Det var först efter ett år tillsammans som jag började fundera på om detta verkligen var detta livet jag ville leva.. utan tvekan älskade jag honom, jag fullkommligt bubblade av kärlek, jag längtade tills han kom hem från jobbet och ofta småsprang jag själv hem för att träffa honom. Jag tyckte han var den finaste som fanns, älskade hans kropp, lukt hur han tog på mig, hans kyssar, sex..vi hade en jätte mysig vardag tillsammans och med hunden.. hade vi bott på planeten Ingasklettigarderobenfinnus hade vi säkert varit gifta och haft barn, dock hade vi fått gifta oss i hemlighet och våra barn skulle inte kunna gå i skolan.. för vi hade det bra, då det inte fanns någon yttre påverkan, dvs ett liv utanför hemmet.. vilket säger sig själv är en ohållbar levnadssituation..
I april ungefär, började jag vakna upp ur min dvala, jag började ifrågasätta..jag började ställa krav.. det gick ganska bra till en början, jag var ute och drack vin med mina tjejkompisar, han slutada göra slut med mig, han gillade inte situationen med det funkade..ett tag.. jag kommer inte ihåg alla detaljer, inte ens händelser allt flyter in i varandra.. jag tror han kände att han tappade kontrollen över mig..jag bönade och bad inte längre för att han skulle ta mig tillbaka när han gjorde slut, jag ignorerade hans pikar, jag brydde mig inte om att han spelade bort pengar..jag skötte mitt.. occh jag började må bättre, samtidigt började jag se vad som fanns utanför..jag började sakna mina vänner och ville se mer av världen.. jag började dagdrömma igen..
Allt detta kände han självklart av även om jag aldrig sa det, han kände min rastlöshet.. Han började må dåligt, skyllde allt på mig.. det var jag som aldrig lät honom va, alltid var det något jag skulle bråka om, han gick till läkare fick tabletter mot ångest, först i liten dos, sen större.. om jag bara kunde låta honom vara, ta det lugnt så han kom på fötter igen, då skulle han sluta behöva uppfostra mig, han skulle sluta spela och sluta med tabletterna.. då skulle vi kunna resa tillsammans.. vid detta laget hade jag lärt mig den historien..visste hur den skulle sluta också.. spelandet blev värre, bestraffningarna hårdare och tabletterna starkare.. han tappade definitivt fotfästet, och jag hade ingen ork att hålla uppe honom..
En dag då jag kom hem hade han varit hemma från jobbet, spelat bort alla pengar och hällt i sig en flaska vin.. han hade vid det laget inte druckit på ett år.. jag gick och la mig..
Våldet nådde sin topp under sommaren, jag var för första gången rädd, hans hot om vad hans skulle göra med mig var helt vansinniga, men jag visste att han var i stånd att göra det. Tidigare hade det varit örfilar, i och för sig hårda så att det ringde i öronen och oftast trillade jag ihop.. Men senare satte han sig över mig och slog, värst var det när han la kudden över huvudet på mig, känslan av att vara fast i någons våld är helt omöjlig att beskriva, det är kränkande, hjälplöst och absurt..
Ofta blev jag förpassad till soffan på nätterna, men han var så uppe i sitt raseri att han kunde ändå inte somna i sovrummet, då kom han i mörkret och slog mig lite till, ibland tvingade han mig att ligga bredvid honom medans han spottade mig i ansiktet, kallade mig hora (mm) och berättade vad han skulle göra med mig och/eller min familj..
Flera gånger stängde han in oss i garderoben, där hade han full kontroll över mig och det var bara att slå, sparka och va man nu gör när man våldför sig på någon..
Jag brukade fråga hur man som människa med ett samvete och något som helst vett ihuvudet får för sig att fullständigt misshandla någon som är så mycket mindre än en själv?!
Han svarade:
Jag måste försvara mig mot dig..
I april ungefär, började jag vakna upp ur min dvala, jag började ifrågasätta..jag började ställa krav.. det gick ganska bra till en början, jag var ute och drack vin med mina tjejkompisar, han slutada göra slut med mig, han gillade inte situationen med det funkade..ett tag.. jag kommer inte ihåg alla detaljer, inte ens händelser allt flyter in i varandra.. jag tror han kände att han tappade kontrollen över mig..jag bönade och bad inte längre för att han skulle ta mig tillbaka när han gjorde slut, jag ignorerade hans pikar, jag brydde mig inte om att han spelade bort pengar..jag skötte mitt.. occh jag började må bättre, samtidigt började jag se vad som fanns utanför..jag började sakna mina vänner och ville se mer av världen.. jag började dagdrömma igen..
Allt detta kände han självklart av även om jag aldrig sa det, han kände min rastlöshet.. Han började må dåligt, skyllde allt på mig.. det var jag som aldrig lät honom va, alltid var det något jag skulle bråka om, han gick till läkare fick tabletter mot ångest, först i liten dos, sen större.. om jag bara kunde låta honom vara, ta det lugnt så han kom på fötter igen, då skulle han sluta behöva uppfostra mig, han skulle sluta spela och sluta med tabletterna.. då skulle vi kunna resa tillsammans.. vid detta laget hade jag lärt mig den historien..visste hur den skulle sluta också.. spelandet blev värre, bestraffningarna hårdare och tabletterna starkare.. han tappade definitivt fotfästet, och jag hade ingen ork att hålla uppe honom..
En dag då jag kom hem hade han varit hemma från jobbet, spelat bort alla pengar och hällt i sig en flaska vin.. han hade vid det laget inte druckit på ett år.. jag gick och la mig..
Våldet nådde sin topp under sommaren, jag var för första gången rädd, hans hot om vad hans skulle göra med mig var helt vansinniga, men jag visste att han var i stånd att göra det. Tidigare hade det varit örfilar, i och för sig hårda så att det ringde i öronen och oftast trillade jag ihop.. Men senare satte han sig över mig och slog, värst var det när han la kudden över huvudet på mig, känslan av att vara fast i någons våld är helt omöjlig att beskriva, det är kränkande, hjälplöst och absurt..
Ofta blev jag förpassad till soffan på nätterna, men han var så uppe i sitt raseri att han kunde ändå inte somna i sovrummet, då kom han i mörkret och slog mig lite till, ibland tvingade han mig att ligga bredvid honom medans han spottade mig i ansiktet, kallade mig hora (mm) och berättade vad han skulle göra med mig och/eller min familj..
Flera gånger stängde han in oss i garderoben, där hade han full kontroll över mig och det var bara att slå, sparka och va man nu gör när man våldför sig på någon..
Jag brukade fråga hur man som människa med ett samvete och något som helst vett ihuvudet får för sig att fullständigt misshandla någon som är så mycket mindre än en själv?!
Han svarade:
Jag måste försvara mig mot dig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar