hund anmälan och ilska

fick nog en av de sjukaste ingivelser i förmiddags, att ringa idioten och höra hur det var med honom. kände plötsligt en känsla av att ta hand om honom. trösta honom. få honom på benen och starta ett normalt liv. tror det mycket är tankarna på hunden som frammanar dessa känslor. har saknat hunden väldigt mycket de senaste dagarna. våra mysiga promenader. känslan av att stå någon så nära, som man bara kan med en hund som har växt upp med en själv. blir nästan lite gråtig när jag tänker på det. jag vet ju att han har det bättre där han är nu. att han inte var en lycklig hund. men han var en levande varelse som förlitade sig på människorna i hans värld. och vad gjorde de? jag försvann, idioten var en idiot och den nya tjejen försvann också. jag hade också huggit idioten om jag var en hund. jag är glad att han gjorde det. det var ett bett från mig med. tack!
polisen har inte hört av sig mer. dålig stil. förra veckan i kvinnogruppen gillar inte det namnet fick jag reda på att den andra kvinnan som hade anmält fått sin anmälan nerlagd i brist på bevis. henne kontaktade de ganska snabbt. jag har väntat flera veckor, och vet inte om jag vill ringa och höra de säga att de inte kan göra något. det är nog därför de inte ringer, för jag kommer bli ledsen. mest av ilska. och de kommer att förstå, hur usla de är. de kommer förstå om de inte redan förstår att jag har rätt. men systemet tillåter inte dem att göra något. tacka vet jag att vara en hund, där hugger man först och kollar om det var okej efteråt. jag borde helt enkelt tagit saken i egna händer, vad ska polisen göra, avliva mig?
hur kan ett samhälle fungera såhär? att man först ska ta sig mod och kraft att faktiskt anmäla, sen bli nekad dom pga bristande bevis. är det bara för att få statistik. det är ju ändå bara toppen av ett isberg som aldrig kommer att visa sina rötter förens rättsmakten faktiskt visar vad de kan göra.
vad är egentligen bevis. min historia har inga luckor. den är vattentät. det jag inte kommer ihåg handlar om hur han slog mig, inte om. saker som försvinner ur huvudet är i vilket sammanhang han slog, inte om.
nu sitter jag här i ett stort, ljust kontor. en fantastisk plats i en trygg och lycklig värld, och låter ilskan bubbla i mig. min stora fråga hittills har varit, hur kunde jag hamna i den skit jag gjorde med honom. min fråga nu, hur kan ingen inte göra något åt det i efterhand?
frågor jag får leva med.
det är bara att svälja och insupa livet, två erfarenheter rikare. och en aldrig sinande flod av ilska, som kommer att attackera mig när jag minst anar det. för det finns ju inga bevis.