Obehaglig närvaro

Idag tog personalchefen in mig på sitt kontor, han är en speciell man. en sån där som är svår att placera. har nog lite respekt för honom. han hade hört från min chef att inte allt stod rätt till. han ville egentligen inte veta, men efter en timme hade jag nog sagt allt utan att egentligen säga något. Han sa också saker utan att egentligen uttala dem. han vill få bort idioten från varuhuset, han ville att jag flaggar så fort det är något som är skumt eller fel. men jag har inget konkret att gå på. man kan inte direkt flagga för obehaglig närvaro och tro att någon får kicken pga det. Jag trodde jag var stark, men jag är bara stark när jag dummar mig och skämtar om det. men inne på ett kontor med en gravallvarlig man framför mig blev jag allt annat än stark och cool.. stammade fram osammanhängande meningar.. vet faktiskt inte riktigt vad jag sa.. det var precis som det var personen inom mig som pratade, inte skölden jag bär upp. Jag började inte skratta skämta eller bagatellisera som jag brukar. jag kunde inte säga i ord vad jag egentligen varit med om. knäppt. han gav mig en tid hos en beteendevetare. sen frågade han hur jag skulle reagera om jag träffade hans nya tjej, för det visste han att idioten hade, undrar vad de har för relation?!.. jag sa som det var, jag hade gått fram och frågat henne rakt ut om hon blir slagen. för det hade jag. Sen sa jag att jag stundtals ville provocera idioten för att få en reaktion. Han verkade tycka det var okej. efter en timme frågade han om han fick krama mig. sen gick jag in i omklädningsrummet, satte mig vid mitt skåp och grät en skvätt..