Polisanmälan och formel 1

lördag, sitter bekvämt tillbakalutad i en röd fåtölj. till vänster ligger min syster i en soffa och läser. till höger sitter min far och hans fru i en soffa. pappa med blicken fast vid formel 1. och frugan med näsan i en bok. det är lugnt skönt och underbart att bara vara hemma med familjen. ikväll är det en stor baluns. min kusin har fyllt trettio och hans flickvän tjugofem. sjuttio gäster är bjudna och jag ska rita ett födelsedagskort. praktiskt med så stora fester när man är hemma. får jag träffa hela släkten. check.
annars har det hänt en jäkla massa sen i tisdags då jag skrev sist. som vanligt med andra ord. sista dagen på jobbet var rolig. jag hade en lapp på bröstet som sa att jag utgår inom kort. jag passade på att prata skit med alla jag kunde. tog betydligt längre raster än vad jag borde och hade helt enkelt en toppen dag. efter jobbet samlades ett tiotal kollegor alla fina flickor från varuhuset. vi drack vin och mös. sen gick vi ut och dansade. det visade sig att en av tjejerna hade ganska god kontakt med den där vakten. hon blev ledsen när jag sa vad jag sett dagen innan. jag kände på mig att jag kommer att säga något till honom på fyllan. hon försökte stoppa mig. men jag kunde såklart inte hålla mig. jag gick fram och frågade rakt ut om han kände idioten, sen frågade jag om han visste vem jag var. det visste han. men han sa att han aldrig väljer sida. jag sa att i detta läget väljer man sida. att alla har valt sida. men han vägrade. jag frågade om han någonsin misshandlat sin flickvän. det skulle han aldrig göra. då stirrade jag bara ut honom och gick. förbannad.
det var ju inte så jävla genomtänkt egentligen. nu kommer han ju gå till idioten och berätta att alla vet. om det inte är som han säger att han inte tar ställning. i vilket fall var jag så förbannad så jag tvingade V att följa med mig hem och sova hos mig.

dagen efter hade jag möte på kvinnojouren med Else som hon tydligen heter. och var inte det minsta blatisk. norsk däremot. hon var gullig. jag var bakfull. EMMA grupperna startar i slutet av augusti. sen gick jag hem till V. satte mig i hennes soffa, fick glass. och så ringde jag och polisanmälde idioten.

!
!

en ung poliskvinna svarade. hon tog mina uppgifter. hon frågade vad som hade hänt. och skrev hela tiden ner allt jag sa. sen ska hon renskriva rapporten och jag får hem en kopia innan han får det. jag var noga med att bara ta med saker som jag faktiskt kommer ihåg. jag kommer tillexempel inte ihåg om han använde skärp eller liknande när han slog mig. jag vet ju att han hotade mig. jag vet att han tryckte kuddar över mitt huvud. men jag kommer inte ihåg om han hade knuten eller öppen hand när han slog.
jag ville ha med så mycket på dessa rader hon skulle skriva. men fick ändå nöja mig med det övergripande. fysisk misshandel.
efteråt var jag otroligt upprymd. jag hade gjort det.
sen åkte jag in till stan och åt lunch med min sambo. för att sen ta tåget till pappa.
det känns så knäppt. alldeles brevid mig ligger nu min sovande pappa. medan resten av familjen tvingas lyssna på skrikande motorljud. lite komiskt. i alla fall. där ligger han och här sitter jag och skriver en historia han inte vet. en värld jag har velat hålla honom ifrån. så nära men ändå så långt bort. fina pappa.
fick reda på att pappa har för högt blodtryck. han röker. rör sig inte som han ska. och äter alldeles för mycket skräp. han är svullen. så rund. han går hos läkare som bara ger honom tabletter. är sjukt orolig, men kan inte göra så mycket mer än att vara här.

Kärlek och avsked

ritade precis en teckning. till mina tjejer på avdelningen. min hejdå-present till ett underbart gäng. sen försökte jag mig på att baka. varierande resultat får se om det går att bjuda på imorgon. dessvärre lät jag en sommarjobbare ärva mig kniv så jag kunde inte baka in den i en speciell kaka till idioten. idioten btw snackade skit om mig idag. inte för att jag hörde det. men jag packade upp saker vid kassan där han stod och pratade med den persiske vakten. de pekade och glodde på mig. och skrattade. helvete vad förbannad jag blev. kan nästan höra vad han sa, att jag var ställets största hora, att han tyckte det var pinsamt att varit tillsammans med mig och att jag var psykiskt sjuk i huvudet eller något sånt. troligtvis glömde han nog berätta den där detaljen att han misshandlade mig. det kanske jag ska göra, imorgon sista dagen.
annars har det mest varit en avskedsdag. hade ett avslutningssamtal med chefen. där hon mest sa att hon fortfarande förnekar att jag ska sluta. sen kom varuhuschefen och tyckte det var tråkigt att jag skulle sluta. och en massa andra med henne. jobbigast blev det att säga hejdå till en kollega som har kommit att stå mig mkt nära. vi bor nära varandra och kommer att träffas mer. men det är något speciellt att träffas och prata dagligen. vi vet så mycket om varandra. på ett så personligt plan. hon skickade ett så fint sms till mig att jag var tvungen att stanna cykeln och gråta en skvätt för att inte göra ännu en krasch i mitt akuta känsloläge.
det kan låta som jag förstorar upp allt. men för mig har detta jobbet räddat mig på många sätt. i den här processen efter idioten har detta varit mer än vad jag har kunnat drömma om. arbetsuppgifterna har i stort sätt varit hjärndöda men människorna jag har fått tillbringa dygnets flesta vakna timmar med är ovärderliga. jag står på två ben igen. vinglar inte så mycket och tänker definitivt inte ge upp nu!
kärlek

Krasch nr2

det var ganska oväntat att Lill Lindfors skulle få ge mig dagens soundtrack. du för mig. men så fick det bli. kokar ris, med tomatsoppa och sjunger med så att huset gungar. har chips mellan tänderna och förbannar min onyttiga livsstil. men palla. det regnar idag. är grått. folk har fått pengar och folk har semester. dvs fullt i varuhuset. har plockat. plockat och plockat i åtta timmar. däremellan har jag snackat skit. helt klart en bra dag. hann med en timmes ångest strax efter lunch då hela kroppen gick sådär i ultrarapid. det var tungt att andas men det kan också varit luften. som ofanns i varuhuset.
på väg till jobbet cyklade jag lite för snabbt. som sig bör på min racercykel. tog första kurvan aningen för skarpt. men höll balansen. nästa kurva i samma fart och med ett aningen för stort ego gick dessvärre inte lika bra. kraschade raklång i kvarterets djupaste vattenpöl.
första tanken. suck.
andra tanken. vem såg mig.
tredje tanken. ska jag hem och byta kläder.
fjärde tanken. höll cykeln.
femte tanken. har jag ont.

åt sucken skrattade jag.
ingen såg mig. om det inte var någon som satt bakom en gardin och fnissade. det hade jag gjort.
jag bytte inte kläder.
styret fick ett rejält jack.
som tur var trillade jag på vänster sida nu. så nu har jag skrapsår på båda underarmarna och båda låren.
jo för jag kraschade i lördags också. för det fick jag förutom skrapsåren. en bula i huvudet och lättare nackspärr.
det där med att cykla fixie är inte alltid så lätt ska ni veta.

hoppet

skulle vilja skriva några rader om rädslan att vara själv. om den ofrivilliga ångesten. om behovet till ständig bekräftelse om känslan att aldrig riktigt nå ända fram. om hopplösheten i att se på. om lyckan och dagdrömmarna. om besvikelsen att det bara är drömmar. om hoppet, det obeskrivligt starka inom mig som alltid är där, hoppet det ibland absurt positiva hoppet. men jag hinner inte nu. tre dagar kvar i bunkern. det känns som de längsta och tråkigaste dagarna jag någonsin stått inför.

Skrutt

Så ringde hon, en kvinnan som hette Elsie. hon bröt på något som skulle kunna varit finska. eller något baltiskt språk. vad vet jag. hon är säkert trevlig men jag fylldes av motvilja. hon ville träffas för att prata om EMMA gruppen jag ska börja i höst. vill inte alls träffa henne. är inte alls sugen på att älta allt igen. är så färdig och trött på allt. är trött på minnesbilderna som dyker upp i huvudet. trött på ångesten som fortfarande kan gripa tag i mig när något extra smärtsamt dyker upp. som i morse, när jag ser mig själv i köket hemma hos mamma. jag har blåmärke på kinden och har precis dragit en harang om att det var hunden. då min mors man påpekar att jag borde byta pojkvän, jag svarar tillbaka att det är kanske hund jag borde byta. inte ens jag själv orkade längre tro på vad jag sa. men det ger mig ångest nu att inse att det var sånt jag sa. ångesten ligger också i att jag sen några månader senare kommer till samma hem och välkomnas med en stor kram. inget vad-var-det-jag-sa. vilket jag kommer vara alla evigt tacksam för. för vad-var-det-jag-sa grejen känner jag ända ut i fingerspetsarna redan.
jag berättade min historia som hastigast för en av de nya på jobbet. hon lyssnade, rös och frågade slutligen frågan som alla frågar. varför stannade jag?
ja varför? jag ville bevisa något. jag ville klara något. jag var för stark för mitt eget bästa.
nu när jag ser tillbaka på den tiden är det nästan ofattbart för mig själv också att det har hänt. att jag inte bara gick när jag kunde. det ger mig ett perspektiv om hur långt jag var ifrån verkligheten. det jag ångrar nu, är att jag slängde mina dagböcker. tio års skrivande. jag är ingen ångrande person, det ger mig bara ångest. så jag brukar strunta i att ångra. men när jag blir gammal och mina tankar inte längre följer samma mönster vill jag ha mina nedskriva ord. det är därför jag skriver nu.
ibland är jag jag rädd att jag lever för mycket, för att inte känna efter. men jag lyssnar mycket på min kropp. gör bara det som känns rätt. vilket vissa veckor resulterar i öl och sömnbrist. och andra som denna balkonghäng och virkning.
denna osammanhängande text bara för att bli av med ångest. tycker inte om det ordet. men det är inte så mycket i den här historien som är värt att tycka om heller. brukar kalla det för skrutt. det låter bättre. och beskriver mer det som dunkar i bröstet och trycker upp genom halsen.

Energislukare och trygghet

jag har rader att skriva, ord att trycka ner och känslor att förmedla. bloggen gör själ för sitt namn, eller personifierar mig väldigt bra. jag har troligtvis blivit skapt fel, någon kromosom hängde inte riktigt med och därför skapades jag med känslor utanpå kroppen istället för inuti som vanliga människor, därför kan folk som knappt känner mig berätta hur jag mår innan jag själv kollat efter. egentligen handlar det mer om ett humörstillstånd. det bubblar ju liksom över inifrån. jag är helt enkelt inte kapabel till att dölja vad jag egentligen känner. folk brukar säga att jag är inspirerande. det tycker jag om. att jag har karisma. det är fint. sen finns de som frågar varför jag är så jävla glad. de är energislukare. det är mkt energislukeri på jobbet nu. ultrachefen-chef kommer på besök imorgon. jag har träffat honom tre gånger och tycker bara det är jobbigt, tillgjort och rövslickeri. det skrev jag bara för att detta är en anonym blogg säkert fängelse på sådana påståenden. jag tycker helt enkelt inte han är en sympatisk människa. sen tycker jag att sekten blir tydligare i och med denna dyrkan och ja-sägande som kommer att infalla imorgon. förra året hade tydligen en tjej i restaurangen dålig koll på vem gubben var framför henne. han hade sagt att han ville ha personalrabatt på maten. då ville hon se personalkortet. undrar om han har ett sånt?! det borde han.
själv ska jag lämna in mitt på onsdag. mitt skåp som jag har occuperat i tre år ska beslagtagas, mina ingångna truckskor är redan snodda. jag ska annonsera ut mina väl använda vpf-byxor där gylfen inte längre funkar. och så ska jag bjuda på en kaka, för det gör alla som slutar. och eftersom inte idioten slutat än så ska jag baka en till honom själv. med min kniv i.
det är jobbigt att sluta. jobbigare än jag kunde ana. igår fick jag en uppläxning av min chef att städa undan en vagn, som jag hade tänkt ta med inte hunnit. då blev jag så sjukt ledsen och arg. hon borde veta vid det här laget vad jag är kapabel till och att jag skulle ta den vagnen. men jag kan inte vara på två ställe samtidigt. gick in i inredningsförrådet och grät en skvätt. mest av ilska. det var skönt att vara arg. är inte det så ofta.
idag var jag lite irriterad på en sommarjobbare. hon gör säkert vad hon kan. men jag fick nog. så jag tog ett snack med henne. och det var bra. hon sa att det var svårt att komma in i gruppen. hon sa att det var så mycket turbulens och jag förstår henne. vi är en bra grupp som ska upplösas. så gaddar vi ihop oss. både medvetet och omedvetet. ja, att jag kan snacka skit ska gudarna veta. men jag är nog ganska bra på att stå för det också. så jag tycker själv att jag är bra på att snacka skit bra.
på jobbet kommer jag att sakna tryggheten, bredden av människor och närheten till några få. vi har lärt varandra saker. om oss själva. det finns människor där som jag har stor respekt för. som har lärt mig mycket om mig själv. jag har vuxit så otroligt mycket den här tiden. något jag alltid kommer att ha med mig. och ibland blir jag rädd för att gå vidare. men jag vet att det är detta jag vill. jag är ingen trygg människa. hellre turbulens. det är skönt att inte ha koll på allt. skrämmande skönt.
jag har svårt att se mig själv på ett fast jobb.
jag har svårt att se mig själv köpa en lägenhet.
eller köpa möbler som inte går att flytta.
jag är en nomad.
alltid med färdigpackad väska.

Något upprorisk

på ett sätt börjar jag nog bli redo att träffa en karl. jag vill verkligen ha någon som jag kan dela mitt liv med. någon bra. jag har snart varit singel ett år. men det är först nu jag börjar njuta av det på riktigt. det är så skönt. inser allt mer att jag faktiskt är rädd för att träffa någon. är livrädd för att få känslor för någon. om jag träffar någon trevlig karl och får känslor och han inte. så tror jag att jag skulle ta det jävligt illa. jag har inte plats att bli sårad. känner det så fort det blir tal om någon slags allvarlig dejting. då struntar jag nästan hellre i det. så jag går bara på dejter där jag har kontroll. med killar som jag ändå inte vill ha, men de ger mig bekräftelse. så nått får jag väll ut av det.
när jag gick till jobbet idag fick jag en massa minnesbilder av idioten. hans kontroll. hur han kom in i sovrummet bara för att kolla vad jag gjorde på min dator. liksom en rutinkoll vilka sidor jag varit på. vem jag pratade med. sen mobilen. vet inte om jag skrivit om det förut. hur jag brukade "glömma" mobilen i jackan. där jag hade stängt av den så att den inte kunde låta. sen skyllde jag på att det var glapp i den. att den brukade stänga av sig. något han faktiskt aldrig ifrågasatte.
en dag kom jag hem efter att ha varit i affären. han hade också varit i affären med mig. men blivit sur och stuckit hem i förväg. i vilket fall, när jag kom hem satt han med min mobil i handen. han hade hittat ett sms som jag skickat till en klasskompis, en kille. det gällde ett styrelsemöte. det var ett masssms som jag hade skickat till hela styrelsen. då jag avslutade med en animerad gubbe som blinkade. idioten struntade ju i att hela styrelsen fått samma sms. men hakade upp sig på att jag skickat en flörtgubbe till en kille. som dessutom i och med detta sms hade fått mitt nya nummer. var det inte meningen att jag bytte nummer för att inte en massa killar skulle ha mitt nummer!?

jag skulle vilja berätta för honom hur många killar som har mitt nummer nu.
jag skulle vilja svara ja, när han frågar om jag ligger runt.
jag skulle vilja se honom i ögonen och säga ja, när han frågar om jag berättat för någon att han slagit mig.
jag skulle le och säga ja om han frågade om jag dricker igen.
jag skulle skratta och med stolthet berätta hur mycket jag har gått upp i kilo sen jag lämnade honom.
jag skulle räkna upp alla underbara människor som jag har kommit nära denna tid efter honom.
jag skulle på vippen ge honom en kram för att han fick mig att inse vad livet är.
kanske skulle jag med ironi, han ändå inte förstått säga tack.

allt detta ville jag säga när han gick emot mig idag när jag hade lunch. jag satt ute i solen med två fina flickor. vi pratade tatueringar då han kom runt hörnet. de tio meter han gick emot mig innan han svängde av för att gå in. stirrade jag ut honom. med så mycket mod, förakt och lycka att ja satt på helspänn. han stirrade tillbaka med en övermodig, kaxig och hatisk blick. efteråt tappade jag allt fokus och all energi rann ur mig. hjärtat började bulta och jag funderade på om det var ångest, sorg eller hat.
men det var ren och skär hämnd och lycka.

Olagad cykel

självklart klarade jag ungefär 48h innan jag var tvungen till att ställa till med skandaler igen. men för att inte bittra över det. vilket jag ändå inte gjorde. men om det skulle vara så att jag kanske mot all förmodan skulle få en släng av ångest, botade jag det med att köpa ett par röda skor. en iphone och så bjöd jag sambon på pizza. det plussar väll på karmakontot så att vissa av mina snesteg slätas ut lite va?!
av någon anledning skulle jag och en söt vän ta oss över en inbillad dansspärr genom att dricka tequilla igår. sjukt smart drag. vi kom definitivt över vår spärr. sen tog jag mig över en massa andra spärrar. åt kebab med en jobbarkompispappa. jag pratade entreprenörskap och laganda. dessutom fick jag kebaben gratis då det visst var slut på mitt konto. jag är bra på att le. så lovade jag att betala dubbelt nästa gång jag kommer.
så idag har jag och min sambo hängt i soffan, bakfulla och jävliga. tittat på avsnitt efter avsnitt OC. sen gick vi ut i ösregn. vi skulle lämna in min cykel på lagning någonstans. men ingen hade tid eller lust att laga. så det slutade med att min cykel fick stå på en nattklubb och vänta medan vi åt pizza. efter en hel cirkus av händelser som jag nu sitter och skrattar åt så att tårarna rinner tog min sambo cykeln med sig hem i en taxi. lika olagad.

Mellanlandar i verkligheten

semestern tog definitivt slut idag. började jobba klockan sex och sprang på idioten. och fick tampas med sommarjobbare rättare sagt, de fick tampas med mig som jag något opedagogiskt försökte förklara saker för. det är inte deras fel att jag är någon helt annanstans i mitt huvud. orkade inte riktigt fokusera. men det var ändå skönt att komma tillbaka till jobbet. det var skönt att landa i en lite normalare tillvaro. prata skit med fina människor. skratta åt idioten och få utlopp för mitt städbehov.

i lördags hade vi sista inspelningen. jag röstades ut. vilket både jag och teamet hade förutspått. killen tyckte att jag var för estetisk. något han hade rätt i iaf. efteråt satt jag och åt hamburgare med teamet, de skämtade och ville fixa en blinddate till mig. de kom på att en nära vän skulle komma till avslutningsfesten på kvällen och skickade sms till honom med bilder på mig.

sen åkte jag hem.

och fick sms från upptagna mannen:

ring mig när du har en lugn stund. har en möjligen idiotisk idé inför kvällen.

jag fick dock inte tag på honom. hans lur var avstängd. jag åkte på fest och mötte sen upp teamet på krogen. jag blev presenterad för min blinddate. som visade sig vara en lång och trevlig karl. vi skrattade och pratade och jag ignorerade blickarna från upptagna mannen som brände i ryggen. när hela gänget var samlat var det dags att gå till nästa ställe. jag och upptagna mannen hamnade på efterkälken. han förklarade sitt sms. han hade velat träffa mig tidigare och vara med mig hela kvällen. jag var mest tyst. han frågade om han sagt något olämpligt. jag var nog mest smickrad. en aning konfunderad och började dessutom bli dragen. han frågade om han fick tillbringa natten med mig igen. då blev vi lämpligt avbrutna.

inne på krogen var drinkbordet dukat, de var dans och stohej. upptagna mannen sa att han skulle gå efter ett tag och ville att jag gick tio minuter efter honom. när han gått började jag dansa med blinddate killen. och det tog definitivt mer än tio minuter innan jag i mitt tyckte tog mig därifrån diskret.

vad som hände sen skrev jag ju om i förra inlägget. Efter vår korta med intensiva randez vous fick han jäkligt bråttom. jag stod lutad mot en byrå endast iklädd handduk och lyssnade på hans lama ursäkter. min telefon började ringa igen som den gjort oavbrutet under hela vår träff. upptagna mannen råkar se vem som ringde. det var blinddate killen. upptagna mannen fnös.

så fort dörren slagit igen bakom honom. messade jag till honom det jag inte kunde förmå mig att säga:

inte utan att det känns konstigt. intensivt och på ngt sätt onödigt. du är en härlig människa. önskar att allt vore lättare.

han svarade:

håller med. men allt blir bra, som man säger. må så himla gott nu. vi hörs!

sen ringde jag upp blinddate killen i ren hämnd. han kom hit. han var trevlig och rolig. lite för rolig. det som var tänkt som en hämndaktion blev bara jävligt mysigt. så pass trevligt och mysigt att han stannade till morgonen då vi tog en taxi till stan. gick hand i hand över torget och åt frukost på kafé.

kanske ska vi träffas igen.

bevisligen är jag sjukt dålig på hämnd.

Palla

jag är naken. både fysiskt och pykiskt. blottade mig för samma man som för en vecka sen. lika gammal lika upptagen. hade bestämmt mig för att säga nej. men tydligen inte. han väntade på mig utanför nattklubben. vi bestämde att han skulle gå ut tio minuter före mig för att inte väcka uppmärksamhet. dock var jag mindre diskret när jag sprang efter med pumpsen i handen och letade efter honom. några av hans kollegor frågade vad som hände. jag gömde mig bakom en bil. vem döljer jag mig för. hans anseende skulle jag tro.

han hade varit nykter ikväll. desto värre. desto ärligare ville han följa med mig hem. han körde. vi pratade om smått och gott. väl hemma hos mig var det intensivt. som om vi väntat på varandra i åratal. mina sängkläder ligger i hela rummet. han frågade om han fick låna duschen. jag smög efter . för att få en sista smak av det som sen ska vara förbjudet. oåtkomligt. orimligt. för oss båda.

sen gick han.

hans vän hade ringt många gånger under tiden. han ville äta frukost med mig. jag sa att frukosten serveras om en kvart. varken vill eller orkar vara ensam nu.

palla.

smidigt. som ett kylskåp ungefär

"I use to love her, but I have to kill her" sjukt opassande låt som har varit mitt ledmotiv idag. den spelades på radion när jag och fina K åkte på vår söndagsutflykt. sen satt den liksom bara kvar. vi har haft en sån där fantastiskt dag, åkte bara runt, utbrast åh.. och underbart.. och vackert i var och varannan kurva. sverige är förbannat fint i år. vi pratade, om livet om allt bra. faktiskt bara om allt bra. och det är så skönt. det är bara ibland jag inser att jag varit bortkopplad i ett år. som när det dyker upp händelser som jag inte varit med om eller vissa relationer som jag inte riktigt har repat. men det känns inte som vi undviker ämnet, det känns inte som vi är rädda för att trampa på några ömma tår..i botten av mig ligger det en oro ändå, hela jag är väll en öm tå egentligen. men det stör mig inte längre, det påverkar inte och jag har inget behov att längre berätta. och den känslan är obeskrivligt skön. känner mig normal. det enda som jag i helgen har behövt bli särbehandlad över är mitt inflammerade tandkött som gjort att jag endast kan tugga och äta mjuk eller rinnande föda. definitivt ett I-landsproblem.

senaste veckorna har varit i klass 5 på skala 1-5 i galnast, bisarrast och roligast. det händer så många sjuka saker i mitt liv..att jag mest behöver nypa mig i armen hela tiden för att verkligen kolla att det är jag som lever det. inte bara min vrickade hjärna som har en tendens att hitta på, drömma och överdriva. av många anledningar kan jag inte gå ner på detaljnivå på vad som hänt. vilket säkert just nu retar gallfeber på er som läser. men tro mig, jag skulle vilja berätta. för det är så sjukt kul! min vecka i korthet: jag är gift. jag är gungstolsägare. jag fick finbesök av en otroligt charmerande herre. tyvärr upptagen herre..jävligt upptagen herre. med betoning på både herre och upptagen. en fantastisk utekväll med nära, kära och kända människor, där spriten flödade fritt och 90 talet drog upp oss på dansgolvet. öl på stan. pubspelning i malmö. salsa dans och jobb. dessutom har jag semester. min första och bästa semester ever.

imorgon ska jag hem till far en sväng. hälsa på och sen drar jag till huvudstaden. för att på tisdag vara beredd att flyga någonstans. var vet jag inte, för mor har bjudit oss på en överraskningsresa. när jag kommer hem är det avslutning på inspelningen. en stor baluns och sen är semestern slut.

det ska bli skönt att inspelningen tar slut. av olika anledningar. det är ganska regisserat. jag vet inte om jag får en bra roll, tror dock att teamet gillar mig så jag behöver nog inte vara orolig. tycker nästan det roligaste är att umgås med teamet. sköna människor liksom.

dessutom vill jag inte ha killen. så nu när det inte är så många tjejer kvar har jag börjat lobba för en annan tjej.. så han borde inte välja mig..det vore sjukt opraktiskt av honom..ska lösa detta. smidigt. som ett kylskåp ungefär. typiskt