Uppgiven

Månaderna efter att det tagit slut var otroligt jobbiga som jag har nämnt tidigare. Han ringde mig tre gånger om dagen, ömsom glad ömsom hotfull. eftersom jag aldrig visste vilket var jag alltid på helspänn. Oavsett humör var det jag som hade lämnat honom och det var han väldigt noga med att förtydliga. Han ville bara förhöra sig om det för en sista gång så att han kunde låta mig vara och gå vidare, bara en sista gång.. var det så att jag träffat någon annan?!.. Om han bara fick veta skulle han kunna sova lugnt sen. Eller så var det frågor som, kan det någonsin bli vi igen? Eftersom det tog ganska lång tid för mig att säga nej rakt ut, mumlade jag ofta svar i form av vet inte eller tror inte det, eller inte just nu iaf. Då använde han min osäkerhet och plågade mig med den. Med vänlig röst och inställsam ton. Okej, då är det definitivt, det blir aldrig vi. du har ju sagt det nu va? Ja du sa det, du vill inte. Ringde han inte så skickade han sms i samma ton. Detta gjorde att jag var sjukt stressad när jag var och fikade, var i skolan eller om det var en massa folk omkring mig. Det var inte heller prat om att bara lägga på eller att inte svara. Så när jag bodde hemma hos V och hon bjudit hem folk satt jag mest och funderade var det var lämpligast att prata i telefon om han skulle ringa. I skolan var jag mer eller mindre tvungen att berätta för mina nya kursare hur läget var eftersom jag sprang i väg stup i kvarten för att svara när han ringde. och kom tillbaka med tårar i ögonen. Ofta var jag så fruktansvärt uppgiven, jag hade lämnat honom men han hade mig fortfarande i ett järngrepp. Detta järngrepp gjorde att jag fortfarande mådde skit dåligt, visste aldrig hur jag skulle bete mig bland folk och hela situationen var så hopplös. Jag kände helt enkelt att jag aldrig skulle bli fri.
En av de sista gångerna vi träffades på tu man hand, var i oktober någon gång, han ringde mig när jag fikade med en vän för första gången, förövrigt vännen som bor hos mig nu. Hon hade fått höra utdrag ur min historia men inte på långa vägar allt. Han ringde och jag kunde givetvis inte låta något annat än glad och säga puss när vi la på. Han ville träffas, han ville låna pengar såklart. jag hade för längesedan gett upp tron på att jag skulle få igen pengarna men vågade inte heller nu säga nej, vet inte varför. Kände nog något slags ansvar för honom. Jag kände att jag kunde inte bara lämna honom innan han stod på fötter, kul det där. inte fan kolla han om jag stod stadigt. Men det var ju jag som stack, jo jag fick ju höra det.. typ dagligen. Stack iväg och lämnade honom, med hunden. I en stor lägenhet. Ja, stackars idiot. I alla fall så smet jag iväg för att träffa honom efter min fika. Vi satte oss på en bänk och snackade, han hade inte gett upp. Han frågade om vi skulle flytta utomlands och gifta oss. Impulsivt var jag på väg att säga ja, bara för att inte göra honom ledsen, misstänksam eller arg. Men jag ville ju inte, och mitt svar var inte nej, men det var tillräckligt tydligt för att han skulle gå igång med sina.. åh nu är det definitivt, det blir aldrig vi. ellerhur, det är det du säger. Nu sa du det. Nu, äntligen sa du att det aldrig blir vi. det är svårt att återge i text den känslan som infann sig hos mig när han gick igång med det där dramatiska ältandet. det var plågsamt och det knöt ihop sig i hela bröstet och jag brukade oftast bara gråta.. Han tog i vilket fall sina eller mina 500 kronor och bara gick. ut ur mitt liv.