Eget värde

Förr förra hösten när jag skulle försöka gå i skolan som vanligt var jag mer eller mindre ett vrak hela tiden. satt och funderade på det idag när jag åkte buss. Jag satte mig alltid i ytterkanten av ett långbord eller så nära utgången som möjligt för att kunna springa iväg och prata i telefon om han skulle ringa. det mest paradoxala är ju att han brukade säga att jag var nervös och osäker när vi träffades men att han under sin inverkan fått mig att bli mycket lugnare. ändå var jag nog mer stirrig med honom än vad jag någonsin varit tidigare. han brukade fråga om jag kom ihåg hur jag var när vi träffades. jag nickade nog mest till svar, ville inte komma ihåg den glada spralliga och framåt person jag var då. vad han inte fattade att det var ju den jag ville vara. det låg ju bara på is i väntan på att han skulle lugna ner sig.
Nu när jag tagit tillbaka allt som är mitt av livet igen och lever det för fullt kan jag nästan se hans blick på mig, hans uppgivna ögon och ett lätt skakande huvud, han gav ju allt för att lära mig den rätta vägen, och vad gör jag. kastar mig huvudstupa ner i lejonets grop direkt igen. jag är väll för dålig ändå. I helgen har jag levt rövare i den där gropen som jag också med stolthet kallar mitt liv. det har varit en ganska stor portion drama, alkoholintag i många goda vänners lag och en resa till norge. jag har fått hjälp med mitt bokprojekt såväl som jag har kommit på att jag ska börja sy klänningar igen och dessutom spelat squash för första gången i mitt liv. jag har det helt enkelt lite för bra för att vara sant.
hur kunde en person plötsligt vara viktigare för mig än allt det? ständigt denna fråga. hur kan någon för den delen låta sitt eget liv komma i andra hand oavsett relation. alla jag berättar min historia för har i gengäld en historia att ge mig. det är otrohetshistorier, misshandel, psykisk terror etc. alla handlar i slutänden om samma sak. man ger upp en del av sig själv för att behaga någon annan. Mamma skrev ett mejl till mig i höstas som fortfarande får mitt hjärta att krypa ihop till en boll och jag gråter inombords när jag läser. jag har tidigare citerat hela mejlet, men här är några rader jag inte tog med den gången. Man hamnar ju på något sätt i en ond cirkel där man inte längre kan, orkar eller vill sätta värde på sig själv.. eller något.

Han kontrollerade dig helt … hjärntvättade dig med en ständig växling mellan värme och våld …

· En kvinnomisshandlare är oftast charmig och populär i sällskap med andra människor och strör komplimanger över dig.

· Han vill veta allt du gör och var du håller hus och vem du träffat… för att få grepp om dig. Inte för att han är förälskad…

· Allt som påminner om tidigare relationer måste bort. Du ska inte ha något eget privatliv.

· Ständig kontroll

· Kvinnor ska veta sin plats, hållas i strama tyglar, underordna sig och lyda… alla kvinnor är egentligen horor som måste uppfostras.

· Han vill oftast flytta ihop snabbt. För att få full kontroll och kunna isolera dig helt från släkt och vänner.

· De flesta kvinnomisshandlare har en svag självkänsla, bristande manlig identitet och svårt att ta ansvar… att misshandla är att få kontroll att bli manlig…

· Efter misshandeln kommer han gråtande och ber om förlåtelse… och hittar ursäkter för sitt våld.

· Den vanligaste ursäkten är att du provocerat honom

· Och hur mycket du än försöker anpassa dig så slutar aldrig misshandeln

· Denna ständiga växling mellan våld och värme gör att du får svårt att se klart ”han är ju egentligen snäll” säger du…

Detta har jag tagit från en bok som jag fick på kvinnojouren… Jag hade velat ge dig boken, men visste inte hur