Fantastiska måndag..har precis avslutat ett Oc maraton med min söta sambo.. vi har varit helt rusiga av måndagslycka, en sån där vardagslycka som bara bubblar.. jag har haft en fantastisk helg.. festorgie med tillhörande snesteg och skvaller som jag till största delen stod för själv.. men ingen ångest eller bitterhet.. pallar inte sånt.. så istället för att få en klump i bröstet av vad jag gjort, sagt eller inte gjort.. log jag, och skrattade högt.. för jag är lycklig.. Under en solskenspromenad igår med en fantastisk vän insåg jag att jag skriver helst när jag är mitt i ett lyckorus.. när ångesten och mörkret är som störst saknar jag ord.. men ljusa dagar som denna vill jag bara tacka alla som finns i min närhet för att ni betyder så mycket för mig. Min solskenspromenad gav mig också en tankeställare.. jag är inte rädd för honom längre.. det är han som är rädd för mig, och det bör han vara..
Ångesten kommer ju fortfarande, men oroskänslorna när jag ser honom har dämpats avsevärt.. men det är mycket hämnd, hat och sorg kvar.. och allt det kan jag inte bearbeta själv.. jag har insett det nu och ska gå och prata med någon.. min chef fixar det genom jobbet.. hon är guld värd! Jag och en kollega har börjat prata ganska mycket den senaste tiden, hon kommer själv från ett trassligt förhållande och hon har ärr.. som hon aldrig tog tag i..det stärkte mig i mitt beslut att faktiskt göra det nu.. Jag tror inget kommer att hända mellan oss.. han inser nog vilken risk han tar genom att kontakta mig.. och jag ser ganska lätt på hela situationen.. så förutom mina lömska hämndplaner.. har jag mest mig själv att ta hand om nu.. jag vill leva som jag gjort idag.. skratta åt mina fadäser och roas åt mina livsval.. inte ångra, hata och skämmas..
För ett år sedan skickade jag ett grattis sms till en av mina närmsta vänner..ett sms som resulterade i en blå överkäke.. det hände inte i år.. däremot ett blå ttknä.. för att jag sprang för snabbt, på is med en lite hög promillehalt i blodet.. sjuka kontraster.. för ett år sadan kunde jag inte välja om jag skulle ha luggen nere eller uppe, håret i en svans eller örhänge.. jag kunde inte heller välja om jag skulle ha piké på jobbet eller långärmat.. Sminket styrdes helt och hållet var blåmärkena satt.. jag köpte även en foundation som täckte blått extra bra.. vid denna tiden förra året levde jag månadsvis..vi räknade båda dagarna tills nästa löning.. hann jag ta pengarna eller skulle allt spelas upp samma kväll.. han räknade dagarna till löningen och hade stora planer.. för mig var det frågan om jag skulle sticka eller stanna.. jag gav det en månad till.. för jag kunde inte sticka när han spelat bort allt.. och hade han inte gjort det så hade vi det bra.. det där med bra är också något jag fått perspektiv på.. bra då, var lugnet.. bra nu.. är lycka..
Jag erkände knappt för mig själv att jag tänkte på detta sätt.. men något inom mig hade fått nog.. För helvete, se mig.. se vad jag har gjort för dig.. nu får du faen ge dig.. jag har offrat allt.. LITA PÅ MIG FÖR HELVETE.. detta bubblade inom mig varje gång det var dags igen.. men det var ju inte riktigt sant..jag hade inte offrat,bara lagt åt sidan.. och det visste han.. så jag använde aldrig det i våra bråk.. Men en dag slog det slint.. tappade fattningen..fast bara lite..tappade fattningen kontrollerat..men ändå tillräckligt för att jag skulle bli orolig att jag var på väg ner för kanten..
Vi hade varit och handlat, något hände i affären..han blev så där tyst i bilen hem.. det bubblade inom mig, men jag höll mig lugn.. väl hemma försökte jag få honom på bättre tankar.. dukade fram kaffe och vaniljmunkarna vi köpt.. han tog en halv munk sen pallade han inte.. lämnade mig i upplösningstillstånd med mitt kaffe och de jävla munkarna..tårarna rann..sjönk ihop som en säck..brukade göra det.. hittade någon punkt långt utanför fönstret..där ute där folk levde fria.. själv satt jag i mitt sandslott..som rasat för längesedan..
tog munkarna..ville ge dem till honom i en gest..se att jag är ledsen och ensam.. men gesten blev lite för hård, fatet med munkarna slog lite hårt i hans bord och översockrade munkar som klädde hans knä var det sista jag såg när dörren slog igen, lite för hårt bakom mig.. helvete, jag visste vad som skulle komma.. jag hade ingen rätt att bli sur.. jag hade ingen rätt överhuvud-jävla-taget.. han springer såklart efter, med lite mindre sockrade munkar på ett fat..slänger detta på mig.. ilskan har tagit över..munkarna är för längesedan borta från fatet så fatet får själv åka i tusen bitar när jag slänger det framför hans fötter.. det blir ett stort jack i plastmattan.. hoppas det är dyrt att laga.. han tystnar, jag skriker..av ilska men mest av sorg.. jag bankar slår och stampar.. Han kollar sådär myndigt på mig, vänder sig om och går.. han ska ringa psyk, jag är ju störd på riktigt.. jag springer efter.. nu jävlar hade jag kommit igång och då tar han mig inte på allvar, nu när jag vill skrika lite.. slå lite och döma. Han tröttnar och gör det han gör när han vill få mig tyst, det värsta jag vet.. kanske var det några lättare men från när jag var liten och blev fasthållen och kittlad i all välmening.. som nu har blivit stort och traumatiskt.. jag får panik när jag inte har mina armar fria..han slänger ner mig i sängen på rygg, sätter sig över ben och armar.. och slår mig i huvudet..när jag inte slutar skrika lägger han kudden över huvudet tills jag tystnar.. Han får mig att säga att jag är psykisktsjuk och att vi ska åka till akuten, han letar upp numret.. sen kommer han på att han inte vill vara tillsammans med mig, vad gör han med mig, han som kan få så mycket bättre?.. vi bestämmer att det är kanske bäst att göra slut.. vi börjar prata om att dela upp sakerna..jag börjar fundera på om det är nu jag ska ringa V eller F.. jag skäms vid tanken och skjuter undan den.. mitt i samtalet undrar han vad fan jag håller på med, vill jag göra slut?.. jag försöker hävda att det är vi som gör slut.. han vänder samtalet och det blir hotfullt.. så jag tänker göra slut, jävla lilla hora.. så du har lurat mig.. du ska få.. ditt äckliga jävla psykfall.. åh vänta bara... han laddar upp och vansinnet börjar lysa i ögonen, det går inte att ta miste om att han gillar det..han gillar konflikter, och konflikthantering.. då får han ju använda all den ilska som finns inom honom.. han lämnar i vilket fall rummet.. jag är uppgivet..jag hade slutat böna och be..grät aldrig vid hans stol längre.. han skulle ändå komma tillbaka.. ibland tog det nån timme.. ibland ett dygn.. denna gången inte så långt id.. plötsligt stod han i dörröppningen.. vad skulle han göra för att få det att funka.. jag sa att jag ville känna mig fri.. han sa att det kan vi väll ordna..för inte ville jag göra slut med honom.. nejdå sa jag..
vi köpte aldrig mer vaniljmunkar..
Ångesten kommer ju fortfarande, men oroskänslorna när jag ser honom har dämpats avsevärt.. men det är mycket hämnd, hat och sorg kvar.. och allt det kan jag inte bearbeta själv.. jag har insett det nu och ska gå och prata med någon.. min chef fixar det genom jobbet.. hon är guld värd! Jag och en kollega har börjat prata ganska mycket den senaste tiden, hon kommer själv från ett trassligt förhållande och hon har ärr.. som hon aldrig tog tag i..det stärkte mig i mitt beslut att faktiskt göra det nu.. Jag tror inget kommer att hända mellan oss.. han inser nog vilken risk han tar genom att kontakta mig.. och jag ser ganska lätt på hela situationen.. så förutom mina lömska hämndplaner.. har jag mest mig själv att ta hand om nu.. jag vill leva som jag gjort idag.. skratta åt mina fadäser och roas åt mina livsval.. inte ångra, hata och skämmas..
För ett år sedan skickade jag ett grattis sms till en av mina närmsta vänner..ett sms som resulterade i en blå överkäke.. det hände inte i år.. däremot ett blå ttknä.. för att jag sprang för snabbt, på is med en lite hög promillehalt i blodet.. sjuka kontraster.. för ett år sadan kunde jag inte välja om jag skulle ha luggen nere eller uppe, håret i en svans eller örhänge.. jag kunde inte heller välja om jag skulle ha piké på jobbet eller långärmat.. Sminket styrdes helt och hållet var blåmärkena satt.. jag köpte även en foundation som täckte blått extra bra.. vid denna tiden förra året levde jag månadsvis..vi räknade båda dagarna tills nästa löning.. hann jag ta pengarna eller skulle allt spelas upp samma kväll.. han räknade dagarna till löningen och hade stora planer.. för mig var det frågan om jag skulle sticka eller stanna.. jag gav det en månad till.. för jag kunde inte sticka när han spelat bort allt.. och hade han inte gjort det så hade vi det bra.. det där med bra är också något jag fått perspektiv på.. bra då, var lugnet.. bra nu.. är lycka..
Jag erkände knappt för mig själv att jag tänkte på detta sätt.. men något inom mig hade fått nog.. För helvete, se mig.. se vad jag har gjort för dig.. nu får du faen ge dig.. jag har offrat allt.. LITA PÅ MIG FÖR HELVETE.. detta bubblade inom mig varje gång det var dags igen.. men det var ju inte riktigt sant..jag hade inte offrat,bara lagt åt sidan.. och det visste han.. så jag använde aldrig det i våra bråk.. Men en dag slog det slint.. tappade fattningen..fast bara lite..tappade fattningen kontrollerat..men ändå tillräckligt för att jag skulle bli orolig att jag var på väg ner för kanten..
Vi hade varit och handlat, något hände i affären..han blev så där tyst i bilen hem.. det bubblade inom mig, men jag höll mig lugn.. väl hemma försökte jag få honom på bättre tankar.. dukade fram kaffe och vaniljmunkarna vi köpt.. han tog en halv munk sen pallade han inte.. lämnade mig i upplösningstillstånd med mitt kaffe och de jävla munkarna..tårarna rann..sjönk ihop som en säck..brukade göra det.. hittade någon punkt långt utanför fönstret..där ute där folk levde fria.. själv satt jag i mitt sandslott..som rasat för längesedan..
tog munkarna..ville ge dem till honom i en gest..se att jag är ledsen och ensam.. men gesten blev lite för hård, fatet med munkarna slog lite hårt i hans bord och översockrade munkar som klädde hans knä var det sista jag såg när dörren slog igen, lite för hårt bakom mig.. helvete, jag visste vad som skulle komma.. jag hade ingen rätt att bli sur.. jag hade ingen rätt överhuvud-jävla-taget.. han springer såklart efter, med lite mindre sockrade munkar på ett fat..slänger detta på mig.. ilskan har tagit över..munkarna är för längesedan borta från fatet så fatet får själv åka i tusen bitar när jag slänger det framför hans fötter.. det blir ett stort jack i plastmattan.. hoppas det är dyrt att laga.. han tystnar, jag skriker..av ilska men mest av sorg.. jag bankar slår och stampar.. Han kollar sådär myndigt på mig, vänder sig om och går.. han ska ringa psyk, jag är ju störd på riktigt.. jag springer efter.. nu jävlar hade jag kommit igång och då tar han mig inte på allvar, nu när jag vill skrika lite.. slå lite och döma. Han tröttnar och gör det han gör när han vill få mig tyst, det värsta jag vet.. kanske var det några lättare men från när jag var liten och blev fasthållen och kittlad i all välmening.. som nu har blivit stort och traumatiskt.. jag får panik när jag inte har mina armar fria..han slänger ner mig i sängen på rygg, sätter sig över ben och armar.. och slår mig i huvudet..när jag inte slutar skrika lägger han kudden över huvudet tills jag tystnar.. Han får mig att säga att jag är psykisktsjuk och att vi ska åka till akuten, han letar upp numret.. sen kommer han på att han inte vill vara tillsammans med mig, vad gör han med mig, han som kan få så mycket bättre?.. vi bestämmer att det är kanske bäst att göra slut.. vi börjar prata om att dela upp sakerna..jag börjar fundera på om det är nu jag ska ringa V eller F.. jag skäms vid tanken och skjuter undan den.. mitt i samtalet undrar han vad fan jag håller på med, vill jag göra slut?.. jag försöker hävda att det är vi som gör slut.. han vänder samtalet och det blir hotfullt.. så jag tänker göra slut, jävla lilla hora.. så du har lurat mig.. du ska få.. ditt äckliga jävla psykfall.. åh vänta bara... han laddar upp och vansinnet börjar lysa i ögonen, det går inte att ta miste om att han gillar det..han gillar konflikter, och konflikthantering.. då får han ju använda all den ilska som finns inom honom.. han lämnar i vilket fall rummet.. jag är uppgivet..jag hade slutat böna och be..grät aldrig vid hans stol längre.. han skulle ändå komma tillbaka.. ibland tog det nån timme.. ibland ett dygn.. denna gången inte så långt id.. plötsligt stod han i dörröppningen.. vad skulle han göra för att få det att funka.. jag sa att jag ville känna mig fri.. han sa att det kan vi väll ordna..för inte ville jag göra slut med honom.. nejdå sa jag..
vi köpte aldrig mer vaniljmunkar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar