Det är inte så att jag inte känner längre, eller att känslorna inte längre svämmar över av både välbehag och av skit för det gör de. Men det har blivit suddigare och vagare. Jag är inte lika okontrollerad i mina känslosvängar.. ganska lugn helt enkelt. Men jag känner mycket, och får fortfarande det där illamåendet inom mig, det är en känsla av skam som jag aldrig tror att jag kommer bli av med. Egentligen vill jag bara säga förlåt. förlåt för att detta hände mig och jag lät det hända mig. förlåt hur jag behandlade er. förlåt för att detta alltid kommer att ligga mellan oss.
Nu är jag så pass stark igen, att jag sitter och funderar på varför jag inte bara stampade ner foten, lät honom skrika, göra slut och försvinna. Jag tror att det på ett sätt betyder att jag är färdig, jag kan inte längre komma åt den förtryckta människa jag var. hon är borta. Men tänk så nära hon ändå var. tänk så nära en person som ni inte känner inom er ändå är.
Jag vågar inte längre säga att något sånt aldrig kommer att hända mig igen, jag vågar inte säga eller lova att det aldrig kommer hända något som är värre. Det är som med en skaplig fylla då man dagen efter svär att aldrig dricka igen. likt förbannat gör man det. Människans ovilja att förstå, och enkelheten till förnekelse. genvägarnas mästare.
Men jag vill inte längre ta genvägar, jag vill minnas hur hemskt det var.
Jag kan fortfarande bara prata om det när jag vill, inte när andra tar upp det. sätter mig bakom min mur då och tjurar. känner mig liten och omyndigförklarad. känns som om någon sträcker ut en hand över muren och klappar mig på huvud. såja, kom ut därifrån..du är ju lite svagare än oss andra, klart att detta hände dig, men såja.. klapp klapp
Jag behöver inte det. det är svårt att förklara, jag vet ju inte ens själv varför det hände mig.
Nu är jag så pass stark igen, att jag sitter och funderar på varför jag inte bara stampade ner foten, lät honom skrika, göra slut och försvinna. Jag tror att det på ett sätt betyder att jag är färdig, jag kan inte längre komma åt den förtryckta människa jag var. hon är borta. Men tänk så nära hon ändå var. tänk så nära en person som ni inte känner inom er ändå är.
Jag vågar inte längre säga att något sånt aldrig kommer att hända mig igen, jag vågar inte säga eller lova att det aldrig kommer hända något som är värre. Det är som med en skaplig fylla då man dagen efter svär att aldrig dricka igen. likt förbannat gör man det. Människans ovilja att förstå, och enkelheten till förnekelse. genvägarnas mästare.
Men jag vill inte längre ta genvägar, jag vill minnas hur hemskt det var.
Jag kan fortfarande bara prata om det när jag vill, inte när andra tar upp det. sätter mig bakom min mur då och tjurar. känner mig liten och omyndigförklarad. känns som om någon sträcker ut en hand över muren och klappar mig på huvud. såja, kom ut därifrån..du är ju lite svagare än oss andra, klart att detta hände dig, men såja.. klapp klapp
Jag behöver inte det. det är svårt att förklara, jag vet ju inte ens själv varför det hände mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar