Så ringde hon, en kvinnan som hette Elsie. hon bröt på något som skulle kunna varit finska. eller något baltiskt språk. vad vet jag. hon är säkert trevlig men jag fylldes av motvilja. hon ville träffas för att prata om EMMA gruppen jag ska börja i höst. vill inte alls träffa henne. är inte alls sugen på att älta allt igen. är så färdig och trött på allt. är trött på minnesbilderna som dyker upp i huvudet. trött på ångesten som fortfarande kan gripa tag i mig när något extra smärtsamt dyker upp. som i morse, när jag ser mig själv i köket hemma hos mamma. jag har blåmärke på kinden och har precis dragit en harang om att det var hunden. då min mors man påpekar att jag borde byta pojkvän, jag svarar tillbaka att det är kanske hund jag borde byta. inte ens jag själv orkade längre tro på vad jag sa. men det ger mig ångest nu att inse att det var sånt jag sa. ångesten ligger också i att jag sen några månader senare kommer till samma hem och välkomnas med en stor kram. inget vad-var-det-jag-sa. vilket jag kommer vara alla evigt tacksam för. för vad-var-det-jag-sa grejen känner jag ända ut i fingerspetsarna redan.
jag berättade min historia som hastigast för en av de nya på jobbet. hon lyssnade, rös och frågade slutligen frågan som alla frågar. varför stannade jag?
ja varför? jag ville bevisa något. jag ville klara något. jag var för stark för mitt eget bästa.
nu när jag ser tillbaka på den tiden är det nästan ofattbart för mig själv också att det har hänt. att jag inte bara gick när jag kunde. det ger mig ett perspektiv om hur långt jag var ifrån verkligheten. det jag ångrar nu, är att jag slängde mina dagböcker. tio års skrivande. jag är ingen ångrande person, det ger mig bara ångest. så jag brukar strunta i att ångra. men när jag blir gammal och mina tankar inte längre följer samma mönster vill jag ha mina nedskriva ord. det är därför jag skriver nu.
ibland är jag jag rädd att jag lever för mycket, för att inte känna efter. men jag lyssnar mycket på min kropp. gör bara det som känns rätt. vilket vissa veckor resulterar i öl och sömnbrist. och andra som denna balkonghäng och virkning.
denna osammanhängande text bara för att bli av med ångest. tycker inte om det ordet. men det är inte så mycket i den här historien som är värt att tycka om heller. brukar kalla det för skrutt. det låter bättre. och beskriver mer det som dunkar i bröstet och trycker upp genom halsen.
jag berättade min historia som hastigast för en av de nya på jobbet. hon lyssnade, rös och frågade slutligen frågan som alla frågar. varför stannade jag?
ja varför? jag ville bevisa något. jag ville klara något. jag var för stark för mitt eget bästa.
nu när jag ser tillbaka på den tiden är det nästan ofattbart för mig själv också att det har hänt. att jag inte bara gick när jag kunde. det ger mig ett perspektiv om hur långt jag var ifrån verkligheten. det jag ångrar nu, är att jag slängde mina dagböcker. tio års skrivande. jag är ingen ångrande person, det ger mig bara ångest. så jag brukar strunta i att ångra. men när jag blir gammal och mina tankar inte längre följer samma mönster vill jag ha mina nedskriva ord. det är därför jag skriver nu.
ibland är jag jag rädd att jag lever för mycket, för att inte känna efter. men jag lyssnar mycket på min kropp. gör bara det som känns rätt. vilket vissa veckor resulterar i öl och sömnbrist. och andra som denna balkonghäng och virkning.
denna osammanhängande text bara för att bli av med ångest. tycker inte om det ordet. men det är inte så mycket i den här historien som är värt att tycka om heller. brukar kalla det för skrutt. det låter bättre. och beskriver mer det som dunkar i bröstet och trycker upp genom halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar