Det är inte planerat att alltid skriva på torsdagar, men det blir mest naturligt efter möte i Emma-gruppen. Så mycket tankar som annars hålls inne kommer liksom till ytan. Ikväll pratade vi om ilska. Ilska är väll det ordet som mest beskriver det jag känner nu, i efterhand. Ilska är också det som får igång mig i diskussioner om mäns våld mot kvinnor, men egentligen i all typ av förnedring, när någon anser sig ha rätt att trycka ner en annan människa. De andra kvinnorna pratade mycket om maktlösheten de kände då männen i fråga använde barnen mot dem. Fjäskade för barnen och fick dem att säga saker. jag har ju inte barn själv, men på ett sätt har jag varit ett barn som utnyttjades av mina föräldrars relation. inget jag egentligen vill skriva om, tror inte jag har fått några men direkt från min barndom. det var visserligen ganska turbulent, och jag fick lära mig att ta ansvar tidigt. lärde mig tidigt att tassa på tå och välja sida. förmedla och inte väcka björnar som sover osv. min far som jag älskar lika högt som min mor hade stora problem med sin ilska när jag var liten. men av någon anledning kände jag ett ansvar mot honom när mina föräldrar skildes och valde att ta pappas parti. det är jag glad för idag, jag tror att jag var ett stort stöd för pappa, eller så är det bara med ett barns naivitet jag har hållit kvar den tanken. oavsett vill jag inte rota i det. då jag nu har en jätte fin relation med både pappa och mamma.
Hur som helst kunde jag förstå vad kvinnorna pratade om idag. och det är tufft. vi la mycket tid vid ilska. sen avslutade vi med att prata glädje. en kvinna var alldeles nykär, jag berättade om vaktmästaren jag flörtar med, fast jag vet att han är upptagen. det är kanske det som känns tryggt. det blir på mina villkor. idag ringde jag honom utan något speciellt ärende, han hade egentligen inte tid att komma, men kom ändå förbi och hängde upp lite tavlor. som varken var prio på min eller hans lista.. men lite mysigt är det allt. det räcker liksom för mig, nu.
Nästa vecka ska vi prata Rädsla i gruppen. och för första gången på länge blev jag mörkrädd när jag gick från bussen till lägenheten. såg framför mig hur idioten hoppade fram och sparkade ner mig med allt hat som går att uppbringa. tog ut musiken ur öronen och kramade nycklarna i fickan.
Kände mig lite tvingad att styra upp gruppen idag, typiskt mig att ta på mig den rollen. Vi ska ju fungera utan moderator nu. men vi ska ju följa reglerna, och det gjorde inte de andra. vi får exempelvis inte prata om varför vi är där under fikan, vi får inte heller upplösa gruppen eller prata med varandra utanför lokalen. men en kvinna, som dessutom är ganska intensiv, hon tar min energi, blir lite utfryst. hon behövde gå precis när vi slutade, men de andra satt kvar och småpratade. hela mitt ledarjag skrek att detta var fel. och eftersom jag är nyckelansvarig kunde jag inte bara gå, utan att få ut de andra. löste det genom att släcka ner och städa undan. jag är ju annars en person som tycker regler är till för att brytas, för att hitta andra vägar. men i vissa fall behövs någon form av riktlinjer, annars fungerar inte självhjälpsgruppen. suck. kvinnor, så jävla jobbiga.
Igår gick jag i affären, skulle snabbt köpa mjölk, sprang igenom butiken men stannade plötsligt upp mitt i en rörelse. alla mina sinne var på helspänn, en man hade gått förbi och han fullkomligt stank idioten. luktsinnet är ett av de smartaste sinnena, och den parfymen kommer jag aldrig att glömma. samma sak är det med små lägenheter som luktar kebab och raklödder.
Hur som helst kunde jag förstå vad kvinnorna pratade om idag. och det är tufft. vi la mycket tid vid ilska. sen avslutade vi med att prata glädje. en kvinna var alldeles nykär, jag berättade om vaktmästaren jag flörtar med, fast jag vet att han är upptagen. det är kanske det som känns tryggt. det blir på mina villkor. idag ringde jag honom utan något speciellt ärende, han hade egentligen inte tid att komma, men kom ändå förbi och hängde upp lite tavlor. som varken var prio på min eller hans lista.. men lite mysigt är det allt. det räcker liksom för mig, nu.
Nästa vecka ska vi prata Rädsla i gruppen. och för första gången på länge blev jag mörkrädd när jag gick från bussen till lägenheten. såg framför mig hur idioten hoppade fram och sparkade ner mig med allt hat som går att uppbringa. tog ut musiken ur öronen och kramade nycklarna i fickan.
Kände mig lite tvingad att styra upp gruppen idag, typiskt mig att ta på mig den rollen. Vi ska ju fungera utan moderator nu. men vi ska ju följa reglerna, och det gjorde inte de andra. vi får exempelvis inte prata om varför vi är där under fikan, vi får inte heller upplösa gruppen eller prata med varandra utanför lokalen. men en kvinna, som dessutom är ganska intensiv, hon tar min energi, blir lite utfryst. hon behövde gå precis när vi slutade, men de andra satt kvar och småpratade. hela mitt ledarjag skrek att detta var fel. och eftersom jag är nyckelansvarig kunde jag inte bara gå, utan att få ut de andra. löste det genom att släcka ner och städa undan. jag är ju annars en person som tycker regler är till för att brytas, för att hitta andra vägar. men i vissa fall behövs någon form av riktlinjer, annars fungerar inte självhjälpsgruppen. suck. kvinnor, så jävla jobbiga.
Igår gick jag i affären, skulle snabbt köpa mjölk, sprang igenom butiken men stannade plötsligt upp mitt i en rörelse. alla mina sinne var på helspänn, en man hade gått förbi och han fullkomligt stank idioten. luktsinnet är ett av de smartaste sinnena, och den parfymen kommer jag aldrig att glömma. samma sak är det med små lägenheter som luktar kebab och raklödder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar