Att gå på arbetsinervju är en grym egotripp, 40 minuter om mig, för mig och med med mig!! Mig mig mig.. å jävlar det utnyttjade jag..kom av mig någonstans där i mitten dock, när jag förstod att jag inte svarade på frågorna.. hrm.. får väll se hur det gick..
En mindre rolig händelse, men ack så nyttig var under lunchen då större delen av min projektgrupp och jag satt och åt.. vi kom in på ämnet, mig.. inte alltför otänkbart, eller ovanligt.. tjejerna undrade hur man ska göra för att hjälpa en kompis som man misstänker är i ett dåligt förhållande, mitt expertområde by now..
Ändå är det så jävla svårt att svara.. jag tror ändå att man som vän bara ska vara där, finnas till hands, lyssna men framför allt prata om annat, lägg fokus på allt som händer i livet utanför.. jag kände iaf att jag anförtrodde mig mer åt de som hade denna inställning, dessvärre var de inte många, men jag hade F, hon var med mig mer eller mindre dagligen, utan att veta i ord vad jag levde för liv.. hon satte aldrig press på mig, sa aldrig vad jag skulle göra eller hur jag skulle tolka olika situationer.. hon var där och är en fantastisk människa, men jag vet också, iaf nu i efterhand hur jävla jobbigt hon tyckte det var..att se, men inte kunde göra ngt..
Men det som var än viktigt var att hon fanns där när jag hade valt att inte leva det livet längre, inte dömande eller "vad var det jag sa mentalitet" utan precis samma människa..
Så mitt tips är, att va en F för din kompis, och ge aldrig upp.. Även om kompisen inte i sig är stark nog att faktiskt ta sig därifrån, kommer hon en dag att ha ändrat uppfattning om sin livssituation, hon kommer sluta kämpa och börjar se andra världar, var där då.. för det är till dig hon först kommer att anförtro sig.. och har hon väl en gång nämnt det, så har du henne!
Kanske börjar nu den svåraste delen, att faktiskt få henne därifrån.. jag skyllde på allt möjligt, det var en dålig dag, det var hunden, det var fel veckodag, det var fel del av månaden.. you name it.. men slutligen gjorde jag det.. F och V som jag först berättat för, tjatade inte , men var där..för nu visste dom att jag valt deras sida och inte hans.. Klart att dom hade en plan b för mig, om jag inte skulle klarat det själv..dom skulle med våld hämtat ut mig.. ringt mina föräldrar.. ect..
Dock ser jag ett stort problem med det där att bara hämta någon. Detta hade inte fungerat på mig, dels hade det inte fungerat innan jag själv nämnt för någon att jag tänkte lämna honom, det är otroligt viktigt, jag var inte redo innan jag nämnt det! Hade någon alt. mina föräldrar gjort detta när jag väl nämnt det, är det fortfarande ett stort ansvar för den som gör det, den som gör det, måste vara beredd att fixa allt praktiskt, och jag menar allt.. jag hade framstått som en än värre lögnare som gått bakom ryggen på honom, men i detta fallet hade jag varit en feg lögnare dessutom, som inte kunde stå själv för vad jag vill.. om det krävs att en person ska hämtas, var där då för denna person, till hundra procent!!
En mindre rolig händelse, men ack så nyttig var under lunchen då större delen av min projektgrupp och jag satt och åt.. vi kom in på ämnet, mig.. inte alltför otänkbart, eller ovanligt.. tjejerna undrade hur man ska göra för att hjälpa en kompis som man misstänker är i ett dåligt förhållande, mitt expertområde by now..
Ändå är det så jävla svårt att svara.. jag tror ändå att man som vän bara ska vara där, finnas till hands, lyssna men framför allt prata om annat, lägg fokus på allt som händer i livet utanför.. jag kände iaf att jag anförtrodde mig mer åt de som hade denna inställning, dessvärre var de inte många, men jag hade F, hon var med mig mer eller mindre dagligen, utan att veta i ord vad jag levde för liv.. hon satte aldrig press på mig, sa aldrig vad jag skulle göra eller hur jag skulle tolka olika situationer.. hon var där och är en fantastisk människa, men jag vet också, iaf nu i efterhand hur jävla jobbigt hon tyckte det var..att se, men inte kunde göra ngt..
Men det som var än viktigt var att hon fanns där när jag hade valt att inte leva det livet längre, inte dömande eller "vad var det jag sa mentalitet" utan precis samma människa..
Så mitt tips är, att va en F för din kompis, och ge aldrig upp.. Även om kompisen inte i sig är stark nog att faktiskt ta sig därifrån, kommer hon en dag att ha ändrat uppfattning om sin livssituation, hon kommer sluta kämpa och börjar se andra världar, var där då.. för det är till dig hon först kommer att anförtro sig.. och har hon väl en gång nämnt det, så har du henne!
Kanske börjar nu den svåraste delen, att faktiskt få henne därifrån.. jag skyllde på allt möjligt, det var en dålig dag, det var hunden, det var fel veckodag, det var fel del av månaden.. you name it.. men slutligen gjorde jag det.. F och V som jag först berättat för, tjatade inte , men var där..för nu visste dom att jag valt deras sida och inte hans.. Klart att dom hade en plan b för mig, om jag inte skulle klarat det själv..dom skulle med våld hämtat ut mig.. ringt mina föräldrar.. ect..
Dock ser jag ett stort problem med det där att bara hämta någon. Detta hade inte fungerat på mig, dels hade det inte fungerat innan jag själv nämnt för någon att jag tänkte lämna honom, det är otroligt viktigt, jag var inte redo innan jag nämnt det! Hade någon alt. mina föräldrar gjort detta när jag väl nämnt det, är det fortfarande ett stort ansvar för den som gör det, den som gör det, måste vara beredd att fixa allt praktiskt, och jag menar allt.. jag hade framstått som en än värre lögnare som gått bakom ryggen på honom, men i detta fallet hade jag varit en feg lögnare dessutom, som inte kunde stå själv för vad jag vill.. om det krävs att en person ska hämtas, var där då för denna person, till hundra procent!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar