Funderar lite på skillnaderna mellan mig nu och den kuvade människa jag var för ett år sedan. Då var jag mest rädd att han skulle bli arg, efter då ett halvår tillsammans hade jag lärt mig hur jag skulle uppträda för att hålla honom lugn, sällan var han lugn ändå. Det var precis som att det kvittade vad jag gjorde, för det retade honom ändå..vid detta laget var jag alldeles slut, jag sa aldrig emot längre..han gjorde slut med mig nån gång i veckan och jag bönade och bad att han skulle stanna med mig, jag lovade bli bättre.. och bättre blev jag, om nu total underkastelse var målet..
Grejen var ju den att han ville inte ha en underkastad flickvän, han ville ha en tjej som gick stolt vid hans sida och respekterade honom, det var allt han begärde! Och det skulle jag väll klara?! Men han hade ju ett ansvar att uppfostra mig, eftersom ingen gjort det tidigare, så det skulle ta lite längre tid för mig än en "normal" tjej att bli en perfekt flickvän, men han var beredd att avsätta den tiden för mig..
Anledningen till att han behövde uppfostra mig var att jag var så trasig när jag började vårt förhållande, jag kom från en skillsmässofamilj, jag hade haft sex med alldels för många killar och jag hade bara horor till tjejkompisar.. det var ju inte så lätt för mig att veta att jag inte skulle spana på alla killar som gick förbi..
Han förbjöd mig aldrig att göra saker men han ville inte var tillsammans med mig om jag gjorde det. Därför valde jag att sluta med det istället, bland annat gå på krogen, slutade tillslut att dricka alkohol överhuvudtaget. Jag bytte nummer på mobilen, jag sa upp kontakten med mina bästa kompisar jag fick även svårt att ha kontakt med min familj. Jag gick alltid i vardagskläder ofta osminkad och jag slutade helt med alla socialatillkomster. Då kändes det som det var rätt val och att det var mitt val, han försäkrade sig ofta om att det var mina egna beslut och inget han hade tvingat mig till, och det hade han ju inte..
Jag tappade totalt all aptit, gick ner 10kg och var en skugga av den jag brukade vara.. vad hjälpte detta? Jag spanade fortfarande på killar, därför kunde vi inte gå ut och hitta på saker tillsammans längre, så vi var oftast hemma hos honom.
Jag grät jämnt och vi bråkade var och varannan dag, ändå var jag kvar..vid detta laget hade jag slutat berätta för vänner hur det egentligen var, jag sa att allt var bra.. ingen trodde mig Vi bestämmde oss för att flytta ihop, och skaffa hund! Jag var skeptisk, men tryckte undan det..han ville inte heller riktigt och oftast fick jag övertyga honom om att allt skulle bli bra bara vi flyttade ihop! Jag ville ju inget annat än att han skulle vara glad och stolt över mig!!
Grejen var ju den att han ville inte ha en underkastad flickvän, han ville ha en tjej som gick stolt vid hans sida och respekterade honom, det var allt han begärde! Och det skulle jag väll klara?! Men han hade ju ett ansvar att uppfostra mig, eftersom ingen gjort det tidigare, så det skulle ta lite längre tid för mig än en "normal" tjej att bli en perfekt flickvän, men han var beredd att avsätta den tiden för mig..
Anledningen till att han behövde uppfostra mig var att jag var så trasig när jag började vårt förhållande, jag kom från en skillsmässofamilj, jag hade haft sex med alldels för många killar och jag hade bara horor till tjejkompisar.. det var ju inte så lätt för mig att veta att jag inte skulle spana på alla killar som gick förbi..
Han förbjöd mig aldrig att göra saker men han ville inte var tillsammans med mig om jag gjorde det. Därför valde jag att sluta med det istället, bland annat gå på krogen, slutade tillslut att dricka alkohol överhuvudtaget. Jag bytte nummer på mobilen, jag sa upp kontakten med mina bästa kompisar jag fick även svårt att ha kontakt med min familj. Jag gick alltid i vardagskläder ofta osminkad och jag slutade helt med alla socialatillkomster. Då kändes det som det var rätt val och att det var mitt val, han försäkrade sig ofta om att det var mina egna beslut och inget han hade tvingat mig till, och det hade han ju inte..
Jag tappade totalt all aptit, gick ner 10kg och var en skugga av den jag brukade vara.. vad hjälpte detta? Jag spanade fortfarande på killar, därför kunde vi inte gå ut och hitta på saker tillsammans längre, så vi var oftast hemma hos honom.
Jag grät jämnt och vi bråkade var och varannan dag, ändå var jag kvar..vid detta laget hade jag slutat berätta för vänner hur det egentligen var, jag sa att allt var bra.. ingen trodde mig Vi bestämmde oss för att flytta ihop, och skaffa hund! Jag var skeptisk, men tryckte undan det..han ville inte heller riktigt och oftast fick jag övertyga honom om att allt skulle bli bra bara vi flyttade ihop! Jag ville ju inget annat än att han skulle vara glad och stolt över mig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar