sitter på nya jobbet. är själv. ganska mysigt, har fått en hel del gjort redan och nu blev det en kaffepaus. det är konstigt att vara tyst i så många timmar i sträck. det är jag aldrig. är jag hemma själv så sjunger jag. eller i värsta fall pratar med mig själv. men nu är jag tyst. biter på naglarna. skriver lite. kollar upp saker. skriver lite till. funderar. kontorsjobbar helt enkelt. tänkte såhär till förmiddagskaffet berätta en kärlekshistoria. den är ganska fin. den är dessutom min egen.
han det handlar om har jag känt länge. det är han jag passar på att träffa när jag åker till mina föräldrar. vi träffades för över tio år sedan. jag kommer inte ihåg när jag såg honom första gången. men jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att han skulle bli intresserad av mig. han var ett år äldre. eller det är han ju fortfarande iofs. han kände en av min bästa tjejkompisar. och en kväll på krogen. så satte han sig för att prata med henne. jag satt på en sida och han på den andra. jag kommer ihåg att jag hade en vadlång jeanskjol och mina svarta innefotbollsskor på mig. en udda kombo. men inte helt olikt mig. vet inte vad vi pratade om, vet inte om det var en kul kväll i övrigt. vet inte om jag var onykter eller vilket väder det var. troligtvis vinter. vinter 00-01. hur som helst frågade han efter mitt nummer. inte mig. utan min vän. sen dansade vi nog lite tillsammans. jag svävade nog mest. i mina svarta Adidasskor.
vi hördes några gånger på sms. men sen dog det ut. efter några veckor såg jag att han blivit tillsammans med min klasskompis. något bittert. tiden gick. han tog studenten. flyttade och vi hördes inte mer. tills en dag ca ett år senare. januari 02. vi möts i vår hemstad i rulltrappan på stationen. han åker neråt och jag uppåt. vi säger hej. frågar hur läget är. försvinner vidare åt varsitt håll. vi skickar några sms. kanske ska vi ses? sen började vi springa på varandra i simhallen där jag jobbade extra som simlärare.
I mitten av februari bestämmer vi oss för att ses. den 13e februari närmare bestämt. vi fikar på stans trendigaste fik. vi dricker te. hans te smiter från tekulan och han har te i hela muggen. dagen efter möts vi på krogen. och jag får min första puss när han skjutsat hem mig på cykeln. ytterligare en dag senare går vi på bio. han gjorde lumpen på den tiden. var hemma fem dagar borta tolv. som jag led.
tiden går och vi är tillsammans. det är vi i ett år och åtta månader, ungefär. därefter börjar en följetong av starka känslor, men ett rationellt tänkande som gör att vi dras till varandra när vi ses på ett så obeskrivligt sätt, men aldrig blir tillsammans igen. det känns som att jag inte vill leva med någon annan för resten av mitt liv. han har på något sätt blivit mallen för vad jag vill ha hos en kille. och utan tvekan älskar jag honom. för att inte skada vår relation har jag inte sagt något till honom. jag har låtit det vara. låtit det vara fint, lite magiskt och enkelt när vi ses. men jag orkade inte mer. jag sa det mitt hjärta ville skrika. jag kunde inte längre spela med. första gången jag sa något skrev jag ett inlägg om förra veckan. men det gick nog inte riktigt in. jag tog upp det igen, andra gången vi sågs. han kunde inte ge mig några svar. jag visste inte själv om det va svar jag ville ha. jag ville nog mest bara få bekräftat det jag själv kände. det fick jag. han kysste mig hejdå. och sa: jag älskar dig.
vi lämnade varandra. jag kände mig inte så deppig som jag trodde jag skulle. kanske var det avslutet jag väntade på? vi var aldrig menade för varandra? kanske väljer han att tränga undan, och vara rationell för att det passar bättre än att låta känslorna styra. jag vet inte. kanske får jag aldrig veta.
jag skrev ett mejl till honom. som han inte svarat på. jag vet inte ens om han har läst det. jag hoppas han gjort det. jag hoppas han inte är ledsen för att jag satte ord på allt. jag hoppas han är glad så som jag är att vi har faktiskt fått uppleva detta. ömsesidig kärlek på ett annat plan. på något sätt.
han det handlar om har jag känt länge. det är han jag passar på att träffa när jag åker till mina föräldrar. vi träffades för över tio år sedan. jag kommer inte ihåg när jag såg honom första gången. men jag kommer ihåg att jag trodde aldrig att han skulle bli intresserad av mig. han var ett år äldre. eller det är han ju fortfarande iofs. han kände en av min bästa tjejkompisar. och en kväll på krogen. så satte han sig för att prata med henne. jag satt på en sida och han på den andra. jag kommer ihåg att jag hade en vadlång jeanskjol och mina svarta innefotbollsskor på mig. en udda kombo. men inte helt olikt mig. vet inte vad vi pratade om, vet inte om det var en kul kväll i övrigt. vet inte om jag var onykter eller vilket väder det var. troligtvis vinter. vinter 00-01. hur som helst frågade han efter mitt nummer. inte mig. utan min vän. sen dansade vi nog lite tillsammans. jag svävade nog mest. i mina svarta Adidasskor.
vi hördes några gånger på sms. men sen dog det ut. efter några veckor såg jag att han blivit tillsammans med min klasskompis. något bittert. tiden gick. han tog studenten. flyttade och vi hördes inte mer. tills en dag ca ett år senare. januari 02. vi möts i vår hemstad i rulltrappan på stationen. han åker neråt och jag uppåt. vi säger hej. frågar hur läget är. försvinner vidare åt varsitt håll. vi skickar några sms. kanske ska vi ses? sen började vi springa på varandra i simhallen där jag jobbade extra som simlärare.
I mitten av februari bestämmer vi oss för att ses. den 13e februari närmare bestämt. vi fikar på stans trendigaste fik. vi dricker te. hans te smiter från tekulan och han har te i hela muggen. dagen efter möts vi på krogen. och jag får min första puss när han skjutsat hem mig på cykeln. ytterligare en dag senare går vi på bio. han gjorde lumpen på den tiden. var hemma fem dagar borta tolv. som jag led.
tiden går och vi är tillsammans. det är vi i ett år och åtta månader, ungefär. därefter börjar en följetong av starka känslor, men ett rationellt tänkande som gör att vi dras till varandra när vi ses på ett så obeskrivligt sätt, men aldrig blir tillsammans igen. det känns som att jag inte vill leva med någon annan för resten av mitt liv. han har på något sätt blivit mallen för vad jag vill ha hos en kille. och utan tvekan älskar jag honom. för att inte skada vår relation har jag inte sagt något till honom. jag har låtit det vara. låtit det vara fint, lite magiskt och enkelt när vi ses. men jag orkade inte mer. jag sa det mitt hjärta ville skrika. jag kunde inte längre spela med. första gången jag sa något skrev jag ett inlägg om förra veckan. men det gick nog inte riktigt in. jag tog upp det igen, andra gången vi sågs. han kunde inte ge mig några svar. jag visste inte själv om det va svar jag ville ha. jag ville nog mest bara få bekräftat det jag själv kände. det fick jag. han kysste mig hejdå. och sa: jag älskar dig.
vi lämnade varandra. jag kände mig inte så deppig som jag trodde jag skulle. kanske var det avslutet jag väntade på? vi var aldrig menade för varandra? kanske väljer han att tränga undan, och vara rationell för att det passar bättre än att låta känslorna styra. jag vet inte. kanske får jag aldrig veta.
jag skrev ett mejl till honom. som han inte svarat på. jag vet inte ens om han har läst det. jag hoppas han gjort det. jag hoppas han inte är ledsen för att jag satte ord på allt. jag hoppas han är glad så som jag är att vi har faktiskt fått uppleva detta. ömsesidig kärlek på ett annat plan. på något sätt.
Vaknade i morse och insåg att jag skrivit ett brev till dig i drömmen. Det var ett riktigt bra brev. Där allt blev så klart och tydligt. Nu när jag ska skriva ner raderna vet jag inte ens var jag ska börja.
Jag tror mycket i grund och botten handlar om min syn på vad kärlek är. Träffar jag någon som jag blir intresserad av jämför jag med dig. Inte den personen du är, för du har rätt i att jag inte känner dig längre. Men känslorna som jag har för dig. I mina relationer går det alltid åt skogen. Jag hittar saker jag stör mig på. Eller så kör jag helt enkelt över. Tro det eller ej, men jag är inge bra att ha att göra med. Stackars killar. Jag orkar helt enkelt inte bry mig tillräckligt mycket. Jag har många gånger fått ignorera känslorna som dyker upp när jag tänker på dig. Vill inte ha med dem in i mina relationer. Men desto mer jag försöker förtränga desto mer kommer de tillbaka, oftast i drömmar.
Jag försöker inte ens sälja in mig hos dig. Jag behöver inte vara på något sätt, och på samma sätt så kvittar det vad du säger, gör eller hur du ser ut. Jag vet att vi har sagt det tusen gånger, men det är så underbart att det är så.
Jag vet inte hur du ser på vår relation och det är nog det som gör mig mest frustrerad. Jag vet inte vad du har ut av att träffa mig? Det känns lite overkligt när du säger att du har flickvän, när du skickar ut signaler som definitivt visar det motsatta. I det fallet är det ju mer synd om henne än mig. skulle du kunna berätta för henne om mig? Jag trodde jag skulle känna mig mer bitter och deppig. Men det gör jag inte. Du har ju egentligen bara bekräftat att mina känslor har en grund och att det inte är jag som har inbillat mig. På något sätt blir det också lättare att acceptera när jag känner att det är ömsesidigt.
Jag tror inte det är så bra idé att träffas nu, det finns liksom inte så mycket mer att säga. Dessutom vill jag bara vara så nära dig, så att du inte kommer att kunna kontrollera dig!
Önskar dig verkligen allt gott. Jag älskar dig. Så enkelt är det!
Jag tror mycket i grund och botten handlar om min syn på vad kärlek är. Träffar jag någon som jag blir intresserad av jämför jag med dig. Inte den personen du är, för du har rätt i att jag inte känner dig längre. Men känslorna som jag har för dig. I mina relationer går det alltid åt skogen. Jag hittar saker jag stör mig på. Eller så kör jag helt enkelt över. Tro det eller ej, men jag är inge bra att ha att göra med. Stackars killar. Jag orkar helt enkelt inte bry mig tillräckligt mycket. Jag har många gånger fått ignorera känslorna som dyker upp när jag tänker på dig. Vill inte ha med dem in i mina relationer. Men desto mer jag försöker förtränga desto mer kommer de tillbaka, oftast i drömmar.
Jag försöker inte ens sälja in mig hos dig. Jag behöver inte vara på något sätt, och på samma sätt så kvittar det vad du säger, gör eller hur du ser ut. Jag vet att vi har sagt det tusen gånger, men det är så underbart att det är så.
Jag vet inte hur du ser på vår relation och det är nog det som gör mig mest frustrerad. Jag vet inte vad du har ut av att träffa mig? Det känns lite overkligt när du säger att du har flickvän, när du skickar ut signaler som definitivt visar det motsatta. I det fallet är det ju mer synd om henne än mig. skulle du kunna berätta för henne om mig? Jag trodde jag skulle känna mig mer bitter och deppig. Men det gör jag inte. Du har ju egentligen bara bekräftat att mina känslor har en grund och att det inte är jag som har inbillat mig. På något sätt blir det också lättare att acceptera när jag känner att det är ömsesidigt.
Jag tror inte det är så bra idé att träffas nu, det finns liksom inte så mycket mer att säga. Dessutom vill jag bara vara så nära dig, så att du inte kommer att kunna kontrollera dig!
Önskar dig verkligen allt gott. Jag älskar dig. Så enkelt är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar