PMS

Har tidernas PMS-dag. känns som det bara blir värre och värre det där med att ha/få mens. För annars borde man väll vant sig vid det här laget. Har pendlat mellan ilska, frustration och även lite gråtmildhet hela helgen och framför allt idag på jobbet. Förstår inte var tiden blir av, den bara går, och ändå sitter jag mest här. Nu kan jag iofs åka från kontoret, men jag ska träna och passet börjar halv sju, platserna släpps klockan sex, och ja, det hade blivit lite dötid att åka nu.. Men oavsett hur låg jag är så är det ändå inte att jämföra med det statiska tillståndet med idioten. Hur mycket jag än sitter och svär över borttappade saker i stökiga mappar på datorn, eller koncentrationssvårigheter som jag verkar lida av.. så kan jag inte låta bli att skratta, främst åt mig själv.
Kommer och tänka på bråken innan han skulle till jobbet. Funderar på vad som utlöste dem, nu kan jag inte komma på något. på kvällarna var det ju för att jag spanat på någon under dagen, eller att jag sett något på tv, eller att jag träffat någon opassande människa. men på morgonen kan jag inte komma på en enda anledning till bråk. ändå bråkade han som fan den tiden. hur ofta satt jag inte i tårar i hallen på golvet, när han skrek och svor att inte komma tillbaka efter jobbet eller att jag fick lova att vara ute ur lägenheten innan han kom tillbaka. jag hindrade honom från att gå, jag ville att vi skulle vara vänner innan han stack, så att jag skulle slippa ångesten som skulle bita i mig hela dagen..om vi inte kunde reda ut allt först. men, vad var det som utlöste dessa raseriutbrott?! Jag tassade ju varje morgon, jag gick upp först, gick ut med hunden och gav honom mat innan idioten vaknat, sen satte jag mig och pysslade med mitt tills han kom upp. då hade jag dukat fram frukost. jag gjorde mig färdig när han med vilje stod en timme i duschen för att sen inse att han missat bussen så jag skulle behöva köra honom. som jag ändå alltid gjorde. men någonstans skar det sig alltid ändå, och jag hamnade som den trasa jag var i en hög framför ytterdörren och bad om att bli förstådd..
Oftast hade inte hoten någon större makt, för hur gärna han än ville ta sig till jobbet själv, skulle han aldrig hinna om jag inte körde honom. så oftast fick han ju sansa sig och be mig köra honom, som jag gjorde med glädje. jag fick ju känna mig behövd. i bilen satt vi tysta, jag höll tillbaka tårarna för jag visste att dessa skulle bara få honom arg igen. och nåde mig om jag visade tårarna för någon annan. då gjorde jag ju det för att de skulle se hur synd det var om mig. så att denna någon kunde ta hand om mig. denna någon var oftast en man i idiotens värld. så jag höll tillbaka tårarna medans hopplösheten pulserade i mig. jag klistrade på ett leende om vi mötte någon och skyllde på trötthet om någon frågade hur det var. Ganska ofta blev han lugn i bilen, om jag höll mig lugn. då fick jag kanske en puss innan han gick ur. de dagarna fungerade jag nästan normalt. var det däremot en dag han nästan hoppade ur bilden i farten och gick utan att vända sig in på jobbet. var jag förstörd. dessa dagar satt jag kvar i bilen och tittade efter honom tills jag inte såg honom mer. sen rullade jag sakta ut på parkeringen, stannade och grät ut all hopplöshet. sen körde jag i dimma hem. kanske skrev jag ett fina sms till honom. kanske försökte jag ringa när jag räknade ut att han hade rast. svarade han inte, var det riktigt illa. då kunde jag klä på mig hans kläder och krypa upp i hans fåtölj framför hans dator och göra inget, förutom att gråta. om han svarade fick jag stå till svars, för det som hade föranlett bråket. jag höll med, anklagade mig själv och lovade bli bättre. då kunde han bli ångerfull och ringa flera gånger resten av dagen. då log jag mellan tårar och hopplöshet. det var allt jag levde för, hans humör.Sådana kvällar var han min prins när jag hämtade honom på jobbet, jag var nykär och jag trodde vi kunde flytta berg. oftast dröjde det inte så länge till vi var på ruta ett igen..