Poliskvinnan ringde mig precis på jobbet. hon skulle läsa upp förhöret. hon berättade om en kvinna som varit tillsammans med en man som misshandlat henne, hon berättade om händelser som var hämtade från mitt liv men helt tagna ur sitt sammanhang. insåg och förstod att det var min historia hon försökte berätta. lyssnade med ett halvt öra. hon ville att jag skulle fylla i. hon ville att jag skulle säga att jag fått en massa hjälp från kvinnojouren, det ser väll bra ut i statistiken skulle jag tro. då kan de avsäga sig ansvaret för kommande kvinnor, och skicka de direkt till kvinnojouren för "där får man bra hjälp, det säger statistiken" Fast jag sa inte att jag fått hjälp därifrån, ville inte ge henne det även om hon försökte lägga orden i min mun. sa att det var min ilska som drev mig.
Hon frågade mig frågor om tid och platser igen. jag suckade och mumlade. ansträngde mig inte för att minnas. sa bara att jag vet inte. sen frågade hon varför jag inte bara gått. ?? Jag frågade om det var så, att hon frågade mig om varför jag inte gått?.. hon sa ja. jag var tyst, inom mig bubblade ilskan och jag pendlade med att förbli tyst eller ge henne ett sarkastiskt svar. sarkasmen tog över, hon blev tvär. Jag skrev en lapp där det stod Jävla kvinna, som jag höll upp så F skulle se.
poliskvinnan försökte i ytterligare några minuter ta reda på platser och tider. jag sa återigen att det var vardagsmat. ett ord hon numer förstår och slutar med sina idiotiska frågor. Vi avslutade samtalet osammanhängande och kort. Hon gillar inte mig, och jag gillar inte henne. Ömsesidigt.
Hinner knappt börja spy galla till mina kollegor, förens tårarna börjar rinna. Jag sätter mig på toaletten en stund och andas djupt. Telefonen ringer och det är vaktis, han hör att något är galet, jag förbannar mig lite för att jag inte sagt något till honom tidigare. jag säger att ett samtal gjort mig förbannad. att det är en massa gammalt skit som spökar. fast att jag blev glad att han ringde. fem minuter senare är han uppe på kontoret, han vet fortfarande inget eftersom jag inte tycker det är något jag kan berätta snabbt, hur som helst pussar han mig hejdå och säger till mig att inte tänka mer på det. han gör mig glad.
Hon frågade mig frågor om tid och platser igen. jag suckade och mumlade. ansträngde mig inte för att minnas. sa bara att jag vet inte. sen frågade hon varför jag inte bara gått. ?? Jag frågade om det var så, att hon frågade mig om varför jag inte gått?.. hon sa ja. jag var tyst, inom mig bubblade ilskan och jag pendlade med att förbli tyst eller ge henne ett sarkastiskt svar. sarkasmen tog över, hon blev tvär. Jag skrev en lapp där det stod Jävla kvinna, som jag höll upp så F skulle se.
poliskvinnan försökte i ytterligare några minuter ta reda på platser och tider. jag sa återigen att det var vardagsmat. ett ord hon numer förstår och slutar med sina idiotiska frågor. Vi avslutade samtalet osammanhängande och kort. Hon gillar inte mig, och jag gillar inte henne. Ömsesidigt.
Hinner knappt börja spy galla till mina kollegor, förens tårarna börjar rinna. Jag sätter mig på toaletten en stund och andas djupt. Telefonen ringer och det är vaktis, han hör att något är galet, jag förbannar mig lite för att jag inte sagt något till honom tidigare. jag säger att ett samtal gjort mig förbannad. att det är en massa gammalt skit som spökar. fast att jag blev glad att han ringde. fem minuter senare är han uppe på kontoret, han vet fortfarande inget eftersom jag inte tycker det är något jag kan berätta snabbt, hur som helst pussar han mig hejdå och säger till mig att inte tänka mer på det. han gör mig glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar