, tillslut låg jag på soffan..å han i sängen.. då ropade han in mig och ville ge mig mina presenter.. han ville visa hur han minsann kunde svälja stoltheten igen.. jag ville inte ha dom jävla presenterna.. men pallade inte med konsekvenserna av att säga nej.. fick jätte fina saker.. blev jätte glad, men av någon anledning sa ja något som inte passade kommer inte ihåg vad.. och så var han igång igen..
jag orkade inte.. bara grät..

Frälsning över en stor stark

"Vi övervägde det...Att hämta dig...Jag diskuterade det med kvinnojuren...Vi beslutade att det bästa var att inte släppa kontakten att hela tiden finnas där...Men vi var oroliga...Hela tiden... puss på dig min tös mor..."

Fick detta sms av mor, efter ett inlägg.. började gråta, men måste ändå säga att jag uppskattar hellre ett sms än när jag måste konfrontera det jag skrivit i ett telefonsamtal eller en diskussion, pallar fan inte det.. Jag skriver för att ni ska förstå.. inte för att jag vill prata, isf hade jag gjort det... Jag vill oxå att mina ord ska kunna användas om det är någon som behöver stöd eller känner igen sig i vissa situationer.. tvivla inte att låta någon läsa eller skicka mejl.. vill dela med mig..

Satt ikväll på krogen med tre singeltjejer, samtalen flöt mellan bitterhet att inte ha någon som kramar en på natten till hur jävla skönt det är att inte ha någon att anpassa sig efter.. en sak vi fashinerades över är hur okej det är för en kille att säga att det är kvinnan som styr i huset och sätter upp regler för hur han ska leva.. men hur INTE okej det är för en kvinna att säga att det är mannen som styr i huset och sätter upp regler... Varför är det så? Jag har killompisar som har mått otroligt dåligt i förhållande för att kvinnan styrt för mycket.. men det tas inte på samma allvar.. varför?

Efter att ha diskuterat livslängden på en dildo, råglott på en av tjejernas ex.s flickvän och avhandlat ämnet generande hårväxt, var det dags för mig att gå.. på torget stod kyrkan å severade te och kakor.. kunde inte låta bli att ta en diskussion, kände att det var jag skylldig dom när dom ändå bjöd på kaka.. kvinnan jag pratade med var nyfrälst, jag ifrågasatte varför man står på torget en fredagnatt och försöker ömvandla fulla ungdommar?
Det tyckte nyfrälstkvinna, det finns så många trasiga människor som tar till spriten när de mår dåligt, det kan vara allt från skillsmässobarn till de som har det svårt i skolan å då vill hon vara på plats å ta hand om dem.. hade något svårt att hålla mig från skratt, men eftersom jag bara druckit tre öl å var hyffsat stadig på benen spelade jag med.. Det var ju hemskt fint av dem att vara till hands.. när hon påpekade att jag inte var en av dem, jag var ju nykter å hade inte sex hur som helst å inte drack jag sprit.. inte vet jag, men Gud var nog på min sida ikväll.. eller så ser jag otroligt snäll och oskylldig ut..kunde inte låta blir när hon ändå lagt fram bollen så fint, det var ju bara att skjuta..
jo då, jag hade vuxit upp i en pingstfamilj, men jag ville göra revolt mot mina föräldrar.. så svenska kyrkan fick det bli.. mer te, javisst.. dricker sprit, nej inte jag.. å sex, nej det väntar jag med till äktenskapet, en kaka till, varför inte.. jo jag är ute på krogen, men det är ju för att vara där de svaga behöver mig, nej jag förstår inte meningen med att stå på torget å bjuda på kakor, det frälser inte.. det är på dansgolvet man ska vara.. hur gammal var jag nu, 20, jaha.. det finns en ungdomsgrupp som jag kunde bli ledare för.. åh vad kul.. perfekta små överklass-icke skillsmässobarn med toppbetyg.. dom skulle jag kuna ge en verklighetsföreläsning som heter duga.. haha..

Fylld av kakor å te.. gick jag skrattande ifrån nyfrälskvinna.. jag, labilt skillsmässobarn, som dricker för mycket har sex för ofta, röker som en borstbindare och svär i var och varannan mening..men med en stark övertydelse.. Gud välsinge mig, möjligt.. men det är fortfarande jag som bestämmer över mitt liv.. det var inte gud som tog mig ifrån honom.. men tack för teet.. imorgon ska jag frälsa ytterligare några, över en stor stark

Vardagsdjävulen

Hade några minuter över i stan innan bussen skulle gå, sprang in på Hemköp.. skulle ha något att äta.. har tappat det där med att storhandla och planera inköp och mat.. det är lite roligare när man är två.. I vilket fall strosade jag lite planlöst och tog lite av varje, c-vitamin brus.. bröd.. smör.. röbetssallad.. tomatsoppa.. och gulaschsoppa.. tog ju ingen korg.. tittade på min omotiverat blandade hög av varor.. å funderade på att släppa allt å gå..så jävla tråkigt är det att handla mat..
Bestämde mig dock för att inhandla varorna då, jag verkligen inte hade något ätbart hemma.. denna butik är alltid överfylld av fjortisar, jag fattar inte varför de alltid hänger där, sustitut för enfritidsgård eller något å så köper de en energidryck var, å lägger alltid pinne mellan varje burk..sen är dom säkert 5 fjortisar per burk..och alla står i kö.. fachinerande..och förbannat trångt.. jag skulle iaf köpa cigaretter, det fick man inte om man var under 18 informerade kassören mig.. nehe sa jag, å trodde inte riktigt det var menat till mig.. det var det, och hela horden av fjortisar tystande och tittade på skådespelet som skulle kunna bli en snackis på gatan utanför sen.. jag visade upp körkortet, tordes vara över 18 om jag har detta rosa kort, visade upp hela plånkan då det satt i en plastficka.. så gör vi inte här, informerade mig nu den något irriterade kassören.. kortet ska tas ut.. jaha sa jag å suckade ljudligt, ställde ner alla mina tre påsar så omständigt jag kunde.. hehe.. fjortisarna började vrida på sig.. meee guuuu.. hehe.. tyckte det hela började bli lite småkul.. låtsades att jag infe fick ur kortet ur fickan.. fjortisarna blängde.. några bytte kö.. jag fick ur kortet.. kassören informerade mig om att jag var 26 år, inte så dum hon inte.. med tanke på att det enda hon behöver hålla i huvudet är att man ska vara född typ 91, nu om man inte ska få handla cigaretter.. kossa..
Behöver jag tillägga att jag var minst lika omständig när jag skulle lägga i kortet.. Gud straffar dock somliga direkt, när jag vänder mig om ser jag min buss köra iväg utanför fönstret.. tappar plånboken i ett sista jäktförsök.. alla mina 12 enkronor letar 12 olika platser att lägga sig på.. tittar vädjande på fjortisen efter mig i kö.. dessvärre har hon ett helvete, det var visst 15års gräns för att köpa energidryck.. Mohhahahaha

Egotripp och visdomsord

Att gå på arbetsinervju är en grym egotripp, 40 minuter om mig, för mig och med med mig!! Mig mig mig.. å jävlar det utnyttjade jag..kom av mig någonstans där i mitten dock, när jag förstod att jag inte svarade på frågorna.. hrm.. får väll se hur det gick..

En mindre rolig händelse, men ack så nyttig var under lunchen då större delen av min projektgrupp och jag satt och åt.. vi kom in på ämnet, mig.. inte alltför otänkbart, eller ovanligt.. tjejerna undrade hur man ska göra för att hjälpa en kompis som man misstänker är i ett dåligt förhållande, mitt expertområde by now..
Ändå är det så jävla svårt att svara.. jag tror ändå att man som vän bara ska vara där, finnas till hands, lyssna men framför allt prata om annat, lägg fokus på allt som händer i livet utanför.. jag kände iaf att jag anförtrodde mig mer åt de som hade denna inställning, dessvärre var de inte många, men jag hade F, hon var med mig mer eller mindre dagligen, utan att veta i ord vad jag levde för liv.. hon satte aldrig press på mig, sa aldrig vad jag skulle göra eller hur jag skulle tolka olika situationer.. hon var där och är en fantastisk människa, men jag vet också, iaf nu i efterhand hur jävla jobbigt hon tyckte det var..att se, men inte kunde göra ngt..

Men det som var än viktigt var att hon fanns där när jag hade valt att inte leva det livet längre, inte dömande eller "vad var det jag sa mentalitet" utan precis samma människa..
Så mitt tips är, att va en F för din kompis, och ge aldrig upp.. Även om kompisen inte i sig är stark nog att faktiskt ta sig därifrån, kommer hon en dag att ha ändrat uppfattning om sin livssituation, hon kommer sluta kämpa och börjar se andra världar, var där då.. för det är till dig hon först kommer att anförtro sig.. och har hon väl en gång nämnt det, så har du henne!

Kanske börjar nu den svåraste delen, att faktiskt få henne därifrån.. jag skyllde på allt möjligt, det var en dålig dag, det var hunden, det var fel veckodag, det var fel del av månaden.. you name it.. men slutligen gjorde jag det.. F och V som jag först berättat för, tjatade inte , men var där..för nu visste dom att jag valt deras sida och inte hans.. Klart att dom hade en plan b för mig, om jag inte skulle klarat det själv..dom skulle med våld hämtat ut mig.. ringt mina föräldrar.. ect..

Dock ser jag ett stort problem med det där att bara hämta någon. Detta hade inte fungerat på mig, dels hade det inte fungerat innan jag själv nämnt för någon att jag tänkte lämna honom, det är otroligt viktigt, jag var inte redo innan jag nämnt det! Hade någon alt. mina föräldrar gjort detta när jag väl nämnt det, är det fortfarande ett stort ansvar för den som gör det, den som gör det, måste vara beredd att fixa allt praktiskt, och jag menar allt.. jag hade framstått som en än värre lögnare som gått bakom ryggen på honom, men i detta fallet hade jag varit en feg lögnare dessutom, som inte kunde stå själv för vad jag vill.. om det krävs att en person ska hämtas, var där då för denna person, till hundra procent!!

Min dängararmé

Det blev inte knäppt, utan riktigt trevligt.. har haft och har kanske fortfarande en tendens att låta folk, killar, få för sig att tycka mer om mig än det är från min sida tänkt.. men jag tror jag löste situationen bra.. tycker om människor, och får många vänner.. genom att bara vara jag.. Jag är väll glad och kul att umgås med, eller något..

Pratade mycket och berättade mycket om han.. det känns inte konstigt att göra det längre, tvärtom.. det är skönt, för varje gång jag vågar berätta så tar jag mer avstånd från att skämmas över det.. Mitt kvällsbesök ville dänga honom, som så många andra.. Har en armé av "dängare" nu, å jag tycker så mycket om er alla

Det var detta han såg hos mig, att jag lätt socialiserar med folk, att jag tycker om folk och de tycker om mig.. han såg det som ett hot.. så jag fick sluta vara glad och prata med folk, tjejer som killar.. mest fick jag akta mig för att vara så glad när det satt med killar, annars fick jag stå tillsvars varför jag hade skrattat med den och den killen.. jag tittade ner när någon kom förbi, gav ett skevt leende om någon skämtade och vågade aldrig själv säga något roligt..
Det var ju inte jag, men det var den jag trodde han skulle bli glad över att ha som flickvän..

Nu är jag så jävla lycklig som man kan va, för jag är jag igen.. och jag får komplimanger för att jag är den jag är.. å det var väll ändå den som han fastnade för en gång.. återigen.. vad trodde jag att det skulle hjälpa att jag blev någon annan.. ångest..nej, inte ikväll heller.. men han tog ett år av min tid att träffa underbara människor ifrån mig.. vem kan då klandra mig nu att jag tar igen det till 110%.. jag är tillbaka för att stanna.. in your face!

Vänskapligt.. såklart

Åhh, jag är så knäpp.. allt kommer bli knäppt.. och ändå gör jag det.. det kan ju oxå bli bra knäppt.. kanske är det det jag hoppas..han har varit uttalat intresserad av mig, och ändå låtsas jag som allt kommer vara på en vänskaplig nivå? i vilket universum då? Får nog återkomma om detta..

Frieribrev

Tog precis ett bad och fick med mig ett häfte om Gustav Fröding.. vet inte riktigt vart detta häfte kommer ifrån..mamma har sorterat mina böcker i något slags system jag inte riktigt begripit än..Fröding häftet stod bredvid konstguiden-myter och sanning.. och Kalle Björks formelsamling i hållfasthetslära.. misstänker att någon bok hamnat i fel kategori.. men det var i alla fall något att läsa i badkaret.. En speciell man det där,Gurra..han var intresserad av en tjej, å så skicka han ett frieribrev till henne.. att hon inte svarade var mindre intressant.. Gurra hoppades ändå på en framtid med henne och trodde att de var hemligt förlovade.. tills han en dag fick reda på att hon var förlovad med en annan.. that sucks.. så då skrev han en dikt om det..

Ska oxå skicka ut lite frieribrev..

Nyårsafton

Jag har tidigare nämnt att jag inte kommer ihåg allt skit, och mycket har bara samlats ihop till geggamojja i huvudet.. men mycket kommer jag också ihåg, det är bara det att det gör för ont att tänka på det.. Idag bestämde jag mig för en specifik händelse och har tvingat mig själv att tänka på den hela dagen, så att allt skulle kunna komma fram.. Det värsta är nu att skriva det, för att det är en stor skamkänsla, jag hänger ju ut mig själv och mina misstag.. men det är väll det som detta går ut på till en viss del.. nåväl..

Det var nyårsafton förra året, vi skulle flytta ihop, hade hittat en fin lägenhet.. egentligen var den inte särskilt fin, men den var stort och bra område att ha en liten valp på.. Kvällen och natten innan hade varit hemsk, han ville inte, jag tjatade.. kommer inte ihåg.. bråk var det i alla fall, tror det handlade om gammalt som inte skulle finnas i vårt liv.. Han hade knappt packat, och var inte så engagerad överhuvudtaget.. jag tänkte att det blir säkert bra, bara vi kommer till den nya lägenheten..

Jag vet inte om vi ens hann bli färdiga med flytten innan han hittade något gammalt kort i en av mina lådor, sen hittade han ytterligare ett.. därefter något brev.. jag vet inte riktigt allt, jag hade varit extremt noggrann när jag packade så att inget gammalt skulle med, hade ju bara tagit med minnen.. trodde jag.. det var hemskt, han gick igenom varenda låda, varenda block, foto, brev han kunde hitta.. å det är klart han hittade grejer, i ett gamalt mattehäfte hade jag skrivit om någon kille, i en gästbok från min 25års fest hittade han en dikt om mitt ex, lättklädda bilder på mig och mina tjejkompisar som vi hade gjort en kalender av (högst moralisk).. ect.. han var förbannad, han vägrade packa upp, han skulle flytta dagen efter.. jag bönade och bad.. jag låg på golvet och skrek, grät.. det hjälpte inte.. han ställde sig och kissade i en av mina lådor..

Jag kommer inte ihåg hur vi blev vänner igen, vi hade sex, efter han hade fått reda på om jag hade haft sex på nyårsafton förut.. han ville att det skulle kännas speciellt.. inte fan vet jag, sa att jag inte hade haft det.. som vanligt sa jag det som lät bäst.. det jobbiga var ju sen om han fick för sig att fråga igen, och jag inte kom ihåg vad jag svarat sist.. hände ofta..och ledde ofta till bråk... vi åt ialla fall micromat i soffan och tittade på fyrverkerierna utanför fönstret, sen gick vi och la oss i en obäddad säng..

Det gör ont att skriva detta, känns så förbannat tragiskt.. på något sätt, var hela grejen med att flytta tillsammans förstörd efter detta, och lägenheten blev aldrig vad någon av oss tänkt oss.. det blev en sandlåda..

På nyårsdagens morgon gick jag upp tidigare, tog en stor svart sopsäck och slängde allt vad minne heter.. foto, brev, kort... allt.. förbannat dumt av mig att tro att det skulle hjälpa..

Gabriellas sång

Ibland är saker så konstiga men ändå självklara.. sitter å skissar å lyssnar på musik som sig bör.. då loggar mina allra äldsta och käraste vän K in på msn, vi kom inte ens ihåg när vi var inloggade samtidigt sist.. hon är inte i landet och vi har inte pratat i telefon med varandra på ca 10 månader.. och vi har inte setts på ca 17 månader.. i vilket fall fick vi chans och säga hej till varandra nu .. då visar det sig att vi just i det ögonblicket sitter å lyssnar på samma låt.. inte så konstigt egentligen om det inte vore för att ingen av oss har lyssnat på den låten på jätte länge och fick bara ett infall att göra det just nu, ikväll..
åh tycker då mycket om dig K

Lilla gumman goes traumatic

Sitter ofta här i mitt kök.. gillar det.. lyssnar på Miss Li ikväll, dricker vatten och äter kola kakor.. sitter i V:s gamla finklänning som har blivit mitt nattlinne..halsduk, kofta-filten, raggsockor med ögon och leggins.. het som faen, om du frågar mig..

Jag är hyffsat trött på att vara Lilla Gumman för folk, jag förstår inte riktigt vart den stämpeln har kommit ifrån, för jag är verkligen ingen Lilla Gumman. Framför allt känns det av på jobbet, och då inbillar jag mig att det är därför jag inte får några större tjänster heller.. får se, ska på intervju på onsdag..

Men det som är än värre med det här Lilla Gummandet, är att jag börjar känna av den tendensen hos några av mina vänner.. att de tycker jag är en sån.. för att jag hamnade i en sån situation med en sådan man.. då är jag alltså en person som inte kan ta ansvar för mig själv och behöver sådeles en klapp på huvudet ?!

Klappa mig inte på huvudet, nyp mig inte i kinderna och säg inte att jag är duktig..

Min arbetskollega berättade om sin familj och problem som de hade, då började jag gråta.. är så knäpp.. är säkerligen traumatisk dessutom.. var tvungen att goola ordet traumatisk.. kom på att jag ligger troligtvis i riskgruppen..då vet man det.. inte bara lilla gumman, traumatisk dessutom.. gött
Det var intressant läsning, man ska skriva och prata mycket.. och låta känslor flöda.. känns som jag är på banan där..

Varför trodde jag att jag kunde hjälpa honom!? Han var nära kanten redan innan vi träffades, undrar om han inte redan hade börjat falla egentligen.. undrar hur medveten han är om sig själv och hur han egentligen uppfattas.. tycker på något sätt otroligt synd om honom.. ibland bröt han ihop, i ångestattacker, han ville ju inte vara en person som slår, hotar och spelar bort pengar.. han hade en bild av sig själv som en stark familjeman.. jag brukade trösta honom, han sa att han skulle söka hjälp och så klippte vi hans kort. Jag tror också jag hade eller ville iallafall ha den bilden, och vi kämpade båda med att hålla uppe den.. jag hoppas innerligt att han har sett igenom sig själv..

Lördagkväll

Jag har en vän, som har kommit mig mycket nära på kort tid.. hon är väldigt bra att ha! Främst är hon min inspirationskälla, jag vill bara skapa när jag träffat henne.. å det är i massor, stackars min familj kommer få mängder med hemma-gjorda julklappar i år..

Jag mår bra, mer än bra faktiskt.. V kom hit ikväll, vi har gått igenom livets viktigaste ämne; hurvida vi kan börja dricka en bib som egentligen inte är vår men står i mitt skafferi, vi bedömde riskerna för ev. rematcher.. vi avhandlade även ämnet politik sippandes på varsitt glas vin.. ja, vi öppnade boxen(ska snarast inhandla en ny till dess rättmäktige ägare..) kom på att vi var miljöpartististiskt blå.. vilket var en omöjlig kombo då miljönissarna vill hänga med de röda..tillsammans med nybakta kolakakor i soffan fashinerades vi av Hugh Grants lugg i fyra bröllop och en begravning.. slutligen fick V dreggla lite över Persbrant medans jag försökte hitta någonslags bekväm liggställning i soffan för min sprängfyllda mage.. misslyckades..tog ett glas vatten.. och gick å la mig..

Kraftuttryck

Jag svär som en borstbindare, men bara när jag skriver, lite sköna hederliga kraftutryck för att få lite mer stunns i mina ord.. det gör inget va?!

Ärlig

Det är så mörkt, är det alltid så här mörkt så här års, eller är det de jäkla regnet?! I vilket fall har det fått mig att börja springa.. löprunder alltså, efter en heldag instängd i skolan eller på jobbet.. och med alldels för mycket i huvudet har det blivit det enda sättet att rensa, dock är mina nya vita löparskor mindre vita nu, är ju så förbannat lerigt..
Jag tänker mycket, dagdrömmer mycket och analyserar mycket. Det är inte mycket som går mig helt obemärkt förbi, men det gör också att jag har inte plats med en massa skit i huvudet, onödiga saker.. då blir jag hård, och otrevlig..tror de fyra personer som tillbringar ca 6h om dagen med mig har börjat vänja sig.. men jag försöker vara ärlig, har hängt upp mig vid det, att vara ärlig.. det är som om jag har blivit rädd att oärlighet är någotslags gift som går till motangrepp om man inte får ut det illa kvickt.. för ärlig dessutom, vill ha ut allt, direkt..hinner inte alltid tänka igenom orden..är inte speciellt finkänslig.. och "poff" där satt den mitt i fejjan på personen framför mig som blir helt tyst.. faen..oftast får jag någon minut efteråt med personen och ber om ursäkt för påhoppet..
är något labil...

Trött

Blir så förbannat trött, på administration.... skrev på uppsägningen idag, efter att ha väntat i tre månader på att han skulle lämna in ett arbetsintyg.. och trodde ju att det var det som krävdes.. men inte, nu ska detta papper skickas till honom, han ska skriva under att han godkänner att jag flyttar sen ska han skicka tillbaka pappret.. dessutom ska en besikning av lägenheten göras..
suck..
problem 1, han är så jäkla lam att han kommer inte skicka tillbaka pappret innan året är slut problem 2, han får för sig att inte göra det, utan jag får stå kvar på lägenheten i 3månader till, normal uppsägningstid alltså
problem 3, hundens bitmärke på väggarna gör att uppsägningen inte blir klar, om inte han tar på sig att fixa det.. han kan ju likagärna säga att det är mitt problem..

Dessutom har det endast varit en soltimme i denna stad denna månad, är trött.. hängde hos V idag.. tror bestämt att vi bittrade en del.. tittade på Bonde söker fru, skulle inte palla med en bonde, vill ha en karl med lite högre ambitionsnivå.. förlåt alla bönder, ni är säkert jätte fina, men man brukar ju säga att man blir låst av att skaffa hund, va fan blir man inte då av ett stall med kossor.. dessutom är jag rädd för stora djur

Ett par röda vantar

Igår tänkte jag sluta skriva, dels för att jag hade blivit ordentligt rädd och dels för att det fungerade inte så bra i berättar syfte. Har tidigare skrivit att jag har väldigt svårt att berätta för de som jag har känt längst, och hoppades att genom att låta de läsa här få dem att förstå det jag inte kan formulera i ord. Men det blev fel, och mycket tårar.. förlåt

Men idag och främst ikväll har jag fått en annan syn på det hela, satt hemma hos min söta vän, vi var trötta och sa inte många ord till varandra, uppkrypna i varsitt hörn av soffan med en stickning i högsta hugg tittade vi på det ena livsödeprogrammet efter det andra.. Plötsligt var jag hyffsat överfylld av livsöde och när Carola slutligen började sjunga om vägen till betlehem blev det för mycket, som så ofta när Carola tar ton..

Jag som har noll kontroll över mina känslor kände att jag började känna otroligt mycket med alla människor, och från ingenstans kom insikten om att det är sjukt hur många livsöde det finns, närmare bestämt lika många som det finns människor på jorden.. alla har vi något att berätta.. denna blogg är delar av min story.. alla som jag känner har en story.. jag ska fan inte sluta skriva, jag ska fortsätta.. dessutom vill jag höra alla andras, här ska inte skämmas, ingen skuld och definitivt inga undantryckta drömmar!

Efter detta kom vi osökt in på Gud. Vi var både övertygade om att syndens tid är förbi, likaså bilden av Gud som bestraffaren.. Får jag frågan om jag tror på Gud, är det nej. Men om jag är troende, utan tvekan. Tror på godhet, och tanken om att vi måste vara lite ödmjuka inför faktumet att vi finns och har skapats.. och framför allt att vi inte ska förstå allt..

Jag vet inte

Dagen det tog slut kommer jag ihåg mer eller mindre varje minut av, men varför det blev just den dagen har jag mindre minne av..
Jag vet att vi hade haft en av de värsta nätterna i bråk/hot/våld väg. Jag vet också att jag hade sedan en tid berättat för V och en annan tjej F, som har stått mig mycket nära under hela tiden att jag hade tänkt göra slut. Det var hemskt att ta det steget att berätta för dem, men när jag väl gjort det stöttade de mig och jag blev starkare i mitt beslut. Jag vet att jag letade efter rätt tillfälle, som aldrig verkade dyka upp.. tyvärr finns det inte någon handbok med tydliga manualer vid sådanahär tillfälle, tro mig i så fall hade jag haft en till hands, så det gällde att improvisera.. en rolig sak är att inte ens detta lyckades jag med, han frågade till och med varför jag inte kunde göra slut som en normal tjej..

Det var i alla fall lördagmorgon, efter en hemsk natt hade jag somnat bredvid honom, på morgonen gick han upp före mig men kom efter en stund tillbaka och skulle ge mig den där försoningskramen han är bäst på, vilken jag också brukar slänga mig in i och gråta och låta mig bli tröstad i.. fast inte denna morgon, när han försökte, höll jag mig stel.. det var nog inget val, kroppen och huvudet ville inte bli tröstad och få höra igen att allt skulle bli bättre.. han frågade hur det var med mig och jag svarar: jag vet inte.. detta ödesdigra jag vet inte blev den totala vändningen, men också det som gjorde att jag sitter här nu och skriver.. han blev totalt vansinnig, vadå vet inte??? han krävde svar, å nu jävlar gällde det att hålla huvdet kallt, ville jag göra slut? smack..jag hade träffat någon ny.. smack, jag hade gått bakom hans rygg, smack, jag hade lurat honom under så lång tid, smack, han som bara skulle hjälpa mig smack, smack smack, jag kom ingenstans utan förklaring, men det enda jag kunde säga var.. jag vet inte. SMOACK..

När första tillfälle kom tog jag ett par skor och sprang ut i trapphuset, jävligt dumt hade ju inte klätt på mig ordentligt än, men tur i oturen, var det något han var noga med så var det att visa en god och fin sida utåt, grannarna.. som troligvis sovit med vadd i öronen även denna natt, fick inte veta, så han kallade vänligt in mig och lovade att sätt sig ner och prata med mig..
Det gjorde vi, men jag kunde fortfarande inte säga Jag vill göra slut med dig, det gick inte att formulera, så jag sa bara att jag inte visste vad jag ville längre..
Det gick på något sätt in, han ringde sina föräldrar och de kom och hämtade honom, jag ringde mamma som fixade så jag kunde åka till henne..
Från denna dag slutade det fysiska våldet och till en början verkade allt gå ruskigt smärtfritt, men jag var nog lite naiv, en hel följetong av hot har följt mig i tre månader, men nu verkar det vara slut med det också, imrogon ska jag skriva på uppsägningen, han har äntligen tagit tag i det! Tack

Den där kanten

Det har varit en lite av de sämre dagarna idag. Sov inge bra, hade mardrömmar, vaknade några gånger helt kallsvettig och trodde han var i lägenheten. Har varit ganska tom i huvudet hela dagen, fast ändå mer känslofylld än på länge.. Fick dessutom en jäkla massa ångest strax innan lunch, hjärtat började slå i raketfart och panikkänslan började komma.. fick sitta och koncentrera mig på en skiss riktigt ordentligt ett tag och det släppte..
Jag vet att jag är en människa med ett enormt kontrollbehov, både på gott och ont.. dessvärre vågar jag inte tappa kontrollen över mig själv, och har aldrig heller gjort det.. om det är något jag verkligen är rädd för så är de det, att bara trilla ner från den där kanten.. berättade det för en söt vän, hon tyckte att jag skulle undersöka kanten lite närmre, kanske ta å klättra ner en bit.. så behöver jag inte längre vara så rädd för den.. ska nog göra det, släppa taget om mig själv, fast bara lite..

Rädsla, krig och gråt

Jag får ofta frågan om jag inte är rädd för honom, och jag svarar alltid nej, för det har jag aldrig varit.. Men nu tror jag fan jag börjar bli det, när jag inser vad jag håller på med.. Jag hänger ut honom för allmän stenkastning här..
Men detta är ingen hämndaktion, jag tror varken på hämnd, hot eller våld.. låter jag pretto? möjligt..fortfarande fakta
Han tror däremot på det, och om jag ska se världen med hans ögon är detta en hämnd, i ett krig jag till varje pris inte får vinna.. jag krigar inte, ändå känns det som jag redan har vunnit
Men jag är rädd, för det är eftersom han är en svag människa som han slog mig, och sätter jag honom i en situation han känner sig utsatt ,alltså svagare, kommer jag att få ett helvete.. fan..nu vill jag gråta..
eller något..

Geggamojja

Dagens självinsikt
Jag är inte vuxen

När jag cyklar i nerförsbacke och bromsar in farten, inte för att det går för snabbt, utan för att jag är för bakfull för att lita på mitt omdömme
När jag inser att det är jävligt dumt att köpa en påsa godis för mina sista pengar denna månaden i stället för mat.. men ändå gör det
När jag tycker att överenergiska familjeunderhållningsprogram som körslaget borde förbjudas en söndag, då bakfyllan återigen gör sig mer påminnd

Jag mår så jävla pissigt idag, inte främst pga mitt ohälsosamma leverne utan insikten om att ord och känslor inte förmedlar samma sak.. Igår kväll kom en av de personer som stod mig närmst innan allt skit, fram till mig. Han har inte varit lika villig att bara se igenom fingrarna på allt jag gjort, tror att anledningen främst var just att vi stod varandra så nära och han blev väldigt sårad av min plötsliga vändning. Han drog iväg mig och var ganska arg, han ville inte förlåta mig i första taget och var mest upprörd över att folk hade börjat välja sida, hans eller min. Han gick ganska hårt på mig, men jag bara log. Jag blev så jävla glad, för även om jag skäms över vad jag gjort, så kände jag att det var ju inte jag. På något sätt hoppades jag att han och alla andra som fick mina enformiga sms, eller kalla telefonsamtal insåg att det inte var jag som pratade. De som känner mig borde ha sett igenom det, och alla gjorde det! Men det var fortfarande svårt för dem att fatta att detta hände mig, och det är väll det jag också frågar mig.. Hur hände detta mig?

När han hade pratat färdigt frågade jag om han ville höra min historia, vi gick hem till honom, drack te och åt kanelbullar och pratade hela natten. Det var skönt att prata och få berätta hur det var.. det var värre än han någonsin föreställt sig.. han lugnade sig men är fortfarande ganska reserverad mot mig, får se hur det blir..

Jag somnade tilll slut på hans soffa och vaknade med en otrolig ångest, som vanligt försökte jag gå igenom allt i huvudet för att hitta vad det är som är utlösande, men jag hittade inget, det var då paniken började komma istället.. cyklade hem till V, för att få hjälp med känsloidentifieringen, vi gick igenom kvällens alla händelser, men icke.. när reprisen på körslaget drog igång blev det för mycket, kändes som all geggamojja började koncentrera sig på ett ställe, följde V:s anti-ångestråd.. godis..

Ångesten har geggat ihop sig strax under halsen, lite ovanför bröstet..det är där den har sitt säte, försöker massera ut den och svälja undan den.. så jag ska få luft ordentligt.. det känns som hur mycket jag än pratar och försöker berätta så får jag inte ut känslorna, jag kan sitta och le när jag pratar om de allra värsta stunderna, och det skrämmer mig.. för geggan i halsen kväver mig

kvjodfkjgkjdf

Livsnjutare

Det regnar, och jag är bakfull det är lördag och allt är bara så bra som det ska vara. Har börjat gå ut en hel del nu igen..hänger på krogen, har vinkvällar, träffar nya vänner, röker, träffar killar.. lever som faen.. helt enkelt. Tänker inte lägga några värderingar i vad som är rätt och fel, jag lever så här nu, för att jag vill. enkelt.
Första tiden som singel var det väldigt upp och ner med känslorna till honom, jag trodde ärligt att jag aldrig skulle träffa någon igen.. det kändes för jobbigt..
Fyra veckor efter uppbrottet vågade jag gå på fest, stadens slampa var som ett plåster på mig, jag visste inte mycket om hans bakgrund då, den har jag fått bevittna efteråt.. Gick hem med honom, ångesten jag kände på morgonen efteråt var helt obeskrivlig..
Det dröjde över en månad innan jag vågade på mig något liknande igen, tyvärr med slampan igen, denna gången var det endast för att få bekräftelse, visste vad han gick för och han sa tillochmed tilll mig, att om jag ville ha honom så skulle jag kämpa mer.. jag har definitivt inte kämpat, dessutom gav rematchen mig minuspoäng.. har mycket att lära av singellivet

Nu har jag blivit tryggare i mig själv och med tanken att leva själv, jag hade ett större behov av att ha någon i närheten första tiden. Jag har turen att ha en underbar vän V som har varit mer än ett stöd för mig, hon var mitt fysiska stöd och det är hon fortfarande.
"För att komma över en kille måste du komma under en annan" V

Jag tar för mig av livet på alla sätt, men jag känner att jag fortfarande är ganska ostabil känslomässigt och blir lätt sentimental, jag sprider känslor som höstlöv i vinden och likt löven klibbar dom fast lite överallt.. Jag är en bit ifrån den ångvält jag brukade vara som körde över landskapet och slukade allt med hull och hår. Det är inte mitt mål att bli riktigt lika känslokall som jag en gång varit, mitt mål i livet är inte att krossa hjärtan. (!) go självinsikt Men genom att inte ha kontroll över mina känslor blir jag ganska sårbar, och istället för ett oskyldigt one night stand inbillar jag mig att jag har fått starka känslor för personen. Vilket jag vet inom mig att jag inte alls har..

Jag har en vän, som har betytt mer för mig än han någonsin kommer att förstå. Jag önskar på ett vis att han skulle fria till mig en dag, men samtidigt vet jag också att det aldrig skulle bli så..Han är en klippa, genom att bara finns till! Vi träffades på krogen igår, pratade en massa..och det är klart att det låg något i luften, vi tycker ju om varandra. Men när han frågade om jag ville följa med honom hem kändes det ändå konstigt, när vi senare skulle testa hångla blev det ännu värre.. vi kom fram till att detta var nog ingen bra idé trots allt.. vi sov dock tillsammans och det var hur mysigt som helst.. Men lite knepigt är det ändå, att hos honom lämnade jag inga känslor.. och det var inte heller något bekräftelseragg.. vi tycker helt enkelt bara om varandra

Hela jag är en såpa, hade jag varit det minsta känd hade jag sålt lösnummer i massvis.. men nu får jag gå runt i min egen såpa och gotta mig åt mina fadäser
skål mina vänner
och en massa av kärlek, för det är det som bubblar och pyser idag

Våld

Det var först efter ett år tillsammans som jag började fundera på om detta verkligen var detta livet jag ville leva.. utan tvekan älskade jag honom, jag fullkommligt bubblade av kärlek, jag längtade tills han kom hem från jobbet och ofta småsprang jag själv hem för att träffa honom. Jag tyckte han var den finaste som fanns, älskade hans kropp, lukt hur han tog på mig, hans kyssar, sex..vi hade en jätte mysig vardag tillsammans och med hunden.. hade vi bott på planeten Ingasklettigarderobenfinnus hade vi säkert varit gifta och haft barn, dock hade vi fått gifta oss i hemlighet och våra barn skulle inte kunna gå i skolan.. för vi hade det bra, då det inte fanns någon yttre påverkan, dvs ett liv utanför hemmet.. vilket säger sig själv är en ohållbar levnadssituation..

I april ungefär, började jag vakna upp ur min dvala, jag började ifrågasätta..jag började ställa krav.. det gick ganska bra till en början, jag var ute och drack vin med mina tjejkompisar, han slutada göra slut med mig, han gillade inte situationen med det funkade..ett tag.. jag kommer inte ihåg alla detaljer, inte ens händelser allt flyter in i varandra.. jag tror han kände att han tappade kontrollen över mig..jag bönade och bad inte längre för att han skulle ta mig tillbaka när han gjorde slut, jag ignorerade hans pikar, jag brydde mig inte om att han spelade bort pengar..jag skötte mitt.. occh jag började må bättre, samtidigt började jag se vad som fanns utanför..jag började sakna mina vänner och ville se mer av världen.. jag började dagdrömma igen..

Allt detta kände han självklart av även om jag aldrig sa det, han kände min rastlöshet.. Han började må dåligt, skyllde allt på mig.. det var jag som aldrig lät honom va, alltid var det något jag skulle bråka om, han gick till läkare fick tabletter mot ångest, först i liten dos, sen större.. om jag bara kunde låta honom vara, ta det lugnt så han kom på fötter igen, då skulle han sluta behöva uppfostra mig, han skulle sluta spela och sluta med tabletterna.. då skulle vi kunna resa tillsammans.. vid detta laget hade jag lärt mig den historien..visste hur den skulle sluta också.. spelandet blev värre, bestraffningarna hårdare och tabletterna starkare.. han tappade definitivt fotfästet, och jag hade ingen ork att hålla uppe honom..

En dag då jag kom hem hade han varit hemma från jobbet, spelat bort alla pengar och hällt i sig en flaska vin.. han hade vid det laget inte druckit på ett år.. jag gick och la mig..

Våldet nådde sin topp under sommaren, jag var för första gången rädd, hans hot om vad hans skulle göra med mig var helt vansinniga, men jag visste att han var i stånd att göra det. Tidigare hade det varit örfilar, i och för sig hårda så att det ringde i öronen och oftast trillade jag ihop.. Men senare satte han sig över mig och slog, värst var det när han la kudden över huvudet på mig, känslan av att vara fast i någons våld är helt omöjlig att beskriva, det är kränkande, hjälplöst och absurt..
Ofta blev jag förpassad till soffan på nätterna, men han var så uppe i sitt raseri att han kunde ändå inte somna i sovrummet, då kom han i mörkret och slog mig lite till, ibland tvingade han mig att ligga bredvid honom medans han spottade mig i ansiktet, kallade mig hora (mm) och berättade vad han skulle göra med mig och/eller min familj..
Flera gånger stängde han in oss i garderoben, där hade han full kontroll över mig och det var bara att slå, sparka och va man nu gör när man våldför sig på någon..

Jag brukade fråga hur man som människa med ett samvete och något som helst vett ihuvudet får för sig att fullständigt misshandla någon som är så mycket mindre än en själv?!
Han svarade:
Jag måste försvara mig mot dig..

En ängel

Det är dags för mig att krypa till korset, det kan behövas en viss bakgrundsinformation innan jag fortsätter min historia. Jag är inte själv en ängel, det mest änglalika jag har varit är på klasskortet i ettan då mamma krusat mitt linblonda hår med hjälp av små-flätor-i-blött-hår-innan-du-lägger-dig tekniken.
Eftersom jag aldrig varit någon ängel, är ingen ängel och har inte som avsikt att bli det heller.. förutom förmågan att flyga, finns det inte direkt något lockande.. så vill jag ändå visa att jag står hyfsat rakryggad bakom mina tillkortakommanden..

Det började med att vi blev ihopfösta, för att arbeta ihop..min första tanke var att killen såg sjukt dryg ut och jag trodde inte vi skulle ha det minsta gemensamt.. det visade sig att jag hade fel, han var sjukt charmig och det är få gånger jag skrattat så mycket som med honom de dagarna, jag ville vara i hans närhet och visade inga tecken på att jag var upptagen vilket jag faktiskt var, jag var sambo..
Till slut fick han ju reda på detta i vilket fall och vi vandrade vidare i livet åt olika håll. Under tiden hade jag fått mig en tankeställare angående mitt dåvarande förhållande med P. Mot P var jag inge snäll, var inte så kär och det var nog den viktigaste aspekten, men vi hade kul ihop, hittade på en massa och hade det bra på alla sätt. Tills jag var otrogen, det var ett ganska oskyldigt strul med en kille som var på genomresa, två kvällar i rad några sms och sen var den historien över, jag fick återigen en tankeställare
Trots detta flyttade jag kort därefter ihop med P som jag nu hade bestämt mig för att leva med. Efter 2månader var jag otrogen igen, med en kompiskompis ex. Nu kom den ordentliga ångesten och tog tag i mig på riktigt, vad fan höll jag på med?!

Nu visste jag ärligt inte vad jag ville längre och började dra mig ifrån P, jag sårade ju bara honom, även om han inte visste allt...1 månad senare var jag otrogen tredje gången, denna gång med honom, vi träffades i smyg i en månad sen gjorde jag slut med P, nästan samma natt hade P hittat en ny.. det svängde till ordentligt på känsloplanet och jag blev ledsen på riktigt.. Som jag sårade den killen, mår fortfarande dåligt över det! Förlåt..

Med detta i bagaget startade jag mitt nya förhållande med honom. förutom att jag hade med mig detta, var jag en väldigt social, öppen och frispråkig ung dam som inte hade några skrupler. Han tyckte inte direkt mitt språk var så passande och en av våra tidigaste diskussioner var om det lämpade sig att säga vad jag inte varit med om, det öppnade ju i så fall upp en jäkla massa möjligheter för vad jag faktiskt varit med om.. (?)
Själva bomben utlöstest definitivt en vecka innan midsommar
Han läste min dagbok
Det finns inte ord
Jag är fortfarande chockad
Där stod bland annat den sanna bilden av mig, inte den fina som man (jag) ger av sig (mig) själv under den första tid av förälskelse.. jag hade väll modifierat lite med sanningen, inte berättat allt.. kommer inte riktigt ihåg i vilket fall vad hade han med det och göra!?

Det andra var att han hittade ett svar på ett "avskedsbrev" som jag skrivit till P i ett sista försök att förklara mig själv, detta avslutades med älskar dig
Denna upptäckt gjorde att jag klassades som en otrogen hora som aldrig var värd att lita på igen.. dessutom skulle nu alla kort upp på bordet, och nåde mig om något nytt kom fram senare, det gjorde det... i flera månader.. och varje gång något nytt avslöjades om mig var det samma visa...påfrestande..

Jag mådde inge bra under denna tiden, jag fick hela tiden vakta min tunga så inget från mitt smutsiga förflutna råkade sippra fram, när det gäller det förflutna så var det oavkortat kontakten med killar som var av intresse..det var alltfrån hur många killar jag varit med, till vilka det var, om jag fortfarande träffade dem, hälsade på dem eller om någon av mina kompisar hälsade på dem.. och denna killsåpa slutade aldrig..det var jämnt något, antingen tittade jag för mycket på killen i affären/filmen/jobbet eller tittade jag på hans snopp, alternativt smygtittade jag på honom..denna visa fick jag höra dagligen..jag kan svära på att i de flesta stunderna tittade jag inte ens mot killen i fråga, de gånger jag tittade var det definitivt inte för att spana.. jag gav upp hade tydligen inte längre kontroll över mina ögon..

Allt detta för att jag var otrogen mot P, och sättet jag hade varit mot honom första gången vi träffades.. detta fick jag äta upp..med råge.. På ett sätt kan jag inte klandra hans oro, den var kanske befogad, men det förflutna är ändå det förflutna..
let it be

Bitter

Funderar ibland på att bli bitter, så där mysigt gnälligt bitter, sitta på bussen och dra skit över samhället och alla jag någonsint kännt eller inte fått möjligheten att känna.. få chans att besudla världen med negativiteter så vi slipper en massa glada spontana utrop om vädret, som aldrig är som vi vill ha det ändå..
Bitterhet är alltför vanligt och är bara en äcklig självömkan.. vad är det som ger den bittra människan rätt att dra skit över allt, det borde vara straffbart med negativitet! Håll det inom dig, eller häng på forum för samhällskritiska människor, där puttrar bitterheten ljuvt.. bitterljuvt är ett konstigt ord..
Jag har anledning att bittra, tyvärr, men väljer utan tvekan att inte göra det! Bitterhet föder negativitet som leder till en dålig stämning.. enkelt!

I sandlådan hade vi ett problem som stack ut från övrig geggamojja. Han hade ett ganska djupt hål när jag kom till sandlådan.. skulder..jag fyllde igen så gott jag kunde..Grejen var att han grävde i sitt hål när jag inte såg.. nätpoker.. gärna samma dag.. natt.. som lönen nådde kontot..jag hade en del pengar sparade, dessa var slut inom det första halvåret, sen levde vi i stort sätt på min inkomst.. ibland hann jag vara med när lönen kom och någon gång vann han också pengar..men spel är ändå spel så när mina pengar var slut var det smslån, i mitt namn, han hade för mycket skulder för att få igenom en sån ansökan, efter det var det obetalda räkningar, som ledde till ränta.. som ledde till att hålet inte gick att fylla längre..utan val satt jag också och grävde..

Även efter att jag flyttat från honom har jag betalt, han var ju så ledsen därför spelade han, eller han var ju tvungen att betala för hunden.. eller ja vet i fan, lyssnade inte.. var mest rädd att han skulle sätta mig i mer skit om jag inte betalade.. så jag har gett honom pengarna när han har bett om det.. grävt min egen grop ? kanske, men jag vet inte vad jag annars skulle gjort.. hans hot har satt märke i mig, även om han inte kan nå mig nu varken fysiskt eller psykiskt har jag ingen lust att riskera något.. han har dessutom en hake kvar, som han inte heller verkar vilja släppa, han låter mig stå kvar på lägenheten, vilket innebär att om han inte betalar hyran måste jag göra det..
that sucks..

Konst = känslor

Har ett stort intresse för konst, har sett mycket men gillar definitivt inte allt. Konst skapar debatt, diskussion och en massa hummanden.. men vad är egentligen konst?
Konst är känslor.. Människor har ett behov av att nå ut och bli förstådda. Ofta genom att provocera, genom konsten kan man uttrycka det som man inte vågar eller annars kan.

Jag har länge levt ett liv där jag började ifrågasätta det jag verkligen kände, det gjorde att jag inte längre kunde skapa

När vi känner något inför någonting är det våra tidigare erfarenheter och kunskaper som säger hur vi ska känna, detta är varken fel eller rätt..att ständigt gå emot det som hela kroppen tillslut skriker är fel, gör ont.. och jag tappade tron på mig själv

När jag nu ser saker som jag inte är bekväm med, en person i min studiegrupp som missköter sig.. en kille på bussen som slog till sin tjej eller överhuvudtaget där jag ser saker som är fel.. tar jag tag i det! I bland räcker en blick för att visa jag såg det där, eller en snabb diskussion så det är ur världen.. För det finns inget värre än den äckliga pluralistiska ignoransen som svensken är slav under. Var var alla som hörde mitt huvud dunkas mot golvet, eller som hörde tjuten och gråten som efterföljde örfilen.. det var ju inte så att jag bodde i ett öde hus på landet?! Men när min hund kissade på gräsmattan, var dom snabba att skrika åt mig från balkongen.. fy faen!!

Det är därför jag skapar, för jag är överfylld av känslor

på..av

Så gjorde jag det igen... fixade bekräftelse..så att det skulle kännas lite bättre.. på..av.. suck

Bekräftelse

Det finns ju en sån där Av och På knapp för våra känslor, ellerhur, alla har den någonstans, vissa är duktiga på att använda den ,för andra knäpps den på och av lite per automatik eller när vi helst inte vill det egentligen..sån är jag, jag har noll kontroll över min knapp, jag vet i fan var den sitter ens..

Jag såg ett program om de hemlösa, där var en kvinna som sålde sex, hon visste var hennes knapp satt, men hon hade stängt av för länge sedan, å nu kunde hon inte få igång systemet igen.. knappen hade rostat fast..
Kanske behövs den här automatiska på och avknäppningen så att vi inte fastnar i ett läge, det är kanske inte meningen att vi ska veta var den sitter..

Men när det bara gör ont, som nu.. vill jag bara starta om hela systemet, ctrl alt delete

För några timmar sedan när jag var ute och gick reflekterade jag över att jag i just det ögonblicket inte kände något speciellt, jag gillade den känslan..jag kostade på mig ett leende och hoppade ut i gräset för att sparka gula löv och bara mös i min icke känslorika värld. Ingenting av känslor existerade och det kändes som inget spelade längre någon roll, jag var färdig och kunde gå vidare!!
Men jag behövde bara komma hem, i väntan på bekräftelse fick jag just det motsatta, vilket satte igång mitt jämmerliga känsloband i hjärtat, i just want somebody to love, i just need somebody to love..
Jag tror jag just hittade min av och på knapp; jag måste definitivt sluta leva av bekräftelse..

Vänner

Jag känner mycket kärlek och jag har väldigt lätt att slänga kärlek omkring mig! Jag älskar människor och speciellt dom i min närhet! Tack vare mina underbara vänner är jag den jag är! Och jag har också lyckan att få ha så många vänner, riktiga vänner!! Såna där som bara är där.. Det har jag verkligen märkt nu när jag varit frånkopplat från verkligheten i över ett år.. När jag först kom tillbaka var jag rädd och kände mig socialt missanpassad i situationer där jag brukade vara centrum av uppmärksamheten. Nu var jag en grå gestalt i bakgrunden, men jag trivdes, jag trivdes att få vara med igen.. först fick jag konstiga blickar och ingen visst riktigt hur de skulle bemöta min plötsliga uppenbarelse.. men det började sakta lossna och tillslut kom person efter person fram till mig och berättade hur mycket de hade saknat mig och önskade mig välkommen tillbaka.. detta är nog de lyckligaste och mest självbekräftande tillfällena i mitt liv.. och detta är av personer som jag inte hade visat den minsta uppskattning för under en väldigt lång tid..
Flera gånger började jag gråta, jag skämdes så mycket för vad jag gjort, men ingen dömde mig..

Jag har berättat hela den ocensurerade historien för 2 personer, båda är tjejer som jag lärt känna under hösten..Saker jag aldrig trodde att jag skulle säga har dom fått höra, och det har varit skönt att prata! Det jag skäms över är att jag fortfarande har svårt att prata med mina äldsta vänner, de som kännt mig i många år! Jag vet att de inte skulle dömma mig, men det tar emot..

Förutom att jag hade det ganska tufft måste det varit väldigt jobbigt för mina vänner att stå vid sidan om och se allt, för det gjorde de! De berättar nu om tillfällen som de hörde stora kyrkklockor men även små varningsklockor och de kunde inte göra något, de som yppade det minsta för att få mig att förstå att jag handlade fel, avslutade jag kontakten med omedelbart, ingen skulle få säga till mig hur jag skulle handla! Det enda de kunde göra vara att vara där, och vänta...

Hade det inte varit för mina underbara vänner hade jag inte skrivit det här idag, ni vet vilka ni är! Jag är en stark människa men ingenting mot vad vi är tillsammans!

Känsloidentifiering

Försöker identifiera morgonens känsla, men den är av den där jobbiga typen.. tom.. tomhet.. Brukar vara så på morgnarna nu, denna totala tystnad inom mig.. den leder oftast till total orkeslöshet och motivationsbrist.. det känns som någon satte på kranen igår och lät den stå på hela natten, det har bara forsat ut känslor som nu sitter klistrade på mitt möblemang, var jag än tittar ser jag en känsla..minnen..geggamojja.. Vill inte ta i något, tänk så fastnar de på mig.. det ekar inom mig, dessa tankar som jag nu tvingar fram för att skriva.. de studsar och finner inte fäste inågot, känns som jag kan skriva va fan som helst.. tror jag ska städa

En tillbakablick

Funderar lite på skillnaderna mellan mig nu och den kuvade människa jag var för ett år sedan. Då var jag mest rädd att han skulle bli arg, efter då ett halvår tillsammans hade jag lärt mig hur jag skulle uppträda för att hålla honom lugn, sällan var han lugn ändå. Det var precis som att det kvittade vad jag gjorde, för det retade honom ändå..vid detta laget var jag alldeles slut, jag sa aldrig emot längre..han gjorde slut med mig nån gång i veckan och jag bönade och bad att han skulle stanna med mig, jag lovade bli bättre.. och bättre blev jag, om nu total underkastelse var målet..
Grejen var ju den att han ville inte ha en underkastad flickvän, han ville ha en tjej som gick stolt vid hans sida och respekterade honom, det var allt han begärde! Och det skulle jag väll klara?! Men han hade ju ett ansvar att uppfostra mig, eftersom ingen gjort det tidigare, så det skulle ta lite längre tid för mig än en "normal" tjej att bli en perfekt flickvän, men han var beredd att avsätta den tiden för mig..
Anledningen till att han behövde uppfostra mig var att jag var så trasig när jag började vårt förhållande, jag kom från en skillsmässofamilj, jag hade haft sex med alldels för många killar och jag hade bara horor till tjejkompisar.. det var ju inte så lätt för mig att veta att jag inte skulle spana på alla killar som gick förbi..

Han förbjöd mig aldrig att göra saker men han ville inte var tillsammans med mig om jag gjorde det. Därför valde jag att sluta med det istället, bland annat gå på krogen, slutade tillslut att dricka alkohol överhuvudtaget. Jag bytte nummer på mobilen, jag sa upp kontakten med mina bästa kompisar jag fick även svårt att ha kontakt med min familj. Jag gick alltid i vardagskläder ofta osminkad och jag slutade helt med alla socialatillkomster. Då kändes det som det var rätt val och att det var mitt val, han försäkrade sig ofta om att det var mina egna beslut och inget han hade tvingat mig till, och det hade han ju inte..

Jag tappade totalt all aptit, gick ner 10kg och var en skugga av den jag brukade vara.. vad hjälpte detta? Jag spanade fortfarande på killar, därför kunde vi inte gå ut och hitta på saker tillsammans längre, så vi var oftast hemma hos honom.

Jag grät jämnt och vi bråkade var och varannan dag, ändå var jag kvar..vid detta laget hade jag slutat berätta för vänner hur det egentligen var, jag sa att allt var bra.. ingen trodde mig Vi bestämmde oss för att flytta ihop, och skaffa hund! Jag var skeptisk, men tryckte undan det..han ville inte heller riktigt och oftast fick jag övertyga honom om att allt skulle bli bra bara vi flyttade ihop! Jag ville ju inget annat än att han skulle vara glad och stolt över mig!!

Jag reser mig från sandlådan nu..

"o du skaffa dig ett liv o några normala vänner som bryr sig om dig looser hahahaha" Det är ju knappt man tror det är sant, jag är 26 år, avsändaren 27. Det kunde lika gärna kommit från sandlådan. Skulle gjort detta mycket tidigare, skrivit av mig allt skit! Inte för att jag vill hänga ut eller såra, men jag måste på något sätt få ord på mina känslor.

Är alldeles skakis efter dagens omgång, det har hållt sig lugnt i ett tag men så tog det fart igen! Han har skaffat sig en ny, som givietvis är snyggare än mig, har finare kropp och inte särar på benen på första dejten, jätte bra, tro mig ingen är lyckligare än jag!! Men sen kom ju anledningen till varför han hade gjort detta i ett så tidigt skede efter vår seperation.. hehe och det är lite skrattretande.. jag ringde ju aldrig och bjöd hem honom till min nya lägenhet, dessutom hade jag addat ett ex på facebook.. så han skaffade sig en ny tjej..(stackars tjej, om hon får reda på det).. å återigen sitter vi i sandlådan och kastar sand, han stampar på min sandbro..

Främst funderar jag på om jag har varit så fruktansvärt hjärntvättad under så lång tid att jag inte har sett detta.. eller har han blivit sån nu?! Ärligt vet jag inte, det var ju något jag blev kär i från början, å jag blev så galet kär!! Nu skäms jag mest och undrar var fan min tid tog vägen?! Har mina känslor spelat mig ett spratt, var jag kär på riktigt eller var det tvåsamheten jag föll för?! En sak vet jag iaf, å det är att jag är envis, åsnor framstår som tillgivna jämfört med mig... så där har jag suttit i sandlådan och byggt sandbroar.. som har blivit nerstampade.. som jag byggt upp..som blivit geggamojja..