Jag känner mycket kärlek och jag har väldigt lätt att slänga kärlek omkring mig! Jag älskar människor och speciellt dom i min närhet! Tack vare mina underbara vänner är jag den jag är! Och jag har också lyckan att få ha så många vänner, riktiga vänner!! Såna där som bara är där.. Det har jag verkligen märkt nu när jag varit frånkopplat från verkligheten i över ett år.. När jag först kom tillbaka var jag rädd och kände mig socialt missanpassad i situationer där jag brukade vara centrum av uppmärksamheten. Nu var jag en grå gestalt i bakgrunden, men jag trivdes, jag trivdes att få vara med igen.. först fick jag konstiga blickar och ingen visst riktigt hur de skulle bemöta min plötsliga uppenbarelse.. men det började sakta lossna och tillslut kom person efter person fram till mig och berättade hur mycket de hade saknat mig och önskade mig välkommen tillbaka.. detta är nog de lyckligaste och mest självbekräftande tillfällena i mitt liv.. och detta är av personer som jag inte hade visat den minsta uppskattning för under en väldigt lång tid..
Flera gånger började jag gråta, jag skämdes så mycket för vad jag gjort, men ingen dömde mig..
Jag har berättat hela den ocensurerade historien för 2 personer, båda är tjejer som jag lärt känna under hösten..Saker jag aldrig trodde att jag skulle säga har dom fått höra, och det har varit skönt att prata! Det jag skäms över är att jag fortfarande har svårt att prata med mina äldsta vänner, de som kännt mig i många år! Jag vet att de inte skulle dömma mig, men det tar emot..
Förutom att jag hade det ganska tufft måste det varit väldigt jobbigt för mina vänner att stå vid sidan om och se allt, för det gjorde de! De berättar nu om tillfällen som de hörde stora kyrkklockor men även små varningsklockor och de kunde inte göra något, de som yppade det minsta för att få mig att förstå att jag handlade fel, avslutade jag kontakten med omedelbart, ingen skulle få säga till mig hur jag skulle handla! Det enda de kunde göra vara att vara där, och vänta...
Hade det inte varit för mina underbara vänner hade jag inte skrivit det här idag, ni vet vilka ni är! Jag är en stark människa men ingenting mot vad vi är tillsammans!
Flera gånger började jag gråta, jag skämdes så mycket för vad jag gjort, men ingen dömde mig..
Jag har berättat hela den ocensurerade historien för 2 personer, båda är tjejer som jag lärt känna under hösten..Saker jag aldrig trodde att jag skulle säga har dom fått höra, och det har varit skönt att prata! Det jag skäms över är att jag fortfarande har svårt att prata med mina äldsta vänner, de som kännt mig i många år! Jag vet att de inte skulle dömma mig, men det tar emot..
Förutom att jag hade det ganska tufft måste det varit väldigt jobbigt för mina vänner att stå vid sidan om och se allt, för det gjorde de! De berättar nu om tillfällen som de hörde stora kyrkklockor men även små varningsklockor och de kunde inte göra något, de som yppade det minsta för att få mig att förstå att jag handlade fel, avslutade jag kontakten med omedelbart, ingen skulle få säga till mig hur jag skulle handla! Det enda de kunde göra vara att vara där, och vänta...
Hade det inte varit för mina underbara vänner hade jag inte skrivit det här idag, ni vet vilka ni är! Jag är en stark människa men ingenting mot vad vi är tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar