Något upprorisk

på ett sätt börjar jag nog bli redo att träffa en karl. jag vill verkligen ha någon som jag kan dela mitt liv med. någon bra. jag har snart varit singel ett år. men det är först nu jag börjar njuta av det på riktigt. det är så skönt. inser allt mer att jag faktiskt är rädd för att träffa någon. är livrädd för att få känslor för någon. om jag träffar någon trevlig karl och får känslor och han inte. så tror jag att jag skulle ta det jävligt illa. jag har inte plats att bli sårad. känner det så fort det blir tal om någon slags allvarlig dejting. då struntar jag nästan hellre i det. så jag går bara på dejter där jag har kontroll. med killar som jag ändå inte vill ha, men de ger mig bekräftelse. så nått får jag väll ut av det.
när jag gick till jobbet idag fick jag en massa minnesbilder av idioten. hans kontroll. hur han kom in i sovrummet bara för att kolla vad jag gjorde på min dator. liksom en rutinkoll vilka sidor jag varit på. vem jag pratade med. sen mobilen. vet inte om jag skrivit om det förut. hur jag brukade "glömma" mobilen i jackan. där jag hade stängt av den så att den inte kunde låta. sen skyllde jag på att det var glapp i den. att den brukade stänga av sig. något han faktiskt aldrig ifrågasatte.
en dag kom jag hem efter att ha varit i affären. han hade också varit i affären med mig. men blivit sur och stuckit hem i förväg. i vilket fall, när jag kom hem satt han med min mobil i handen. han hade hittat ett sms som jag skickat till en klasskompis, en kille. det gällde ett styrelsemöte. det var ett masssms som jag hade skickat till hela styrelsen. då jag avslutade med en animerad gubbe som blinkade. idioten struntade ju i att hela styrelsen fått samma sms. men hakade upp sig på att jag skickat en flörtgubbe till en kille. som dessutom i och med detta sms hade fått mitt nya nummer. var det inte meningen att jag bytte nummer för att inte en massa killar skulle ha mitt nummer!?

jag skulle vilja berätta för honom hur många killar som har mitt nummer nu.
jag skulle vilja svara ja, när han frågar om jag ligger runt.
jag skulle vilja se honom i ögonen och säga ja, när han frågar om jag berättat för någon att han slagit mig.
jag skulle le och säga ja om han frågade om jag dricker igen.
jag skulle skratta och med stolthet berätta hur mycket jag har gått upp i kilo sen jag lämnade honom.
jag skulle räkna upp alla underbara människor som jag har kommit nära denna tid efter honom.
jag skulle på vippen ge honom en kram för att han fick mig att inse vad livet är.
kanske skulle jag med ironi, han ändå inte förstått säga tack.

allt detta ville jag säga när han gick emot mig idag när jag hade lunch. jag satt ute i solen med två fina flickor. vi pratade tatueringar då han kom runt hörnet. de tio meter han gick emot mig innan han svängde av för att gå in. stirrade jag ut honom. med så mycket mod, förakt och lycka att ja satt på helspänn. han stirrade tillbaka med en övermodig, kaxig och hatisk blick. efteråt tappade jag allt fokus och all energi rann ur mig. hjärtat började bulta och jag funderade på om det var ångest, sorg eller hat.
men det var ren och skär hämnd och lycka.