hund anmälan och ilska

fick nog en av de sjukaste ingivelser i förmiddags, att ringa idioten och höra hur det var med honom. kände plötsligt en känsla av att ta hand om honom. trösta honom. få honom på benen och starta ett normalt liv. tror det mycket är tankarna på hunden som frammanar dessa känslor. har saknat hunden väldigt mycket de senaste dagarna. våra mysiga promenader. känslan av att stå någon så nära, som man bara kan med en hund som har växt upp med en själv. blir nästan lite gråtig när jag tänker på det. jag vet ju att han har det bättre där han är nu. att han inte var en lycklig hund. men han var en levande varelse som förlitade sig på människorna i hans värld. och vad gjorde de? jag försvann, idioten var en idiot och den nya tjejen försvann också. jag hade också huggit idioten om jag var en hund. jag är glad att han gjorde det. det var ett bett från mig med. tack!
polisen har inte hört av sig mer. dålig stil. förra veckan i kvinnogruppen gillar inte det namnet fick jag reda på att den andra kvinnan som hade anmält fått sin anmälan nerlagd i brist på bevis. henne kontaktade de ganska snabbt. jag har väntat flera veckor, och vet inte om jag vill ringa och höra de säga att de inte kan göra något. det är nog därför de inte ringer, för jag kommer bli ledsen. mest av ilska. och de kommer att förstå, hur usla de är. de kommer förstå om de inte redan förstår att jag har rätt. men systemet tillåter inte dem att göra något. tacka vet jag att vara en hund, där hugger man först och kollar om det var okej efteråt. jag borde helt enkelt tagit saken i egna händer, vad ska polisen göra, avliva mig?
hur kan ett samhälle fungera såhär? att man först ska ta sig mod och kraft att faktiskt anmäla, sen bli nekad dom pga bristande bevis. är det bara för att få statistik. det är ju ändå bara toppen av ett isberg som aldrig kommer att visa sina rötter förens rättsmakten faktiskt visar vad de kan göra.
vad är egentligen bevis. min historia har inga luckor. den är vattentät. det jag inte kommer ihåg handlar om hur han slog mig, inte om. saker som försvinner ur huvudet är i vilket sammanhang han slog, inte om.
nu sitter jag här i ett stort, ljust kontor. en fantastisk plats i en trygg och lycklig värld, och låter ilskan bubbla i mig. min stora fråga hittills har varit, hur kunde jag hamna i den skit jag gjorde med honom. min fråga nu, hur kan ingen inte göra något åt det i efterhand?
frågor jag får leva med.
det är bara att svälja och insupa livet, två erfarenheter rikare. och en aldrig sinande flod av ilska, som kommer att attackera mig när jag minst anar det. för det finns ju inga bevis.

En dramaqueens betraktelser

äldre-upptagne-mannen. hrm, vi kallar honom W, ringde idag. det var ett trevligt samtal. W var orolig över en sak, att jag ska tycka han är helt dum i huvudet efter en sak han kommer säga i nästa avsnitt. gulligt, att han bryr sig om vad jag tycker. vi hade ett trevligt samtal, han är hemskt trevlig. vi snackade skit om de flesta av de andra deltagarna, åh jag är fantastisk på att snacka skit. oroväckande fantastisk. efter vårt samtal gick jag med lätta steg mot tandläkaren. fy faen, jag gillar verkligen inte, det. har väll inte direkt tandläkarskräck, har inte varit hos tandläkaren tillräckligt ofta för att ha arbetat upp någon skräck mot det. men en fobi mot vassa saker i min mun, som skrapar och gnisslar, och trycker.. det var säkert fyra-fem år sedan jag var på rutinkontroll. men mina fabulösa tänder svek mig inte denna gången heller. inte ett hål på 27 år! Däremot var hon synsk, tandläkarkvinnan. bara genom att titta på mina tänder kunde hon berätta för mig, hur jag höll i borsten, att jag tuggade på den och gjorde andra saker samtidigt, förslagsvis diskar, vilket jag nickade ivrigt åt, imponerad över hennes förmåga. hon sa vänligt att hon önskade att jag fick ett hål, så att jag förstod vitsen med att borsta ordentligt, annars skulle jag aldrig lära mig. hon tyckte jag hade det för lätt. hon var nog mest avundsjuk, för hon skrattade med mig när jag satt och provhöll borsten och borstade nätt och fint i provmunnen. tro fan jag gjorde det, jag var varken trött eller såg en hög med disk framför mig. vilket brukar vara anledningen till att jag ibland tar i lite hårt för att det ska gå snabbt, eller borstar medans jag diskar, effektivisering, helt enkelt.

jag erkänner nu öppet att jag har kärat ner mig i vaktisen, lika bra det, så kanske jag kan komma över honom lättare när han väl bestämmer att det är flickvännen han vill vara hos. men i så fall, får han sluta skriva saker som jag tolkar som positiva i mitt huvud. bara det att han skriver är väll positivt. asch, orkar inte analyser. han är fin. väldigt fin.
jag har en bondgårsillustration jag håller på med, väldigt kul. det får mig att vilja göra mer uppdrag, en utställning kanske, julkort, åh kalender för 2011, grattiskort, dopkort, bröllopskort...aaaah.. fast jag har gjort en deal med mig själv. jag får rita hur mycket jag vill, för skoj skull. men jag får inte ta stora uppdrag, som tar mycket tid innan jag har startat mitt bolag. och det får jag inte starta förens jag klarat mattetentan.. åh, hatar dumma dealer, måste hitta ett kryphål!! vill ju börja nu, ska göra en jätte fin utställning. ja, jag har just nu en mitt-i-bloggen-konversation med mig själv. öh, frågor på det?

Kortfattat

jag raderade precis hela inlägget. jag skrev säkert 30 rader om hur alla mina drömmar blir verklighet. hur lycklig jag är. och hur mycket jag vill dela med mig av denna lycka. så, det blev bättre.. bara tre rader och mindre flum.
idag åkte jag iväg på en grej med två av våra praktikanter, sexton år och oförstörda. jag såg det som min plikt att ge dem ett råd på vägen. i livet alltså. är ju ändå mer än tio år äldre och någon visdom borde jag kunna ge. insåg halvvägs in i en monolog om hur lite gymnasiet egentligen betyder för fortsatt framgång i livet, att jag var ute på hal is. kände att vissa saker får man faktiskt komma underfund med själv. livet till exempel.

Allt går åt helvete i idiotens omgivning

såg idioten idag, kom läskigt nära honom. men jag satt i en buss och han stod på gatan utanför och pratade med sin pappa. bussen körde långsamt och jag tog mig tid att titta på honom .vet inte riktigt varför jag slösade denna tid, hade inte så mycket annat för mig, än att just åka buss. hans pappa verkade mån om att prata med honom, och drog honom åt sidan. idioten hade ljusa jeans, mustasch (!) och ja, det är väll det jag kommer ihåg nu. eller det jag la märke till. stirrade länge efter honom. ville att mina blickar skulle bränna, jag hade mössa på mig och borrade ner huvudet i sjalen, och tittade på honom genom luggen, kände mig osynlig. fast tvärt skulle jag av bussen, och å kändes inte allt lika bra, jag tappade honom ur sikt och bli ens rädd att jag skulle springa på honom den korta biten in i affären och ut till nästa buss. men det gjorde jag inte. jag saknade hunden när jag såg honom. hunden hade aldrig blivit den hund han blev med idioten, om jag tagit hand om honom från början, jag kanske hade klarat det trots allt. fast inners inne vet jag att jag inte alls hade fått det att gå ihop med en hund. men det är också det som gör mig så arg, hunden var inte farlig på något sätt, han var stor och behövde uppfostras, inte kampas !!!!! som F sa: allt går åt helvete i idiotens omgivning. så sant så sant.
sitter och dricker te, har varit ute och sprungit och bakat kolakakor. Vi har lite tekniska problem på jobbet, vilket gjorde att vi inte kunde få det jobb gjort som vi ville ha gjort idag. så jag bakade kakor till tjejerna för att muntra upp. trivs fortfarande på jobbet, det är så mysigt. F är som jag sagt innan en proffsig chef och jag får mycket eget ansvar. sen har vi tre tjejer väldigt kul tillsammans också. dessutom har vi två ambassadörer och tre praktikanter. hela kontorets glädjeämne just nu är, vaktmästaren. jag sa en dag att jag tyckte han var söt, sen har det blivit en ganska stor grej, fast han är söt. dessvärre upptagen. Vad är det med mig och upptagna karlar?! fast han får iofs skylla sig själv, han har börjat skriva till mig. och jag är ju inte dummare än att jag svarar. jag bjöd upp honom på kakor till imorgon. hehe. tror bara det är hälsosamt med en höstfling på jobbet.
den andre upptagna äldre herren hörde av sig förra veckan, inför min tv-debut. han kallade mig babe, vi skrev ett par gånger till varandra. men det var ganska platt. och onödigt.
Jaha, detta var lite allmän uppdatering. ska dricka lite te, och rita en bondgård.

avlivad

hunden är död. avlivad efter att ha bitit sin husse så denne (idioten) fick sy 32 stygn. fy faen!

PMS

Har tidernas PMS-dag. känns som det bara blir värre och värre det där med att ha/få mens. För annars borde man väll vant sig vid det här laget. Har pendlat mellan ilska, frustration och även lite gråtmildhet hela helgen och framför allt idag på jobbet. Förstår inte var tiden blir av, den bara går, och ändå sitter jag mest här. Nu kan jag iofs åka från kontoret, men jag ska träna och passet börjar halv sju, platserna släpps klockan sex, och ja, det hade blivit lite dötid att åka nu.. Men oavsett hur låg jag är så är det ändå inte att jämföra med det statiska tillståndet med idioten. Hur mycket jag än sitter och svär över borttappade saker i stökiga mappar på datorn, eller koncentrationssvårigheter som jag verkar lida av.. så kan jag inte låta bli att skratta, främst åt mig själv.
Kommer och tänka på bråken innan han skulle till jobbet. Funderar på vad som utlöste dem, nu kan jag inte komma på något. på kvällarna var det ju för att jag spanat på någon under dagen, eller att jag sett något på tv, eller att jag träffat någon opassande människa. men på morgonen kan jag inte komma på en enda anledning till bråk. ändå bråkade han som fan den tiden. hur ofta satt jag inte i tårar i hallen på golvet, när han skrek och svor att inte komma tillbaka efter jobbet eller att jag fick lova att vara ute ur lägenheten innan han kom tillbaka. jag hindrade honom från att gå, jag ville att vi skulle vara vänner innan han stack, så att jag skulle slippa ångesten som skulle bita i mig hela dagen..om vi inte kunde reda ut allt först. men, vad var det som utlöste dessa raseriutbrott?! Jag tassade ju varje morgon, jag gick upp först, gick ut med hunden och gav honom mat innan idioten vaknat, sen satte jag mig och pysslade med mitt tills han kom upp. då hade jag dukat fram frukost. jag gjorde mig färdig när han med vilje stod en timme i duschen för att sen inse att han missat bussen så jag skulle behöva köra honom. som jag ändå alltid gjorde. men någonstans skar det sig alltid ändå, och jag hamnade som den trasa jag var i en hög framför ytterdörren och bad om att bli förstådd..
Oftast hade inte hoten någon större makt, för hur gärna han än ville ta sig till jobbet själv, skulle han aldrig hinna om jag inte körde honom. så oftast fick han ju sansa sig och be mig köra honom, som jag gjorde med glädje. jag fick ju känna mig behövd. i bilen satt vi tysta, jag höll tillbaka tårarna för jag visste att dessa skulle bara få honom arg igen. och nåde mig om jag visade tårarna för någon annan. då gjorde jag ju det för att de skulle se hur synd det var om mig. så att denna någon kunde ta hand om mig. denna någon var oftast en man i idiotens värld. så jag höll tillbaka tårarna medans hopplösheten pulserade i mig. jag klistrade på ett leende om vi mötte någon och skyllde på trötthet om någon frågade hur det var. Ganska ofta blev han lugn i bilen, om jag höll mig lugn. då fick jag kanske en puss innan han gick ur. de dagarna fungerade jag nästan normalt. var det däremot en dag han nästan hoppade ur bilden i farten och gick utan att vända sig in på jobbet. var jag förstörd. dessa dagar satt jag kvar i bilen och tittade efter honom tills jag inte såg honom mer. sen rullade jag sakta ut på parkeringen, stannade och grät ut all hopplöshet. sen körde jag i dimma hem. kanske skrev jag ett fina sms till honom. kanske försökte jag ringa när jag räknade ut att han hade rast. svarade han inte, var det riktigt illa. då kunde jag klä på mig hans kläder och krypa upp i hans fåtölj framför hans dator och göra inget, förutom att gråta. om han svarade fick jag stå till svars, för det som hade föranlett bråket. jag höll med, anklagade mig själv och lovade bli bättre. då kunde han bli ångerfull och ringa flera gånger resten av dagen. då log jag mellan tårar och hopplöshet. det var allt jag levde för, hans humör.Sådana kvällar var han min prins när jag hämtade honom på jobbet, jag var nykär och jag trodde vi kunde flytta berg. oftast dröjde det inte så länge till vi var på ruta ett igen..

Kebab och raklödder

Det är inte planerat att alltid skriva på torsdagar, men det blir mest naturligt efter möte i Emma-gruppen. Så mycket tankar som annars hålls inne kommer liksom till ytan. Ikväll pratade vi om ilska. Ilska är väll det ordet som mest beskriver det jag känner nu, i efterhand. Ilska är också det som får igång mig i diskussioner om mäns våld mot kvinnor, men egentligen i all typ av förnedring, när någon anser sig ha rätt att trycka ner en annan människa. De andra kvinnorna pratade mycket om maktlösheten de kände då männen i fråga använde barnen mot dem. Fjäskade för barnen och fick dem att säga saker. jag har ju inte barn själv, men på ett sätt har jag varit ett barn som utnyttjades av mina föräldrars relation. inget jag egentligen vill skriva om, tror inte jag har fått några men direkt från min barndom. det var visserligen ganska turbulent, och jag fick lära mig att ta ansvar tidigt. lärde mig tidigt att tassa på tå och välja sida. förmedla och inte väcka björnar som sover osv. min far som jag älskar lika högt som min mor hade stora problem med sin ilska när jag var liten. men av någon anledning kände jag ett ansvar mot honom när mina föräldrar skildes och valde att ta pappas parti. det är jag glad för idag, jag tror att jag var ett stort stöd för pappa, eller så är det bara med ett barns naivitet jag har hållit kvar den tanken. oavsett vill jag inte rota i det. då jag nu har en jätte fin relation med både pappa och mamma.
Hur som helst kunde jag förstå vad kvinnorna pratade om idag. och det är tufft. vi la mycket tid vid ilska. sen avslutade vi med att prata glädje. en kvinna var alldeles nykär, jag berättade om vaktmästaren jag flörtar med, fast jag vet att han är upptagen. det är kanske det som känns tryggt. det blir på mina villkor. idag ringde jag honom utan något speciellt ärende, han hade egentligen inte tid att komma, men kom ändå förbi och hängde upp lite tavlor. som varken var prio på min eller hans lista.. men lite mysigt är det allt. det räcker liksom för mig, nu.
Nästa vecka ska vi prata Rädsla i gruppen. och för första gången på länge blev jag mörkrädd när jag gick från bussen till lägenheten. såg framför mig hur idioten hoppade fram och sparkade ner mig med allt hat som går att uppbringa. tog ut musiken ur öronen och kramade nycklarna i fickan.
Kände mig lite tvingad att styra upp gruppen idag, typiskt mig att ta på mig den rollen. Vi ska ju fungera utan moderator nu. men vi ska ju följa reglerna, och det gjorde inte de andra. vi får exempelvis inte prata om varför vi är där under fikan, vi får inte heller upplösa gruppen eller prata med varandra utanför lokalen. men en kvinna, som dessutom är ganska intensiv, hon tar min energi, blir lite utfryst. hon behövde gå precis när vi slutade, men de andra satt kvar och småpratade. hela mitt ledarjag skrek att detta var fel. och eftersom jag är nyckelansvarig kunde jag inte bara gå, utan att få ut de andra. löste det genom att släcka ner och städa undan. jag är ju annars en person som tycker regler är till för att brytas, för att hitta andra vägar. men i vissa fall behövs någon form av riktlinjer, annars fungerar inte självhjälpsgruppen. suck. kvinnor, så jävla jobbiga.
Igår gick jag i affären, skulle snabbt köpa mjölk, sprang igenom butiken men stannade plötsligt upp mitt i en rörelse. alla mina sinne var på helspänn, en man hade gått förbi och han fullkomligt stank idioten. luktsinnet är ett av de smartaste sinnena, och den parfymen kommer jag aldrig att glömma. samma sak är det med små lägenheter som luktar kebab och raklödder.

Svek

Missbedömde promenaden från jobbet till kvinnojouren ganska rejält. kom tjugo minuter sent. svettig och uppe i varv blev det en klar kontrast att slå sig ner i det lilla mörka rummet, där stämningen återigen hade krupit ur väggarna och placerade sig snabbt i mitt knä. jag fick nästan genast svårt att andas och hade stora problem att höra vad de andra tjejerna sa under det första varvet, tänkte att det berodde på min stressade promenad. men känslan ville inte ge med sig. första rundan skulle vi bara berätta vad som hänt den senaste veckan. jag berättade om polisförhöret, som inte alls hänt den senaste veckan. berättade att det inte blivit uppföljt som lovat. orden bara kom, det är inte så att jag har tagit mig tid till att tänka på det i veckan. det slog mig bara just där och då. att de inte alls kontaktat mig om något målsägande biträde. idioter. sen berättade jag att jag sprungit på idioten igår, vilket jag faktiskt gjorde. det var en fem minuters runda varav jag satt tyst i två minuter. nästa ämne var; svek. bara ordet gjorde det svårt att andas. och när jag kom som nummer två stockade sig orden i halsen och tårarna samlades i ögonen, näsan började rinna och jag mumlade utan sammanhang. svek, är liksom ordet för hela förhållandet. det kvittade vad jag gjorde så var det inte bra. det kändes som ett svek. jag svek mig själv. jag svek mina vänner. sen var jag tyst, hulkade och andades djupt.
sen förblev jag tyst. över fikan sa jag inget, andades och försökte tränga undan väggarna som nu omslöt hela mig. rummet var hotfullt. en tjej fick ont i huvudet av den negativa energin i rummet. hon syftade säkert på mig. brydde mig inte om att kommentera henne. en annan tjej pratade för mycket om sig själv, det fick jag ont i huvudet av. alla tittade medlidsamt på mig, avskyr det. medlidande. KJK har sagt att vi ska berätta hur vi vill bli behandlade när vi blir ledsna. jag ville säga att då vill jag gå hem. men jag sa inget. tänkte mest. jag vill inte att någon främling tar i mig, jag vill inte att någon tittar MEDLIDSAMT på mig. prata med mig, fungerar. men helst om något annat. vädret är ett totalt underskattat ämne i sådana situationer. en annan tjej sa att jag var fin i håret, dock sa hon det en gång för mycket. är numer orangehårig. hur som helst skapade jag turbulens i gruppen. återigen motvillig tonåring.

efter fikan skulle vi berätta vem eller vilka som stod oss närmast. jag vägrade prata när det blev min tur, passade. tillslut blev det min tur i alla fall. sket i ämnet och började berätta om den där kanten. jag vet att jag ska klättra ner för den stegvis. men alltefter att tiden har gått har jag i stället kommit längre ifrån den. pallar liksom inte undersöka den. så när den bara kommer närmre så här utan föraningar, och speciellt när jag sitter i en källarlokal med en massa okända kvinnor blir den till en gigantisk avgrund som jag definitivt inte vill undersöka. en del av mig skulle vilja sitta inne i lokalen hela natten, så jag hann undersöka den lite iaf. men en annan del av mig insåg att jag måste undersöka den på en timme ungefär, för sen skulle jag ju hem. och jag tänkte fan inte åka hem halvvägs ner i en avgrund. så jag spjärnade emot. genom att försöka hålla mig till ämnet: de som står mig närmast.
det kändes lite löjligt, eftersom kvinnorna som satt där sa kanske tre personer på sin höjd. jag ursäktade mig med att jag var lyckligt lottad som har så otroligt fina människor runt mig. som är mer än vänner. de är som syskon. mina biologiska systrar. mina familj. mina barndomsvänner. mina obiologiska syskon. mina "nyare" vänner. några föredetta arbetskollegor. är väll de som står mig närmast. och det är ca 25 personer. All kärlek till er. ni vet vilka ni är. Men ett extra hjärta till K.
efter detta slutade rummet trycka på så hårt, och trots att jag mitt i mina sju minuter fick ett lätt raserianfall över hur arg och trött jag var på idioten och alla känslor han framkallade så kändes det lite bättre efteråt. jag berättade några "roliga" anekdoter om hur mina vänner ställer upp genom att demonstrativt byta kassa när han jobbar, eller att ge onda ögat till honom på jobbet. hur jag aldrig kände att stödet från mina barndomsvänner försvann och att jag i hemlighet planerar att slå ner honom. varpå en kvinna erbjöd sig att låna ut sitt basebollträ för detta ändamål.
vi började prata fritt om ångest, och det var skönt. några av kvinnorna knaprar piller för att orka med vardagen, några har dem i reservfall i skåpet. jag berättade att idioten åt antidepressivt för att orka med mig. tjejerna skrattade så de grät, de tyckte han verkade vara en kul prick, den där idioten.
När jag stod och diskade ikväll slog det mig att tillochmed porslin och husgeråd var ett problem i vårt förhållande. vi kunde ju inte använda stekjärn eller liknande som jag använt med mina ex. tänk vilken ångest jag hade dagligen om han skulle fråga om en gryta eller en slev. jag kunde ju inte ljuga för honom. ibland gjorde jag det ändå, för det kändes så förbannat onödigt att slänga saker. sa att jag fått dem precis.

Torsdag igen

Lyssnar lite oväntat på Petter. torsdag igen, veckorna går snabbt. Ska snart ta mig ifrån kontoret, ska ta en promenad till kvinnojouren. ser fram emot kvällens möte. sen blir det lite mys hos v, som lämpligt nog bor granne med jouren. Haft en fantastisk jobbdag, en sån där dag då jag inser vilket toppjobb jag har. jag får så mkt energi av alla människor jag träffar. alla idéer. alla drömmar.
Hamnade lite oväntat på en dejt i veckan, vi skulle bara ta en öl. så blev det middag, och fler öl, och fotboll. skrattade en massa. han är kul, trevlig, vuxen och bra. Men jag inser hur rädd jag är för förhållande. jag har egentligen bara dålig erfarenhet av att vara tillsammans med någon.
den första ledde bara till olycklig kärlek,
den andre körde jag över och
den tredje blev jag misshandlad av.
härligt cv. så jag flörtar hej vilt, dejtar gärna men..max två gånger med samma kille. sen låser det sig i huvudet, kroppen får beröringsskräck och jag hittar på dåliga bortförklaringar. det är inte för att jag inte vill. det går bara inte. kroppen sätter sig emot helt enkelt. det hade jag inte riktigt räknat med, så nu måste jag tackla det.. vet inte riktigt hur man gör. fast funderar inte så mycket på det. killarna är förhoppningsvis starka nog att låta sig bli dumpade av mig. så får jag ta hand om mig själv i lugn och ro. vill det, vara själv. bara jag, mitt ritblock, bra musik och härliga vänner.

Livet gör mig lycklig

torsdagkväll, vad jobbigt, min v-tangent har blivit seg. sitter nerbäddad i sängen, med alla mina kuddar. har 6 kuddar i min 105 säng. kan tyckas något överflödigt, men jag gillar det. dessutom höll jag på att köpa en till när jag var på Ikea i helgen, men min sambo stoppade mig. hon var rädd att jag ska kvävas mellan mina kuddar. tydligen ser man bara ett par fötter sticka ut under berget av kuddar och täcke när jag sover.
men här sitter jag bra. har fått en skön rutin på vardagen. går upp innan sju och försöker komma i säng innan elva. jobbar, tränar och träffar fina människor. är dock inte hemma så mycket som jag önskat, sitta-hemma-och-pyssla-hemma alltså. ikväll var jag på en snabb middag hemma hos V, innan det var dags för första gruppmötet på kvinnojouren. och jag måste medge att jag var skeptisk. tänkte inte så mycket på det innan. det var mest att bara göra det. men jag har väldigt förutfattade meningar om kvinnor som går på kvinnojouren. jag tänker mig att de är arbetslösa, 40 plussare i mjukiskläder. heltidsrökare och med en negativ livssyn. soc-fall. och jag då.
men jag tänkte ge det en chans.
de första jag möter är två kvinnor som stod utanför och rökte. den tredje kom sent, iklädd adidasbrallor, usa-sockar och träskor. alla var arbetslösa och två var över 40, den tredje 36. min skepticism höll i sig. kvinnojourskvinnan KJK, berättade vad kvällen skulle innehålla. vi skulle hålla i ett stenhjärta som skulle skickas runt allt eftersom äggklockan ringde. när vi höll i hjärtat var det vår egentid, och ingen annan fick störa. fortfarande skeptisk höll jag mig tyst. log knappt och bestämde mig för att inte säga ett ord. påminde starkt om mig själv som en obstinat tonåring som vägrar bara för vägrandets skull.
först sattes äggklockan på fem minuter och det var en presentationsrunda. jag berättade var jag var ifrån, mina intresse och hur kul jag tycker mitt jobb är. sen var jag tyst, i fyra minuter.

även om jag skriver en anonym blogg, så utelämnar jag de andra kvinnornas historia. de är ju trots allt deras berättelser.

sen fick vi berätta hur vi tyckte det kändes att vara där. jag mötte ingens blick, stirrade in i ljusen på bordet och mumlande något om att det var med blandade känslor jag var där. ångesten började krypa i bröstet och jag funderade på hur jag skulle ta mig ut. plötsligt kände jag mig instängd. den kalla källarlokalen började kännas trång och alla berättelser som hade utspelat sig i rummet tidigare började krypa ut ur väggarna. jag kände inte att jag var en del av dem. jag kände mig malplacerad, ung, stark. men framför allt, med drömmar.
på fikan gick alla ut för att röka, jag la in en snus. diskuterade hösten med KJK. under fikapausen svarade jag på direkta tilltal, annars satt jag tyst. kom efter ett tag på att tystnaden var skön. rummet var inte så farligt som jag först upplevde det. kvinnorna var inte så långt ifrån mig och ämnet intresserade mig. kom på mig själv med att inte sväva iväg i tankarna som jag så ofta annars gör. jag var där. i rummet. och insöp känslorna, på något sätt.
nästa tema var tillit. äggklockan sattes på tio minuter. jag kom som tredje talare. och berättade om svårigheten att berätta för mina närmsta vänner. om ångesten över att inte kunna skriva dagbok längre och om lättheten att prata med folk jag inte känner om det som hänt. klockan ringde innan jag ens var klar.
kvinnan bredvid mig var mer eller mindre fortfarande kvar i all skit. och jag beundrade henne för att faktiskt vara där, när hon ännu inte fått mer distans. jag fascinerades över det faktumet. själv hade det ju tagit ett år för mig. hennes tårar berörde mig. och jag kände en längtan över att vara med henne i hennes process, jag kände mig stark, ung och delaktig. jag ville inte att kvällen skulle sluta. jag ville berätta mer. jag ville höra mer.
sista rundan fick vi berätta vad som gör oss lyckliga.
jag sa, livet, med risk att låta nyfrälst, varpå alla skrattade högt. men livet gör mig lycklig, och att få dela det med andra. det får det att bubbla inom mig.

Nollning

Sitter på jobbet och tittar ut över universitetsområdet. studenterna har börjat samlas i stora klungor. nollning på gång. alla i overall och matchande t-shirts. det var väldigt kul, det där med nollning. jag var med och tog initiativet till byxorna jag nu ser i ett av gängen nedanför. fast de är ju för länge sedan slängda. skulle jag få behålla något sånt. knappast troligt.
asch, ingen ide att sitta här och bittra. dörren började larma, det betyder att det är dags att gå hem.