Äntligen insett?!

Jag började så småningom få svårt att äta, klumpen i halsen, den ständiga oron och närheten till tårarna gjorde att jag mådde för det mesta illa.. det blev jobbigt att äta i närheten av andra, då jag mest satt och petade i maten.. Han var förstående på denna punkten, och var väldigt orolig för min hälsa.. ändå verkade han inte koppla att det var han som var orsaken.. När sommaren började gå mot sitt slut började oron samlas allt mer i mitt bröst, ville bara gråta.. vi hade inte löst ett skit under sommaren och nu skulle denna tid där jag gav honom all min uppmärksamhet vara slut, jag var tvungen att gå tillbaka till skolan.. Fast som jag skrivit innan lovade jag honom vid ett flertal tillfälle att hoppa av bara för att visa hur mycket jag älskade honom.
En parentes på det var när min plastsyster skulle gifta sig i slutet av sommaren, och jag fick dyrt och heligt lova att inte åka.. just bara för att bevisa att jag älskade honom över allt annat, när jag väl lovat att inte åka om inte han sa att det var okej.. gav han sitt samtycke.. resan blev såklart ett rent helvete, och när mina systrar dansade satt jag inne och pratade i telefon med honom.. övertyga honom om att jag inte gjorde något jag inte borde, dagen efter trodde han inte på detta ändå.. Jag radera tillochmed en massa bilder på min kamera, på manliga släktingar för att han inte skulle bli misstänksam...
Men som sagt jag ville mest bara gråta, jag var så uppgiven, men ändå ville jag ha honom.. han visste att jag gjorde allt för honom.. men ändå slutade han aldrig vara misstänksam.. Men när han väl hade fått mig att gråta så mycket att jag inte orkade mer, jag fick helt enkelt andnöd..ofta satt jag och skrek in i väggen..för att rummet var för stort att skrika ut i, mot väggen lät jag sorgen från djupet av mig studsa ut.. Om han var hemma satt jag på golvet vid hans fåtölj som han hade framför sitt datorbord, jag satt på knä och vilade huvudet mot hans armstöd och grät, och bad honom förstå mig.. han sa till mig att försvinna, han hade aldrig träffat en så manipulerande och falsk människa som mig.. han ville bara träffa en normal tjej.. inte ens hans hemskaste ex var så vidrig som jag.. äcklig, uttöjd och horaktig.. Inte konstigt att jag hade blivit som jag blivit.. eftersom jag blivit uppfostrad av en mamma som var en hora, hade bara kompisar som var horor och hade säkert blivit antastad av min pappa och farbror när jag var liten.. ja för något traumatiskt måste ha hänt mig, hur kunde jag annars vara så elak mot honom?! Varför lät jag inte allt det onda komma ut över den som hade orsakat det? Detta var i en sådan situation, när jag satt på golvet vid hans läderfåtölj och grät hysteriskt och lyssnade på hans skottlossning av ord, som han plötsligt slog till mig första gången, rakt över kinden.. för att få tyst på mig som han sa.. och tyst blev jag, chockad framför allt.. Jag vet hur man ska reagera i en sådan situation, jag vet jag vet jag vet.. men va faen hjälper det?! När jag sitter och tror, är helt övertygad.. om att denna, denna situationen är unik.. just denna situationen har ingen annan varit med om.. Han fick panik och handlade snabbt, och smart (?) tog mig i sin famn, och sa allt det man ska säga.. som ja tänkte att det är bara denna situationen som kräver detta.. Han kramade, tröstade.. och sa att han var ju tvungen för att jag var så jobbig, men är jag bara tyst och lugn så behöver ju han inte tysta mig så brutalt?!.. Jag lovade att bli bättre...fatta........... där sitter jag, nyss örfilad och l o v a r att bli b ä t t r e!!!! Han pussade och kramade och blev glad, för han såg det som att jag äntligen insett!!