Det regnar, och jag är bakfull det är lördag och allt är bara så bra som det ska vara. Har börjat gå ut en hel del nu igen..hänger på krogen, har vinkvällar, träffar nya vänner, röker, träffar killar.. lever som faen.. helt enkelt. Tänker inte lägga några värderingar i vad som är rätt och fel, jag lever så här nu, för att jag vill. enkelt.
Första tiden som singel var det väldigt upp och ner med känslorna till honom, jag trodde ärligt att jag aldrig skulle träffa någon igen.. det kändes för jobbigt..
Fyra veckor efter uppbrottet vågade jag gå på fest, stadens slampa var som ett plåster på mig, jag visste inte mycket om hans bakgrund då, den har jag fått bevittna efteråt.. Gick hem med honom, ångesten jag kände på morgonen efteråt var helt obeskrivlig..
Det dröjde över en månad innan jag vågade på mig något liknande igen, tyvärr med slampan igen, denna gången var det endast för att få bekräftelse, visste vad han gick för och han sa tillochmed tilll mig, att om jag ville ha honom så skulle jag kämpa mer.. jag har definitivt inte kämpat, dessutom gav rematchen mig minuspoäng.. har mycket att lära av singellivet
Nu har jag blivit tryggare i mig själv och med tanken att leva själv, jag hade ett större behov av att ha någon i närheten första tiden. Jag har turen att ha en underbar vän V som har varit mer än ett stöd för mig, hon var mitt fysiska stöd och det är hon fortfarande.
"För att komma över en kille måste du komma under en annan" V
Jag tar för mig av livet på alla sätt, men jag känner att jag fortfarande är ganska ostabil känslomässigt och blir lätt sentimental, jag sprider känslor som höstlöv i vinden och likt löven klibbar dom fast lite överallt.. Jag är en bit ifrån den ångvält jag brukade vara som körde över landskapet och slukade allt med hull och hår. Det är inte mitt mål att bli riktigt lika känslokall som jag en gång varit, mitt mål i livet är inte att krossa hjärtan. (!) go självinsikt Men genom att inte ha kontroll över mina känslor blir jag ganska sårbar, och istället för ett oskyldigt one night stand inbillar jag mig att jag har fått starka känslor för personen. Vilket jag vet inom mig att jag inte alls har..
Jag har en vän, som har betytt mer för mig än han någonsin kommer att förstå. Jag önskar på ett vis att han skulle fria till mig en dag, men samtidigt vet jag också att det aldrig skulle bli så..Han är en klippa, genom att bara finns till! Vi träffades på krogen igår, pratade en massa..och det är klart att det låg något i luften, vi tycker ju om varandra. Men när han frågade om jag ville följa med honom hem kändes det ändå konstigt, när vi senare skulle testa hångla blev det ännu värre.. vi kom fram till att detta var nog ingen bra idé trots allt.. vi sov dock tillsammans och det var hur mysigt som helst.. Men lite knepigt är det ändå, att hos honom lämnade jag inga känslor.. och det var inte heller något bekräftelseragg.. vi tycker helt enkelt bara om varandra
Hela jag är en såpa, hade jag varit det minsta känd hade jag sålt lösnummer i massvis.. men nu får jag gå runt i min egen såpa och gotta mig åt mina fadäser
skål mina vänner
och en massa av kärlek, för det är det som bubblar och pyser idag
Första tiden som singel var det väldigt upp och ner med känslorna till honom, jag trodde ärligt att jag aldrig skulle träffa någon igen.. det kändes för jobbigt..
Fyra veckor efter uppbrottet vågade jag gå på fest, stadens slampa var som ett plåster på mig, jag visste inte mycket om hans bakgrund då, den har jag fått bevittna efteråt.. Gick hem med honom, ångesten jag kände på morgonen efteråt var helt obeskrivlig..
Det dröjde över en månad innan jag vågade på mig något liknande igen, tyvärr med slampan igen, denna gången var det endast för att få bekräftelse, visste vad han gick för och han sa tillochmed tilll mig, att om jag ville ha honom så skulle jag kämpa mer.. jag har definitivt inte kämpat, dessutom gav rematchen mig minuspoäng.. har mycket att lära av singellivet
Nu har jag blivit tryggare i mig själv och med tanken att leva själv, jag hade ett större behov av att ha någon i närheten första tiden. Jag har turen att ha en underbar vän V som har varit mer än ett stöd för mig, hon var mitt fysiska stöd och det är hon fortfarande.
"För att komma över en kille måste du komma under en annan" V
Jag tar för mig av livet på alla sätt, men jag känner att jag fortfarande är ganska ostabil känslomässigt och blir lätt sentimental, jag sprider känslor som höstlöv i vinden och likt löven klibbar dom fast lite överallt.. Jag är en bit ifrån den ångvält jag brukade vara som körde över landskapet och slukade allt med hull och hår. Det är inte mitt mål att bli riktigt lika känslokall som jag en gång varit, mitt mål i livet är inte att krossa hjärtan. (!) go självinsikt Men genom att inte ha kontroll över mina känslor blir jag ganska sårbar, och istället för ett oskyldigt one night stand inbillar jag mig att jag har fått starka känslor för personen. Vilket jag vet inom mig att jag inte alls har..
Jag har en vän, som har betytt mer för mig än han någonsin kommer att förstå. Jag önskar på ett vis att han skulle fria till mig en dag, men samtidigt vet jag också att det aldrig skulle bli så..Han är en klippa, genom att bara finns till! Vi träffades på krogen igår, pratade en massa..och det är klart att det låg något i luften, vi tycker ju om varandra. Men när han frågade om jag ville följa med honom hem kändes det ändå konstigt, när vi senare skulle testa hångla blev det ännu värre.. vi kom fram till att detta var nog ingen bra idé trots allt.. vi sov dock tillsammans och det var hur mysigt som helst.. Men lite knepigt är det ändå, att hos honom lämnade jag inga känslor.. och det var inte heller något bekräftelseragg.. vi tycker helt enkelt bara om varandra
Hela jag är en såpa, hade jag varit det minsta känd hade jag sålt lösnummer i massvis.. men nu får jag gå runt i min egen såpa och gotta mig åt mina fadäser
skål mina vänner
och en massa av kärlek, för det är det som bubblar och pyser idag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar