sen då?

typiskt. har blivit jätte förkyld, jag som skulle ligga i hårdträning inför tjejmilen den här veckan. kunde inte sova i natt, kom sent till jobbet. pratade lite skit. drack kaffe. gick på ett möte sen var det dags för polisbesöket. var inte speciellt nervös eller orolig. börjar bli van att berätta allt. hos polisen fick jag sitta i ett litet rum med två män, eller killar. säkert inte äldre än mig. det kändes tryggt på något sätt. så jag berättade på, allt efter frågorna kom. övergripande är det lätt, detaljer är svårt. för att inte i de flesta fall säga omöjligt. Slog han med knuten eller öppen hand? vem kan ha sett blåmärkena? när kom första slaget? hur kände du dig då? var fick du blåmärke? hur gick misshandeln till? nämn ett tillfälle! vad sa han? sparkade han på dig? kan någon ha sett? varför dröjde det så länge innan du anmälde? har du några bevis? det var inte det att jag inte trodde att de trodde på mig. men jag blir så frustrerad, och då rinner tårarna. det kryper i hela kroppen och jag blir så jävla uppgiven. jag orkar inte ta tag i allt egentligen, vill inte heller. är så förbannat trött på honom.. jag var fängslad i över ett år. om han mot förmodan skulle få ett straff, vilket inte är så troligt eftersom jag har inget som styrker tillräckligt, så är det ett halvår! efteråt var jag mest ledsen, ville gråta men grät inget mer. gick hem och städade för att hålla tankarna i styr.
jag ska få kontakt med ett målsägandebiträde, eller vad det nu hette. sen ska jag fundera ut fler detaljer. så blir de förhör igen. sen får vi väll se om de tycker att det är tillräckligt. polisen och hans vänner. i så fall blir idioten kallad till förhör. då kommer han säga att det är jag som är psykiskt sjuk. att jag är en lögnare och att jag inte kunde hålla blickarna från andra killar. därför såg han det som sin uppgift att uppfostra mig. fast bara med vänliga ord och tillrättavisningar. han skulle aaaaadlrig höja handen mot en tjej.
sen då?