Sitter ofta här i mitt kök.. gillar det.. lyssnar på Miss Li ikväll, dricker vatten och äter kola kakor.. sitter i V:s gamla finklänning som har blivit mitt nattlinne..halsduk, kofta-filten, raggsockor med ögon och leggins.. het som faen, om du frågar mig..
Jag är hyffsat trött på att vara Lilla Gumman för folk, jag förstår inte riktigt vart den stämpeln har kommit ifrån, för jag är verkligen ingen Lilla Gumman. Framför allt känns det av på jobbet, och då inbillar jag mig att det är därför jag inte får några större tjänster heller.. får se, ska på intervju på onsdag..
Men det som är än värre med det här Lilla Gummandet, är att jag börjar känna av den tendensen hos några av mina vänner.. att de tycker jag är en sån.. för att jag hamnade i en sån situation med en sådan man.. då är jag alltså en person som inte kan ta ansvar för mig själv och behöver sådeles en klapp på huvudet ?!
Klappa mig inte på huvudet, nyp mig inte i kinderna och säg inte att jag är duktig..
Min arbetskollega berättade om sin familj och problem som de hade, då började jag gråta.. är så knäpp.. är säkerligen traumatisk dessutom.. var tvungen att goola ordet traumatisk.. kom på att jag ligger troligtvis i riskgruppen..då vet man det.. inte bara lilla gumman, traumatisk dessutom.. gött
Det var intressant läsning, man ska skriva och prata mycket.. och låta känslor flöda.. känns som jag är på banan där..
Varför trodde jag att jag kunde hjälpa honom!? Han var nära kanten redan innan vi träffades, undrar om han inte redan hade börjat falla egentligen.. undrar hur medveten han är om sig själv och hur han egentligen uppfattas.. tycker på något sätt otroligt synd om honom.. ibland bröt han ihop, i ångestattacker, han ville ju inte vara en person som slår, hotar och spelar bort pengar.. han hade en bild av sig själv som en stark familjeman.. jag brukade trösta honom, han sa att han skulle söka hjälp och så klippte vi hans kort. Jag tror också jag hade eller ville iallafall ha den bilden, och vi kämpade båda med att hålla uppe den.. jag hoppas innerligt att han har sett igenom sig själv..
Jag är hyffsat trött på att vara Lilla Gumman för folk, jag förstår inte riktigt vart den stämpeln har kommit ifrån, för jag är verkligen ingen Lilla Gumman. Framför allt känns det av på jobbet, och då inbillar jag mig att det är därför jag inte får några större tjänster heller.. får se, ska på intervju på onsdag..
Men det som är än värre med det här Lilla Gummandet, är att jag börjar känna av den tendensen hos några av mina vänner.. att de tycker jag är en sån.. för att jag hamnade i en sån situation med en sådan man.. då är jag alltså en person som inte kan ta ansvar för mig själv och behöver sådeles en klapp på huvudet ?!
Klappa mig inte på huvudet, nyp mig inte i kinderna och säg inte att jag är duktig..
Min arbetskollega berättade om sin familj och problem som de hade, då började jag gråta.. är så knäpp.. är säkerligen traumatisk dessutom.. var tvungen att goola ordet traumatisk.. kom på att jag ligger troligtvis i riskgruppen..då vet man det.. inte bara lilla gumman, traumatisk dessutom.. gött
Det var intressant läsning, man ska skriva och prata mycket.. och låta känslor flöda.. känns som jag är på banan där..
Varför trodde jag att jag kunde hjälpa honom!? Han var nära kanten redan innan vi träffades, undrar om han inte redan hade börjat falla egentligen.. undrar hur medveten han är om sig själv och hur han egentligen uppfattas.. tycker på något sätt otroligt synd om honom.. ibland bröt han ihop, i ångestattacker, han ville ju inte vara en person som slår, hotar och spelar bort pengar.. han hade en bild av sig själv som en stark familjeman.. jag brukade trösta honom, han sa att han skulle söka hjälp och så klippte vi hans kort. Jag tror också jag hade eller ville iallafall ha den bilden, och vi kämpade båda med att hålla uppe den.. jag hoppas innerligt att han har sett igenom sig själv..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar