Ensam sommar

Jag tror i slutändan det var ensamheten som fick mig att faktiskt ta mig därifrån, jag är ingen person som sitter ensam.. jag är gärna själv..men inte ensam.. Under ett av de värsta bråken under sommaren var han så fruktansvärt våldsam, dagen efter åkte han till jobbet men hotade innan han åkte att det skulle bli mer under kvällen.. under dagen mådde jag så jävla dåligt, hade ont i både kropp och själ.. jag pratade med F i telefon, och så slapp det bara ur mig..även om F redan hade det mesta klart för sig, kunde jag inte längre dölja för mig sjäkv att jag bodde med en vansinnig människa och jag visste inte var jag skulle ta vägen.. jag kände mig helt ensam, vilse och rädd..självklart kunde jag åka hem till F men jag skulle inte göra det.. jag ville inte rymma..jag visste att inget skulle bli bättre av det..jag visste att hans vrede skulle tiodubblas..eftersom det skulle vara det största sveket..
Flera gånger stack jag i från honom under våra bråk, ibland av ren ilska.. men flera gånger för att jag blev utkastad.. då brukade jag stänga av telefonen sätta mig i bilen och bara köra utan mål.. jag brukade köra från en stor väg till en mindre, till en mindre till en mindre.. tillslut var jag tvungen att vända.. men först skulle all sorg ut. .satt bakom ratten och skrek.. skrek ut all sorg som fanns i min kropp..men jag visste.. och han visste.. jag skulle inte lämna honom på detta viset ändå..

Denna gången då jag var ute och gick med hunden och pratade med F var jag rädd.. det blev F också..hon förstod allvaret utan att jag egentligen använde ordet misshandel..hon berättade i efterhand att hon trodde detta lika gärna kunde varit sista gången vi pratade med varandra.. Jag kommer såklart inte ihåg vad bråket handlade om eller hur det löste sig.. men jag vet att nu hade F förstått..och jag hade börjat en resa i en ny riktning.. trots det köpte jag balkonglådor och planterade hela min balkong fin.. detta fick ljuset som tänts hos F att släckas igen..

Men det var ingen lätt sak att göra slut.. jag använde aldrig de orden ens.. inte ens för mina vänner.. jag såg det inte som att göra slut.. jag såg det som något odefinierbart..det var mer en känsla av vad jag borde göra..för mig själv.. Även om dagdrömmarna ångade på som ett lokomotiv..var det aldrig verklighet.. för i verkligheten försökte jag fortfarande lappa ihop vårt förhållande.. jag väntade bara på det där tillfället, det där bråket det där någonting som skulle få oss att göra slut.. typ per automatik.. för jag ville verkligen inte lämna honom trots allt.. Så hela sommaren var egentligen en stor jävla ensamhet, en konstant värk av blåmärke och en längtan..en dröm om frihet..