Singel

Det tog ju slut, dagen har jag berättat om tidigare. Mina vet inte och min ovilja att förlåta honom igen, gjorde ju faktiskt att jag sitter här idag. Allt kändes så overkligt, när han hade blivit hämtad av sin pappa och tagit hunden med sig blev jag bara sittandes. nollställd. jag kände inte lättnad, lycka och glädje som kanske skulle vara normalt. inte sorg, hat eller ånger heller. det var precis som jag till slut fallit in i den där hemliga luckan som jag alltid hoppades skulle finnas. helt plötsligt satt jag där inne, och det var tryggt. kanske var det det jag kände. jag vet att jag tog upp telefonen och bara tittade på den. tillslut lyckades jag på något sätt ringa mamma som beställde tågbiljetter och utan att jag egentligen vet hur det hände hade jag lämnat min trygga vrå och packat en väska, mins inte vad jag tog med mig, jag vet att jag tänkte att detta gick för lätt för att vara sant, så jag tog nog med mig de få grejer jag faktiskt värderade, med en känsla av att allt annat kunde lika gärna vara förstört när/om jag kom tillbaka. jag vet inte om jag gick eller tog buss till stan, men jag mötte iaf honom och hunden precis innan jag var framme vid tågstationen. det var konstigt. jag hade ju inte sagt att jag skulle sticka. han var likgiltig, slängde ur sig något jaha:igt. Lyckades sätta mig på tåget och bara satt. han ringde inom en timme, grät. det var första gången jag hörde honom gråta. han sa att han förstod mig, han ångrade sig men han förstod att jag inte stannade. det var ett bra samtal. han verkade fatta. jag gömde mig hos mamma, ville inte åka därifrån någonsin. visste inte vad jag skulle säga till mina vänner ,hur gör man när man tar upp kontakter!?.. jag satt mest, pratade med V och F i telefon. och med honom såklart, och han var så lugn hela veckan, jag skulle få ha kvar mina grejer hos honom så länge jag behövde och han skulle fixa allt ekonomsikt. redan under den veckan försökte jag fixa en lägenhet och säga upp mig från hans. Men det kändes ändå svårt att berätta det för honom, det blev så definitivt. Jag drog mig in i det längsta med att åka tillbaka. för jag visste att hans lugn var bara en yta. det hade gått för bra för att kunna vara sant, och jag bävade för att åka tillbaka, men jag hade anmält mig på en heltidskurs och redan missat första veckan. Jag anmälde mig till denna kurs redan under våren, precis som jag visste att jag kunde behöva den..för jag hade aldrig fått läsa den för honom..jag kände mig svag och inte redo att träffa nya människor, men jag visste att det skulle hjälpa mig, om jag bara tog mig dit. Så efter tio dagars återhämtning hos mamma bestämde jag mig för att klara det, V kom och mötte mig vid tåget och jag var tillbaka i stan, nojjigare än någonsin. och nu var det också slut på den snälla förstående idioten. det visade sig att han bara varit go för att han trodde ju att jag skulle komma tillbaka till honom..
Enligt statistik lämnar en kvinna en man som hon blivit misshandlad av först efter fjärde gången.. och det kunde varit likadant för mig..om jag inte haft V.
Att jag tidigare berättade att tiden som kom efter uppbrottet var värre än själva förhållandet är självklart relativt. det är egentligen inte jämförbart. Det började med att han ringde dagligen, ca tre-fyra gånger per dag. och jag vågade aldrig något annat än att vara snäll, lät alltid glad, och svarade framförallt alltid. Varannan gång han ringde var han ledsen, varannan gång arg. jag och V hade långa diskussioner om vad som var värst, och jag vet inte vad vi kom fram till.. jag grät mest hela tiden.. när han ringde och var ledsen, ville jag bara trösta honom, han fångade mig i sina ord, han ville ju bara ta en fika, eller bara träffas en runda.. två gånger smet jag från V och hade sex med honom. Jag kunde inte bara lämna honom heller, för han behövde hjälp med hunden. Han ville kolla på film och hänga. Jag hittade på ursäkter för V, och som jag skrev var jag en hårsmån att falla tillbaka. TROTS jag visste till vad. Det var fruktansvärt. De andra telefonsamtalen var när han var arg. då var det hot. oftast lyssnade jag inte, jag höll luren långt från örat och lät han fräsa. jag grät och bad honom att sluta, men han skulle hämnas på mig. hans hot var så fruktansvärda att orden går inte att återge i skrift. hans vrede och hat fräste genom luren, men jag var för rädd för att lägga på. han la på, ringde upp. skulle ha svar, svar som jag inte hade.. ibland pågick det i timmar. han hade sett mig med folk, för det var det enda allt handlade om, att jag träffat någon. Han sa att folk hade sagt till honom att jag gått med killar i skolan på stan. vilket jag inte hade, men vilket gjorde att jag var rädd och nojjig när jag väl gick på stan. Så oavsett om han ringde och var ledsen/glad eller arg/hotfull kände jag att jag satt fast, jag kunde bara sitta och gråta rakt ut.. det kändes som hur jag än gjorde skulle jag aldrig komma loss..

Klumpen i mitt bröst växer i takt med mina ord, tror jag behöver en paus