skulle vilja skriva några rader om rädslan att vara själv. om den ofrivilliga ångesten. om behovet till ständig bekräftelse om känslan att aldrig riktigt nå ända fram. om hopplösheten i att se på. om lyckan och dagdrömmarna. om besvikelsen att det bara är drömmar. om hoppet, det obeskrivligt starka inom mig som alltid är där, hoppet det ibland absurt positiva hoppet. men jag hinner inte nu. tre dagar kvar i bunkern. det känns som de längsta och tråkigaste dagarna jag någonsin stått inför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar