Oschemalagd

Så jäkla långa dagar, å ändå gör jag inget annat än å jobbar. ikväll lyckades jag träffa en vän en stund, vi rökte inne och snackade retro design. värt. sen cyklade jag hem i världens regnrusk. och eftersom jag har en sjukt snabb cykel som inte ska ha en massa extra detaljer har jag inte heller en stänkskärm, vilket resulterade i en ordentligt blöt och grusig bak. mindre värt.
Nästa vecka ska jag på intervju, vill så gärna ha jobbet. tror de behöver en trädkojslivsfilosoferare på det stället. och så behöver jag komma bort från idioten. Pratade med en söt kollega idag. hon fullkomligt hatar honom, inte bara för vad som står här utan för hur han faktiskt är som arbetskollega. ljuv musik för mina öron. imorgon ska jag träffa morgan-mårten. ska ta reda på om jag har någon automatisk försvarsmekanism som håller mig på banan eller om jag faktiskt mår så bra som jag tror. med andra ord ska jag ta reda på om det finns risk för plötsliga oschemalgda break down och om i så fall att, när detta kan komma att inträffa. då är det i och för sig inte oschemalagt. i vilket fall, tänkte bedöma mina risker.

Hamsterhjul

Överfylld av det mesta. Det pyser lite ur näsan och ryker ur öronen, annars är det väll lugnt skulle jag tro. Ångest, bitterhet och ledsamhet.. ja, roligare än så är det inte i mig ikväll. det suger. Målade naglarna röda i alla fall. Färg brukar hjälpa.
Inget blir som jag vill. och det värsta är att jag börjar vänja mig vid motgången, det är sjukt olikt mig. Jag brukar för det mesta glida runt på mitt bananskal, visst glider väll av ibland, men hittar alltid tillbaka. men nu vet jag inte ens vart bananskalet är, meckigt som fan att ta sig upp då.
Så jag springer runt i mitt hamsterhjul i stället, ett sånt hamsterhjul som gnisslar. För jag varken hinner eller pallar olja det.

Uppgiven

Månaderna efter att det tagit slut var otroligt jobbiga som jag har nämnt tidigare. Han ringde mig tre gånger om dagen, ömsom glad ömsom hotfull. eftersom jag aldrig visste vilket var jag alltid på helspänn. Oavsett humör var det jag som hade lämnat honom och det var han väldigt noga med att förtydliga. Han ville bara förhöra sig om det för en sista gång så att han kunde låta mig vara och gå vidare, bara en sista gång.. var det så att jag träffat någon annan?!.. Om han bara fick veta skulle han kunna sova lugnt sen. Eller så var det frågor som, kan det någonsin bli vi igen? Eftersom det tog ganska lång tid för mig att säga nej rakt ut, mumlade jag ofta svar i form av vet inte eller tror inte det, eller inte just nu iaf. Då använde han min osäkerhet och plågade mig med den. Med vänlig röst och inställsam ton. Okej, då är det definitivt, det blir aldrig vi. du har ju sagt det nu va? Ja du sa det, du vill inte. Ringde han inte så skickade han sms i samma ton. Detta gjorde att jag var sjukt stressad när jag var och fikade, var i skolan eller om det var en massa folk omkring mig. Det var inte heller prat om att bara lägga på eller att inte svara. Så när jag bodde hemma hos V och hon bjudit hem folk satt jag mest och funderade var det var lämpligast att prata i telefon om han skulle ringa. I skolan var jag mer eller mindre tvungen att berätta för mina nya kursare hur läget var eftersom jag sprang i väg stup i kvarten för att svara när han ringde. och kom tillbaka med tårar i ögonen. Ofta var jag så fruktansvärt uppgiven, jag hade lämnat honom men han hade mig fortfarande i ett järngrepp. Detta järngrepp gjorde att jag fortfarande mådde skit dåligt, visste aldrig hur jag skulle bete mig bland folk och hela situationen var så hopplös. Jag kände helt enkelt att jag aldrig skulle bli fri.
En av de sista gångerna vi träffades på tu man hand, var i oktober någon gång, han ringde mig när jag fikade med en vän för första gången, förövrigt vännen som bor hos mig nu. Hon hade fått höra utdrag ur min historia men inte på långa vägar allt. Han ringde och jag kunde givetvis inte låta något annat än glad och säga puss när vi la på. Han ville träffas, han ville låna pengar såklart. jag hade för längesedan gett upp tron på att jag skulle få igen pengarna men vågade inte heller nu säga nej, vet inte varför. Kände nog något slags ansvar för honom. Jag kände att jag kunde inte bara lämna honom innan han stod på fötter, kul det där. inte fan kolla han om jag stod stadigt. Men det var ju jag som stack, jo jag fick ju höra det.. typ dagligen. Stack iväg och lämnade honom, med hunden. I en stor lägenhet. Ja, stackars idiot. I alla fall så smet jag iväg för att träffa honom efter min fika. Vi satte oss på en bänk och snackade, han hade inte gett upp. Han frågade om vi skulle flytta utomlands och gifta oss. Impulsivt var jag på väg att säga ja, bara för att inte göra honom ledsen, misstänksam eller arg. Men jag ville ju inte, och mitt svar var inte nej, men det var tillräckligt tydligt för att han skulle gå igång med sina.. åh nu är det definitivt, det blir aldrig vi. ellerhur, det är det du säger. Nu sa du det. Nu, äntligen sa du att det aldrig blir vi. det är svårt att återge i text den känslan som infann sig hos mig när han gick igång med det där dramatiska ältandet. det var plågsamt och det knöt ihop sig i hela bröstet och jag brukade oftast bara gråta.. Han tog i vilket fall sina eller mina 500 kronor och bara gick. ut ur mitt liv.

Eget värde

Förr förra hösten när jag skulle försöka gå i skolan som vanligt var jag mer eller mindre ett vrak hela tiden. satt och funderade på det idag när jag åkte buss. Jag satte mig alltid i ytterkanten av ett långbord eller så nära utgången som möjligt för att kunna springa iväg och prata i telefon om han skulle ringa. det mest paradoxala är ju att han brukade säga att jag var nervös och osäker när vi träffades men att han under sin inverkan fått mig att bli mycket lugnare. ändå var jag nog mer stirrig med honom än vad jag någonsin varit tidigare. han brukade fråga om jag kom ihåg hur jag var när vi träffades. jag nickade nog mest till svar, ville inte komma ihåg den glada spralliga och framåt person jag var då. vad han inte fattade att det var ju den jag ville vara. det låg ju bara på is i väntan på att han skulle lugna ner sig.
Nu när jag tagit tillbaka allt som är mitt av livet igen och lever det för fullt kan jag nästan se hans blick på mig, hans uppgivna ögon och ett lätt skakande huvud, han gav ju allt för att lära mig den rätta vägen, och vad gör jag. kastar mig huvudstupa ner i lejonets grop direkt igen. jag är väll för dålig ändå. I helgen har jag levt rövare i den där gropen som jag också med stolthet kallar mitt liv. det har varit en ganska stor portion drama, alkoholintag i många goda vänners lag och en resa till norge. jag har fått hjälp med mitt bokprojekt såväl som jag har kommit på att jag ska börja sy klänningar igen och dessutom spelat squash för första gången i mitt liv. jag har det helt enkelt lite för bra för att vara sant.
hur kunde en person plötsligt vara viktigare för mig än allt det? ständigt denna fråga. hur kan någon för den delen låta sitt eget liv komma i andra hand oavsett relation. alla jag berättar min historia för har i gengäld en historia att ge mig. det är otrohetshistorier, misshandel, psykisk terror etc. alla handlar i slutänden om samma sak. man ger upp en del av sig själv för att behaga någon annan. Mamma skrev ett mejl till mig i höstas som fortfarande får mitt hjärta att krypa ihop till en boll och jag gråter inombords när jag läser. jag har tidigare citerat hela mejlet, men här är några rader jag inte tog med den gången. Man hamnar ju på något sätt i en ond cirkel där man inte längre kan, orkar eller vill sätta värde på sig själv.. eller något.

Han kontrollerade dig helt … hjärntvättade dig med en ständig växling mellan värme och våld …

· En kvinnomisshandlare är oftast charmig och populär i sällskap med andra människor och strör komplimanger över dig.

· Han vill veta allt du gör och var du håller hus och vem du träffat… för att få grepp om dig. Inte för att han är förälskad…

· Allt som påminner om tidigare relationer måste bort. Du ska inte ha något eget privatliv.

· Ständig kontroll

· Kvinnor ska veta sin plats, hållas i strama tyglar, underordna sig och lyda… alla kvinnor är egentligen horor som måste uppfostras.

· Han vill oftast flytta ihop snabbt. För att få full kontroll och kunna isolera dig helt från släkt och vänner.

· De flesta kvinnomisshandlare har en svag självkänsla, bristande manlig identitet och svårt att ta ansvar… att misshandla är att få kontroll att bli manlig…

· Efter misshandeln kommer han gråtande och ber om förlåtelse… och hittar ursäkter för sitt våld.

· Den vanligaste ursäkten är att du provocerat honom

· Och hur mycket du än försöker anpassa dig så slutar aldrig misshandeln

· Denna ständiga växling mellan våld och värme gör att du får svårt att se klart ”han är ju egentligen snäll” säger du…

Detta har jag tagit från en bok som jag fick på kvinnojouren… Jag hade velat ge dig boken, men visste inte hur

Break down

Morgan hette Mårten, och var inte fullt så nervös som jag föreställt mig. Jag pratade dessutom mer än vad jag trodde att jag skulle kunna göra. men jag har ju också en fixidé om att alltid prata när det blir tyst. tror dock inte att det finns något som heter pinsam tystnad i ett terapirum. jag börjar väldigt sällan gråta nu för tiden, för att inte säga aldrig. men när jag i ord skulle beskriva hur mycket jag hatar, hatar och hatar idioten fylldes mina ögon av tårar och det var nära jag tog en av servetterna på bordet. passligt, här har nog många människor gråtit, jobbigt att tänka på hur många som mår dåligt, och så tänkte jag på Mårten, vilket konstigt jobb, lyssna på gråtande människor. eller så är det bara jag som inte gillar gråtande människor. det kändes lite skumt att berätta min historia för en okänd människa, som jag inte har något skäl att be om ursäkt till, förståelse eller bara vill ventilera med. jag fick intyga mig om att han gillar sitt jobb, och han får ju trots allt betalt. han tyckte jag skulle fundera på om jag ville gå på ett traumatiskt centrum, jag var tvungen att kolla om det var nödvändigt, vad innebär att vara traumatisk, det visade sig att jag nog låg i riskzonen.. typsikt. då var det fastställt. med en ny tid, en klump i bröstet och tårar i ögonen lämnade jag rummet en timme senare, finaste K satt utanför och vi tog en tur på stan. ventilerade i mängder. funderade mycket på om den där kanten, är vägen jag måste ta för att bli kvitt all ångest och klumperier i mitt bröst. det kanske kvittar hur mycket jag skriver och ventilerar om det i själva verket är ett dyk ner i avgrunden jag måste för att kunna klättra upp och stå på en stabil grund utan stup. men om så är fallet så måste jag boka in ett break down, jag har helt enkelt inte tid att bryta ihop nu. men det börjar fan bli lite svårt att blunda för den, kanten alltså. medan mitt liv ångar på är det precis som marken under mina fötter blir mindre, snart kommer jag få att balansera fram för att inte trampa fel. det suger.
igår gick idioten igenom min avdelning btw, hoppas han gör det igen. då ska jag skvallra.

Barbara

Jobbade i helgen fast det inte var min helg, bytte med en tjej och helt plötsligt jobbade jag med idioten, det blir extra påtagligt på helgen när det är så mycket mindre folk i personalmatsalen. i lördags hade vi lunch samtidigt men tack till finaste M så slapp jag sitta precis bredvid honom, hon satt emellan och manade mig till att äta.. ville mest bara gå därifrån, petade håglöst i maten och klumpen växte i bröstet..allt började gå i ultrarapid som det brukar när ångestattackerna kommer, det känns som jag rör mig jätte snabbt, tankarna studsar och det är en massa röster som börjar prata i huvudet, de pratar snabbar och snabbare och det känns som mina rörelser går kors och tvärs, fast när jag tittar ner på mina händer rör de sig knappt..jag hör varje andetag in i minsta detalj för det är det enda som tystar rösterna.. koncentration på andningen.. andas in.. andas ut.. han höll sig lugn, det var nog mycket för att en av cheferna satt vid hans andra sida. jag fick i mig maten, tog lite till på ren vilja. han skulle inte se att jag mådde dåligt. efteråt var jag både gråt- och spyfärdig. att äta med en ångestklump är ungefär som att stoppa mat i ett tilltäppt rör, det stockar sig i halsen.. och det går inte att svälja undan.. M och jag satte oss i sofforna, och jag började prata.. malde på som en jävla kvarn, och alla hennes farhågor besannades när jag helt plötsligt vräkt ur mig hela historien. M var inte chockad, det var henne jag jobbade med när det var som värst, så hon hade sett allt. men varit så bra. bara varit där. sakta löstes knuten i bröstet upp, rösterna tystnade och blodet gick som sockerdricka ut i armar och ben igen. det är en jätte konstig känsla, men helt plötsligt kan jag tänka klart, gråten är borta och jag känner mig oövervinnerlig igen.
Käraste finaste K var på genomresa igår, vi möttes vid halv sex, sen drack vi vin, öl åt kyckling och pratade oavbrutet till halv tre då vi tog en paus i sex timmar, vaknade vid nio och fortsatte prata till tio då det var dags för mig att stämpla in igen. Hon kommer tillbaka på onsdag en sväng och i helgen ses vi igen. Det är så fantastiskt att ha henne tillbaka i mitt liv. men det är inte utan att jag är rädd för att mista henne igen. skäms fortfarande hur lätt jag valde bort henne för idioten. jag tillochmed motiverade valet för henne, skrek på henne och grät..för att hon inte bara fattade. fattade att jag inte alls ville välja. telefonsamtalet jag hade med henne och med idioten manande vid min sida skär fruktansvärt i bröstet. förlåt
Förutom att jag var vansinnigt trött idag var jag nog lite allmänt låg, min kollega sa att jag var som en uppblåst barbara som tappats på luft.. kul liknelse när jag nog är den mest barbaraolika person som finns.

Trädkoja

Skickade precis iväg en arbetsansökan, skrev att mitt mål i livet är att sitta i en trädkoja med allt pyssel som kan uppbringas på denna jord. där ska jag sitta och skapa mest hela tiden. när jag blir trött på att skapa springer jag ner på jorden, dricker vin, ställer till med drama och kanske tar en fika med en kär gammal vän, sen kan jag klättra upp igen, fylld av inspiration.. och fortsätta skapa i en massa tvickor.. tvickor är den nya tidsenheten som gäller i trädkojan, det är veckor och tid som har blandats och skakats om, den enheten gör att det alltid finns tid, så det är aldrig idé att skylla på ont om tid. för det finns inte. Detta om tiden skrev jag självklart inte i ansökan..kan lätt låta som jag är lite uppe i det blå

Men jobbet jag sökte verkade kul, det var som projektledare, jag vill gärna tro att jag är en bra projektledare. Lugn och sansad, bra på att delegera och inspirerande. men det jag inte kan skriva ner i ansökan är att jag gillar att jobba själv, får nervösa skrattanfall och sjukt dålig på att prioritera. Så första bästa århundrade det blir lönsamt att sitta i en trädkoja ska jag göra det på heltid, ska ha en medhjälpare där uppe också, som kan koka kaffe och spela munspel. En ganska fin tanke..

Idag har det varit en väldans vanlig torsdag. jag har skrattat så jag har lite ont i ena sidan av magen. men allt var vansinnigt kul idag. Jag bestämde mig för att ge mig själv en själslig upplevelse, en färgchock! Jag gick in på typ hm, lindex och sånt.. tittade i reaställen, där hänger alltid en massa färggranna kläder som ingen riktigt vet vad de ska ha till.. men det visst ejag.. sitter just nu i min illrosa korta plastjacka, ljusblå chinos och rosa randiga tischa.. och känner mig chockad. det är sjukt kul, och billigt.. fast när jag hittade ett leopard färgat mintgrönt bh-trosset blev jag lite fundersam hur chockad jag kände att jag behövde bli..så jag la det åt sidan.

Sen ringde en karl som heter Morgan, han sa att han var min psykoterapeut och han frågade om jag ville komma och prata med honom, då skrattade jag till, artigt som sig bör.. det är väll hela grejen med att ha en terapeut?! iaf.. han skrattade också.. lite för länge.. han slutade liksom inte.. sen ursäktade han sig.. och vi bokade en tid.. det kändes inte bra, hur ska han kunna bota mina nervösa skrattanfall om han själv är ett vrak?! jag har fan inte mycket övers till karlar, det ska han få höra.. sen kanske jag kan få lite anti-depresivt, så att jag kan klättra upp i trädkojan på obestämd tid och dricka vin.

ni är hemskt välkomna.

Hat

Igår kväll kunde jag inte sova, jag var så fruktansvärt arg.. kände en så otroligt stark ilska och hat så jag skakade i kroppen. mot idioten såklart. kom på flera grejer som jag inte har återgett i bloggen än.. men som jag nu idag när jag skulle skriva dem, glömt igen.. eller förträngt tillbaka. men dessvärre bubblar de upp när jag minst anar det. fantiserade också om hur han skulle anklaga mig för att jag skriver allt i bloggen, och hur han skulle ta det.. och hur jag slår ner honom.. det är väldigt återkommande den där biten om när jag slår ner honom.. jag har tänkt mig någon form av knytnävsslag i ansiktet.. samtidigt som jag knäar honom mellan benen.. då kommer han vika sig av smärta och chock.. och då kommer jag bara att fortsätta sparka.. det är nog lite skadat att jag tänker så.. men jag tänker så allt oftare! min psykoterapeut var dubbel bokad och ställde in igår, vilket var lite jobbigt nu när jag väl bestämt mig för att gå. mentalt. så nu ska jag få en manlig terapeut, vilket inte alls känns okej! får se om jag kan förhandla fram något.. suck..

jag gick ut på en kort fika i solen i eftermiddags, på stolarna utanför satt en av de killarna idioten varit bombsäker på att jag haft något på gång med samtidigt som jag var tillsammans med honom..killen som jag gick och letade efter och killen som jag alltid trånade efter.. fast som jag i själva verket inte vågade titta ordentligt på förens det tagit slut mellan oss.. han är trevlig men inte mer än det, han är även tillsammans med en annan kollega till mig.. i vilket fall så satt vi och en tjej till ut i solen och snackade, när jag kom in mötte jag de mörkaste ögon som kan uppbringas, de tittade så djupt in i mina att jag blev rädd, det var ett otroligt stort hat i dessa mörka brunnar.. mötet mellan våra ögon varade i nån sekund, men bränner fortfarande.. jag sprang ut på avdelningen, tog ett andetag för att sen hitta en snabb anledning för att springa tillbaka. jag skulle fan inte bli skrämd igen!!! han satt kvar på samma ställe men ögonen var normala igen, tomma. likgiltiga.
fast den korta stund våra ögon möttes har etsat sig kvar, han bär på hat. och det gör jag med.

Dramaqueen

dramaqueen.. tror jag gillar det, varför skulle jag alltid annars hamna i allt.. helst mitt i allt. på min avdelning har de lärt sig att tolka min min, den där när jag nästan spricker för att jag måste få ur mig det senaste i mitt liv. jag är en livslevande dokusåpa. igår när allt kändes som rörigast var jag mest gråtfärdig hela dan på jobbet.. en dos sömnbrist och ett smärre vinintag kvällen innan spelade också ut sin rätt.. min chef bad om aktion när det hade dröjt en hel förmiddag för mig att sätta upp några hyllplan.. det kändes inte okej, har en väldigt hög arbetsmoral och frågade mig själv mitt i allt vad jag faktiskt håller på med. var ligger mina prioriteringar just nu? helt ärlig vet jag inte riktigt, det är mycket, äta-sova-jobba.. sen får resten hända däremellan

jag inser också att man måste jobba för att få en inkomst, fördel är att trivas på jobbet..vilket jag gör. men ska jag vara en heltidsarbetare resten av mitt liv så får fan någon införa fler timmar på dygnet! eller vilket dygn i veckan ska jag rita? dricka vin? umgås? resa? tvätta? diska? handla mat? hur gör man?!
Så nu gör jag allt. vilket resulterar att jag sitter och skriver den här meningslösa texten när jag borde sova. fast jag har en plan, tre grejer som kan få mig att tjäna tid.. i väntan på att åttadagars veckan införs..

• anställ lönnmördare för att bli av med idioten, slipper på så sätt lägga en massa terapitimmar på honom

• börja knarka, har hört att man inte känner hunger och sömn då, tjänar säkert 8 timmar om dan på det

• anställ mina kollegor och andra jag tycker om som hemhjälp, då kan de laga mat, umgås och städa åt mig samtidigt..

så om detta funkar får jag en jävla massa timmar över att rita, dricka vin och ställa till med drama. som jag sen återger ordagrant för alla som vill lyssna.
det blir lite som att ge och ta.

Singel

Det tog ju slut, dagen har jag berättat om tidigare. Mina vet inte och min ovilja att förlåta honom igen, gjorde ju faktiskt att jag sitter här idag. Allt kändes så overkligt, när han hade blivit hämtad av sin pappa och tagit hunden med sig blev jag bara sittandes. nollställd. jag kände inte lättnad, lycka och glädje som kanske skulle vara normalt. inte sorg, hat eller ånger heller. det var precis som jag till slut fallit in i den där hemliga luckan som jag alltid hoppades skulle finnas. helt plötsligt satt jag där inne, och det var tryggt. kanske var det det jag kände. jag vet att jag tog upp telefonen och bara tittade på den. tillslut lyckades jag på något sätt ringa mamma som beställde tågbiljetter och utan att jag egentligen vet hur det hände hade jag lämnat min trygga vrå och packat en väska, mins inte vad jag tog med mig, jag vet att jag tänkte att detta gick för lätt för att vara sant, så jag tog nog med mig de få grejer jag faktiskt värderade, med en känsla av att allt annat kunde lika gärna vara förstört när/om jag kom tillbaka. jag vet inte om jag gick eller tog buss till stan, men jag mötte iaf honom och hunden precis innan jag var framme vid tågstationen. det var konstigt. jag hade ju inte sagt att jag skulle sticka. han var likgiltig, slängde ur sig något jaha:igt. Lyckades sätta mig på tåget och bara satt. han ringde inom en timme, grät. det var första gången jag hörde honom gråta. han sa att han förstod mig, han ångrade sig men han förstod att jag inte stannade. det var ett bra samtal. han verkade fatta. jag gömde mig hos mamma, ville inte åka därifrån någonsin. visste inte vad jag skulle säga till mina vänner ,hur gör man när man tar upp kontakter!?.. jag satt mest, pratade med V och F i telefon. och med honom såklart, och han var så lugn hela veckan, jag skulle få ha kvar mina grejer hos honom så länge jag behövde och han skulle fixa allt ekonomsikt. redan under den veckan försökte jag fixa en lägenhet och säga upp mig från hans. Men det kändes ändå svårt att berätta det för honom, det blev så definitivt. Jag drog mig in i det längsta med att åka tillbaka. för jag visste att hans lugn var bara en yta. det hade gått för bra för att kunna vara sant, och jag bävade för att åka tillbaka, men jag hade anmält mig på en heltidskurs och redan missat första veckan. Jag anmälde mig till denna kurs redan under våren, precis som jag visste att jag kunde behöva den..för jag hade aldrig fått läsa den för honom..jag kände mig svag och inte redo att träffa nya människor, men jag visste att det skulle hjälpa mig, om jag bara tog mig dit. Så efter tio dagars återhämtning hos mamma bestämde jag mig för att klara det, V kom och mötte mig vid tåget och jag var tillbaka i stan, nojjigare än någonsin. och nu var det också slut på den snälla förstående idioten. det visade sig att han bara varit go för att han trodde ju att jag skulle komma tillbaka till honom..
Enligt statistik lämnar en kvinna en man som hon blivit misshandlad av först efter fjärde gången.. och det kunde varit likadant för mig..om jag inte haft V.
Att jag tidigare berättade att tiden som kom efter uppbrottet var värre än själva förhållandet är självklart relativt. det är egentligen inte jämförbart. Det började med att han ringde dagligen, ca tre-fyra gånger per dag. och jag vågade aldrig något annat än att vara snäll, lät alltid glad, och svarade framförallt alltid. Varannan gång han ringde var han ledsen, varannan gång arg. jag och V hade långa diskussioner om vad som var värst, och jag vet inte vad vi kom fram till.. jag grät mest hela tiden.. när han ringde och var ledsen, ville jag bara trösta honom, han fångade mig i sina ord, han ville ju bara ta en fika, eller bara träffas en runda.. två gånger smet jag från V och hade sex med honom. Jag kunde inte bara lämna honom heller, för han behövde hjälp med hunden. Han ville kolla på film och hänga. Jag hittade på ursäkter för V, och som jag skrev var jag en hårsmån att falla tillbaka. TROTS jag visste till vad. Det var fruktansvärt. De andra telefonsamtalen var när han var arg. då var det hot. oftast lyssnade jag inte, jag höll luren långt från örat och lät han fräsa. jag grät och bad honom att sluta, men han skulle hämnas på mig. hans hot var så fruktansvärda att orden går inte att återge i skrift. hans vrede och hat fräste genom luren, men jag var för rädd för att lägga på. han la på, ringde upp. skulle ha svar, svar som jag inte hade.. ibland pågick det i timmar. han hade sett mig med folk, för det var det enda allt handlade om, att jag träffat någon. Han sa att folk hade sagt till honom att jag gått med killar i skolan på stan. vilket jag inte hade, men vilket gjorde att jag var rädd och nojjig när jag väl gick på stan. Så oavsett om han ringde och var ledsen/glad eller arg/hotfull kände jag att jag satt fast, jag kunde bara sitta och gråta rakt ut.. det kändes som hur jag än gjorde skulle jag aldrig komma loss..

Klumpen i mitt bröst växer i takt med mina ord, tror jag behöver en paus

Obehaglig närvaro

Idag tog personalchefen in mig på sitt kontor, han är en speciell man. en sån där som är svår att placera. har nog lite respekt för honom. han hade hört från min chef att inte allt stod rätt till. han ville egentligen inte veta, men efter en timme hade jag nog sagt allt utan att egentligen säga något. Han sa också saker utan att egentligen uttala dem. han vill få bort idioten från varuhuset, han ville att jag flaggar så fort det är något som är skumt eller fel. men jag har inget konkret att gå på. man kan inte direkt flagga för obehaglig närvaro och tro att någon får kicken pga det. Jag trodde jag var stark, men jag är bara stark när jag dummar mig och skämtar om det. men inne på ett kontor med en gravallvarlig man framför mig blev jag allt annat än stark och cool.. stammade fram osammanhängande meningar.. vet faktiskt inte riktigt vad jag sa.. det var precis som det var personen inom mig som pratade, inte skölden jag bär upp. Jag började inte skratta skämta eller bagatellisera som jag brukar. jag kunde inte säga i ord vad jag egentligen varit med om. knäppt. han gav mig en tid hos en beteendevetare. sen frågade han hur jag skulle reagera om jag träffade hans nya tjej, för det visste han att idioten hade, undrar vad de har för relation?!.. jag sa som det var, jag hade gått fram och frågat henne rakt ut om hon blir slagen. för det hade jag. Sen sa jag att jag stundtals ville provocera idioten för att få en reaktion. Han verkade tycka det var okej. efter en timme frågade han om han fick krama mig. sen gick jag in i omklädningsrummet, satte mig vid mitt skåp och grät en skvätt..

Tack

Måste bara skriva ett tack till alla er som läser. jag vet att det är fler än som kommenterar. men skriv gärna om det är något ni tänker på. det betyder mycket för mig. ris och ros. jag vet att jag borde tag i den där biten om vad som hände när jag väl tagit mig ifrån honom, men jag vet inte om ni tror mig. men det värsta jag varit med om någonsin var just de två månader som följde. ska ta tag i de som sagt.. en annan dag

tack för att ni läser

Truckskor

Det står två cyklar i min hall, de tycker om varandra. det finns mycket mellan de där cyklarna, de har varit på utflykt idag. skulle tro att det var romantiskt och fint. säkert sa de en massa bra saker till varandra, sånt där som bara cyklarna förstår. cykelspråk. men nu när de är hemma i min hall, hänger de mot varsin vägg och säger inget, så kommer jag hem och går emellan dem, jag känner det båda inte säger och det är mycket. jag tycker att jag har haft och har en ganska liberal syn på livet och dömer sällan någon. men ibland så mår jag nog bara bäst av att inte veta, inte behöva ta ställning. för det finns inga rätt och fel. man har väll något slags moraliskt ansvar, som är upp till var och en att döma efter. så jag låter cyklarna stå där de står, de är vuxna nog att ta sitt eget ansvar.
är less.
känslan av att komma hem. det heter ju borta bra men hemma bäst. men var är då hem? mitt materialistiska hem, är fint. och tryggt, och fullt av värme. här finns plats för hela jag, här finns inget skrutt i garderoberna, här har heller aldrig hänt något som inte varit direkt dåligt. en underbar plats att vara på. men mitt hem är ju också var mitt hjärta är, och mitt hjärta är definitivt inte någonstans eller överallt. inte konstigt att jag känner mig så förbannat splittrad, och äter gröt, fast det är kväll. havregrynsgröt är frukostmat.
desto mer jag saknar och längtar desto mer ledsen blir jag för jag vet inte vad jag saknar eller längtar till. jag känner mig som en hamster som vaknar och får för sig att springa några varv i hjulet, efter ett par hundra varv frågar han sig varför?och går och lägger sig igen. jag har ett inre driv som kan få mig att gå hur långt som helst, men jag vet ju inte vart. så jag springer på, vilket iofs gör att jag kommer att vinna stegtävlingen på jobbet galant.
på lunchen börjar vi prata kvinnomisshandel, en av idiotens bundsförvanter likaså landsman säger att män som slår sina kvinnor är chickens, jag skrattar högt inombords och önskar att han hörde, men han såg mig sitta vid bordet när han skulle äta så han hoppade över sin lunch. fick en utskällning av en kvinna. det rök ur öronen på henne och sprutade eld ur näsan, kunde inte låta bli att fnissa, hur orkar människor, fattar de inte att det händer större saker i världen än att ett tyg kan kosta trettionio istället för tjugonio?! hennes man skämdes bakom henne, i deras hem slår nog hon honom.
sen hände pricken över i:et denna fantastiska tisdag. i detta stora varuhus vi jobbar, ska vi under samma minut till exakt samma kvadratmeter, idioten och jag. sannolikhet noll. ville bara slänga det jag hade i mina armar som skulle till denna plats där han stod och letade efter något. jag hade två tämligen hårda och tunga rullgardiner i famnen. såg framför mig hur jag gick emot honom med dessa som en lans. vilket jag inte gjorde såklart, han fick flytta på sig, jag ställde ner dem, försökte göra det med en smäll, det gick inte. det låg en filt under som dämpade och dessutom gjorde att de gled ihop på golvet. han såg så där lugn och go ut vill inte använda det ordet egentligen, men han såg så där ut som när jag tyckte om honom. den där bra sidan som faktiskt gör att folk mot alla odds tycker om honom, som hantlangare hade han med sig killen som han hade fått att gråta. stackaren. jag verkligen avskyr se att han mår bra.
därför har jag en plan.
nej jag ska inte lönnmörda honom, anmäla honom eller skada honom. jag ska inte heller snacka skit om honom eller spotta på hans tjej. sjukt omoget.
jag ska skriva en bok.
så ska jag rita tröjor och trycka upp.
så kanske jag också vid första bästa tillfälle råkar sparka honom mellan benen med mina truckskor.
tröjorna kommer bli sjukt snygga, och det bästa är. ni kommer att få bära dem.

Genvägarnas mästare

Det är inte så att jag inte känner längre, eller att känslorna inte längre svämmar över av både välbehag och av skit för det gör de. Men det har blivit suddigare och vagare. Jag är inte lika okontrollerad i mina känslosvängar.. ganska lugn helt enkelt. Men jag känner mycket, och får fortfarande det där illamåendet inom mig, det är en känsla av skam som jag aldrig tror att jag kommer bli av med. Egentligen vill jag bara säga förlåt. förlåt för att detta hände mig och jag lät det hända mig. förlåt hur jag behandlade er. förlåt för att detta alltid kommer att ligga mellan oss.
Nu är jag så pass stark igen, att jag sitter och funderar på varför jag inte bara stampade ner foten, lät honom skrika, göra slut och försvinna. Jag tror att det på ett sätt betyder att jag är färdig, jag kan inte längre komma åt den förtryckta människa jag var. hon är borta. Men tänk så nära hon ändå var. tänk så nära en person som ni inte känner inom er ändå är.
Jag vågar inte längre säga att något sånt aldrig kommer att hända mig igen, jag vågar inte säga eller lova att det aldrig kommer hända något som är värre. Det är som med en skaplig fylla då man dagen efter svär att aldrig dricka igen. likt förbannat gör man det. Människans ovilja att förstå, och enkelheten till förnekelse. genvägarnas mästare.
Men jag vill inte längre ta genvägar, jag vill minnas hur hemskt det var.
Jag kan fortfarande bara prata om det när jag vill, inte när andra tar upp det. sätter mig bakom min mur då och tjurar. känner mig liten och omyndigförklarad. känns som om någon sträcker ut en hand över muren och klappar mig på huvud. såja, kom ut därifrån..du är ju lite svagare än oss andra, klart att detta hände dig, men såja.. klapp klapp
Jag behöver inte det. det är svårt att förklara, jag vet ju inte ens själv varför det hände mig.