Jag sitter och försöker minnas, men det går bara trögare och trögare.. Det är precis som om jag inte känner den människan som var jag längre.. Men det är klart att det har satt spår i mig som är svåra att dölja.. senast idag på jobbet, sitter jag och har en trevlig fika med två manliga kollegor, då kommer en tredje kille in som är en av dem som skulle tagit idiotens parti om det hade varit dags att välja. Jag slutar tvärt skratta och stirrar blint ner i tidningen framför mig.. Inom en minut inser jag vad jag håller på med och slänger förfärat bort tidningen..
Jag har inte träffat idioten sen i oktober tror jag, och av någon anledning är han inte på jobbet.. på hans schemarad står det att han är sjukskriven.. undrar om det inte är så att han fuckat upp allt ordentligt denna gång.. det är inte utan att jag myser åt tanken att han spelat bort alla pengar, blivit utslängd från lägenheten och kommer snart få sparken.. hehe Helt ärligt skiter jag högaktningsfullt i vad han håller på med, men det är ju bara det där ärret som ligger och skaver.. hur fan ska det bli när vi träffas? Den dagen kommer ju, förr eller senare!
Hela hösten vi hade tillsammans var ett helvete. Han hade sakta men säkert hjärntvättat mig, han är otroligt bra på att prata. I början tyckte jag om att sitta och lyssna på honom, men han gav aldrig utrymme för diskussion.. i timmar satt jag bara och lyssnade på hans ord..om hur man ska vara, hur man ska se saker och jag ställde frågor.. han hade alltid bra, logiska och självklara svar.. jag kände ofta att jag lärde mig mycket från det han sa.. men som sagt det gav aldrig utrymme för diskussion..sa jag något som inte var korrekt, då lyssnade han minsann.. hur menar du nu, varför sa du så.. osv.. så jag höll med. Ibland eller ganska ofta blev jag så full av övertygelse av det han hade sagt.. så jag tog detta vidare till mina vänner.. i deras öron lät det ibland lite väl radikalt.. Den här biten skäms jag otroligt mycket över, för det var ju jag som sa det.. jag minns diskussioner angående kvinnors rätt att bära sjal eller burqa, vems fel krig var.. osv.. Han hade även starka åsikter angående invandrare och tålde inte svarta människor.. att jag hade legat med en neger var något han gärna tog upp och äcklades över..
I skolan satt jag ofta och tittade ut genom ett fönster, jag var ganska okontaktbar.. såg mest till att inte vara tillgänglig, igen ville jag visa att jag levde som jag lärde.. alltså pratade jag aldrig med killarna i klassen .. det blev en ganska ohållbar situation när jag och F hamnade i en projektgrupp bara bestående av killar därav ett ex till mig också.. vilket självklart skapade en viss kallabalik.. och gjorde att svarade jag inte illa kvickt i mobilen när han ringde satt jag ju å flirtade med exet. Jag gick ofta ifrån och hade långa samtal med honom, vilket resulterade i tårar.. ingen sa något om min både fysiska och psykiska frånvaro..men deras tankar kändes..vilket fick mig i en jättejobbig sits.. ena delen av mig ville bara sitta och skratta med.. men den andra delen som jag valde att ty mig till satt i utkanten av bordet och ville bara att vi skulle komma till snabba beslut så jag kunde få åka hem
Vi bakade bullar till gruppen en gång i veckan och när det var min tur fick jag gömma det för honom, bara tanken på vad han skulle tycka om att jag bakar till så många killar skrämde mig.. F visste om hur jag hade det, mer eller mindre.. och hon om någon kunde se när det var bråk i luften.. och det var till henne jag gick för att prata.. jag använde henne för att övertyga mig själv om att jag stannade med honom för att jag ville det.. Jag höll långa monologer där jag klargjorde att allt var bra nu, för nu hade vi minsann ordnat upp det där och det där.. Men egentligen var allt skit, det hade alltid varit det och skulle vara det till slutet.
Jag har inte träffat idioten sen i oktober tror jag, och av någon anledning är han inte på jobbet.. på hans schemarad står det att han är sjukskriven.. undrar om det inte är så att han fuckat upp allt ordentligt denna gång.. det är inte utan att jag myser åt tanken att han spelat bort alla pengar, blivit utslängd från lägenheten och kommer snart få sparken.. hehe Helt ärligt skiter jag högaktningsfullt i vad han håller på med, men det är ju bara det där ärret som ligger och skaver.. hur fan ska det bli när vi träffas? Den dagen kommer ju, förr eller senare!
Hela hösten vi hade tillsammans var ett helvete. Han hade sakta men säkert hjärntvättat mig, han är otroligt bra på att prata. I början tyckte jag om att sitta och lyssna på honom, men han gav aldrig utrymme för diskussion.. i timmar satt jag bara och lyssnade på hans ord..om hur man ska vara, hur man ska se saker och jag ställde frågor.. han hade alltid bra, logiska och självklara svar.. jag kände ofta att jag lärde mig mycket från det han sa.. men som sagt det gav aldrig utrymme för diskussion..sa jag något som inte var korrekt, då lyssnade han minsann.. hur menar du nu, varför sa du så.. osv.. så jag höll med. Ibland eller ganska ofta blev jag så full av övertygelse av det han hade sagt.. så jag tog detta vidare till mina vänner.. i deras öron lät det ibland lite väl radikalt.. Den här biten skäms jag otroligt mycket över, för det var ju jag som sa det.. jag minns diskussioner angående kvinnors rätt att bära sjal eller burqa, vems fel krig var.. osv.. Han hade även starka åsikter angående invandrare och tålde inte svarta människor.. att jag hade legat med en neger var något han gärna tog upp och äcklades över..
I skolan satt jag ofta och tittade ut genom ett fönster, jag var ganska okontaktbar.. såg mest till att inte vara tillgänglig, igen ville jag visa att jag levde som jag lärde.. alltså pratade jag aldrig med killarna i klassen .. det blev en ganska ohållbar situation när jag och F hamnade i en projektgrupp bara bestående av killar därav ett ex till mig också.. vilket självklart skapade en viss kallabalik.. och gjorde att svarade jag inte illa kvickt i mobilen när han ringde satt jag ju å flirtade med exet. Jag gick ofta ifrån och hade långa samtal med honom, vilket resulterade i tårar.. ingen sa något om min både fysiska och psykiska frånvaro..men deras tankar kändes..vilket fick mig i en jättejobbig sits.. ena delen av mig ville bara sitta och skratta med.. men den andra delen som jag valde att ty mig till satt i utkanten av bordet och ville bara att vi skulle komma till snabba beslut så jag kunde få åka hem
Vi bakade bullar till gruppen en gång i veckan och när det var min tur fick jag gömma det för honom, bara tanken på vad han skulle tycka om att jag bakar till så många killar skrämde mig.. F visste om hur jag hade det, mer eller mindre.. och hon om någon kunde se när det var bråk i luften.. och det var till henne jag gick för att prata.. jag använde henne för att övertyga mig själv om att jag stannade med honom för att jag ville det.. Jag höll långa monologer där jag klargjorde att allt var bra nu, för nu hade vi minsann ordnat upp det där och det där.. Men egentligen var allt skit, det hade alltid varit det och skulle vara det till slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar