Mina systrar

Gick in för landning och frontalkrockade med verkligheten. Min verklighet som innebär sömnbrist, tidsbrist, en önskan att göra så mycket och en del ångest efter helgens bravader. Stod och diskade, ett sånt där nödvändigt ont en ledig dag, som stjäl tid.. i vilket fall, stod där och tänkte på diskgrejer och sånt, när bara en scen från krogen dyker upp.. jag suckar högljut.. varför?! 27 år anses vara ganska vuxet, jag får fan vuxna till mig lite.
Har varit på weekend i Stockholm, tittade på slottet, drack drinkar, rökte och drack kaffe. festade och umgicks, klippte hår och åt muffins. shoppade lite, cyklade långt och njöt. Njöt för att inte en gång fick jag ångest, började gråta eller påmindes om idioten. Det har nog varit bra att arbeta på samma ställe som honom en tid, för att inte vara rädd och allt sånt. Men nu gör det bara onödigt ont. Så jag måste sluta. Jag känner mig mer oberäknelig när jag är på jobbet, än när jag till exempel var i Stockholm, jag vet liksom inte vad som får mig att börja gråta. Oftast är det inte speciellt konkret, mer hans äckliga närvaro och att han faktiskt finns till.

Jag har märkt nu att det är faktiskt mina systrar som det känns värst inför. som jag fortfarande skäms inför. Jag kan inte berätta allt. så vi pratar inte om det, jag pratar om honom som idioten, skulle aldrig bemöda mig att säga hans namn. ännu en gång har jag kommit hem från en resa som han aldrig skulle tillåta mig göra. och ännu en gång frågar jag mig. Hur i helvete kunde jag låta det hända.?
Blir så trött på denna fråga. den ger mig aldrig några svar. men byta jobb ska jag göra.
Arbetsintervjun gick fint, tyckte jag i alla fall. F är otroligt proffsig, är sjukt imponerad. och den andra kvinnan var riktigt trevlig hon med. japp, där vill jag jobba. Nu ska jag ge mig ut på löptur, rita lite och sen fika med en lång man. Jag har det för bra jag!