torsdagkväll, vad jobbigt, min v-tangent har blivit seg. sitter nerbäddad i sängen, med alla mina kuddar. har 6 kuddar i min 105 säng. kan tyckas något överflödigt, men jag gillar det. dessutom höll jag på att köpa en till när jag var på Ikea i helgen, men min sambo stoppade mig. hon var rädd att jag ska kvävas mellan mina kuddar. tydligen ser man bara ett par fötter sticka ut under berget av kuddar och täcke när jag sover.
men här sitter jag bra. har fått en skön rutin på vardagen. går upp innan sju och försöker komma i säng innan elva. jobbar, tränar och träffar fina människor. är dock inte hemma så mycket som jag önskat, sitta-hemma-och-pyssla-hemma alltså. ikväll var jag på en snabb middag hemma hos V, innan det var dags för första gruppmötet på kvinnojouren. och jag måste medge att jag var skeptisk. tänkte inte så mycket på det innan. det var mest att bara göra det. men jag har väldigt förutfattade meningar om kvinnor som går på kvinnojouren. jag tänker mig att de är arbetslösa, 40 plussare i mjukiskläder. heltidsrökare och med en negativ livssyn. soc-fall. och jag då.
men jag tänkte ge det en chans.
de första jag möter är två kvinnor som stod utanför och rökte. den tredje kom sent, iklädd adidasbrallor, usa-sockar och träskor. alla var arbetslösa och två var över 40, den tredje 36. min skepticism höll i sig. kvinnojourskvinnan KJK, berättade vad kvällen skulle innehålla. vi skulle hålla i ett stenhjärta som skulle skickas runt allt eftersom äggklockan ringde. när vi höll i hjärtat var det vår egentid, och ingen annan fick störa. fortfarande skeptisk höll jag mig tyst. log knappt och bestämde mig för att inte säga ett ord. påminde starkt om mig själv som en obstinat tonåring som vägrar bara för vägrandets skull.
först sattes äggklockan på fem minuter och det var en presentationsrunda. jag berättade var jag var ifrån, mina intresse och hur kul jag tycker mitt jobb är. sen var jag tyst, i fyra minuter.
även om jag skriver en anonym blogg, så utelämnar jag de andra kvinnornas historia. de är ju trots allt deras berättelser.
sen fick vi berätta hur vi tyckte det kändes att vara där. jag mötte ingens blick, stirrade in i ljusen på bordet och mumlande något om att det var med blandade känslor jag var där. ångesten började krypa i bröstet och jag funderade på hur jag skulle ta mig ut. plötsligt kände jag mig instängd. den kalla källarlokalen började kännas trång och alla berättelser som hade utspelat sig i rummet tidigare började krypa ut ur väggarna. jag kände inte att jag var en del av dem. jag kände mig malplacerad, ung, stark. men framför allt, med drömmar.
på fikan gick alla ut för att röka, jag la in en snus. diskuterade hösten med KJK. under fikapausen svarade jag på direkta tilltal, annars satt jag tyst. kom efter ett tag på att tystnaden var skön. rummet var inte så farligt som jag först upplevde det. kvinnorna var inte så långt ifrån mig och ämnet intresserade mig. kom på mig själv med att inte sväva iväg i tankarna som jag så ofta annars gör. jag var där. i rummet. och insöp känslorna, på något sätt.
nästa tema var tillit. äggklockan sattes på tio minuter. jag kom som tredje talare. och berättade om svårigheten att berätta för mina närmsta vänner. om ångesten över att inte kunna skriva dagbok längre och om lättheten att prata med folk jag inte känner om det som hänt. klockan ringde innan jag ens var klar.
kvinnan bredvid mig var mer eller mindre fortfarande kvar i all skit. och jag beundrade henne för att faktiskt vara där, när hon ännu inte fått mer distans. jag fascinerades över det faktumet. själv hade det ju tagit ett år för mig. hennes tårar berörde mig. och jag kände en längtan över att vara med henne i hennes process, jag kände mig stark, ung och delaktig. jag ville inte att kvällen skulle sluta. jag ville berätta mer. jag ville höra mer.
sista rundan fick vi berätta vad som gör oss lyckliga.
jag sa, livet, med risk att låta nyfrälst, varpå alla skrattade högt. men livet gör mig lycklig, och att få dela det med andra. det får det att bubbla inom mig.
men här sitter jag bra. har fått en skön rutin på vardagen. går upp innan sju och försöker komma i säng innan elva. jobbar, tränar och träffar fina människor. är dock inte hemma så mycket som jag önskat, sitta-hemma-och-pyssla-hemma alltså. ikväll var jag på en snabb middag hemma hos V, innan det var dags för första gruppmötet på kvinnojouren. och jag måste medge att jag var skeptisk. tänkte inte så mycket på det innan. det var mest att bara göra det. men jag har väldigt förutfattade meningar om kvinnor som går på kvinnojouren. jag tänker mig att de är arbetslösa, 40 plussare i mjukiskläder. heltidsrökare och med en negativ livssyn. soc-fall. och jag då.
men jag tänkte ge det en chans.
de första jag möter är två kvinnor som stod utanför och rökte. den tredje kom sent, iklädd adidasbrallor, usa-sockar och träskor. alla var arbetslösa och två var över 40, den tredje 36. min skepticism höll i sig. kvinnojourskvinnan KJK, berättade vad kvällen skulle innehålla. vi skulle hålla i ett stenhjärta som skulle skickas runt allt eftersom äggklockan ringde. när vi höll i hjärtat var det vår egentid, och ingen annan fick störa. fortfarande skeptisk höll jag mig tyst. log knappt och bestämde mig för att inte säga ett ord. påminde starkt om mig själv som en obstinat tonåring som vägrar bara för vägrandets skull.
först sattes äggklockan på fem minuter och det var en presentationsrunda. jag berättade var jag var ifrån, mina intresse och hur kul jag tycker mitt jobb är. sen var jag tyst, i fyra minuter.
även om jag skriver en anonym blogg, så utelämnar jag de andra kvinnornas historia. de är ju trots allt deras berättelser.
sen fick vi berätta hur vi tyckte det kändes att vara där. jag mötte ingens blick, stirrade in i ljusen på bordet och mumlande något om att det var med blandade känslor jag var där. ångesten började krypa i bröstet och jag funderade på hur jag skulle ta mig ut. plötsligt kände jag mig instängd. den kalla källarlokalen började kännas trång och alla berättelser som hade utspelat sig i rummet tidigare började krypa ut ur väggarna. jag kände inte att jag var en del av dem. jag kände mig malplacerad, ung, stark. men framför allt, med drömmar.
på fikan gick alla ut för att röka, jag la in en snus. diskuterade hösten med KJK. under fikapausen svarade jag på direkta tilltal, annars satt jag tyst. kom efter ett tag på att tystnaden var skön. rummet var inte så farligt som jag först upplevde det. kvinnorna var inte så långt ifrån mig och ämnet intresserade mig. kom på mig själv med att inte sväva iväg i tankarna som jag så ofta annars gör. jag var där. i rummet. och insöp känslorna, på något sätt.
nästa tema var tillit. äggklockan sattes på tio minuter. jag kom som tredje talare. och berättade om svårigheten att berätta för mina närmsta vänner. om ångesten över att inte kunna skriva dagbok längre och om lättheten att prata med folk jag inte känner om det som hänt. klockan ringde innan jag ens var klar.
kvinnan bredvid mig var mer eller mindre fortfarande kvar i all skit. och jag beundrade henne för att faktiskt vara där, när hon ännu inte fått mer distans. jag fascinerades över det faktumet. själv hade det ju tagit ett år för mig. hennes tårar berörde mig. och jag kände en längtan över att vara med henne i hennes process, jag kände mig stark, ung och delaktig. jag ville inte att kvällen skulle sluta. jag ville berätta mer. jag ville höra mer.
sista rundan fick vi berätta vad som gör oss lyckliga.
jag sa, livet, med risk att låta nyfrälst, varpå alla skrattade högt. men livet gör mig lycklig, och att få dela det med andra. det får det att bubbla inom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar