Han kunde komma insmygande på min avdelning, för att kolla om jag spanade på killar.. han kunde sitta i en soffa en bit ifrån mig bara för att se.. eller vänta på mig som han sa, när jag jobbade.. En gång stod jag på en stege på jobbet, då ringde han mig från sin jobbtelefon till min och sa till mig att han minsann såg mig och undrade varför jag hade spanat på den och den killen.. hehe nästan komiskt nu.. å det dumma var ju att jag hade stått på stegen å spanat på honom, då tror han att jag kollar på kunderna runt honom.. hur fan förklarar man sig i en sådan situationen?!
Än så länge höll bråken sig på en nivå där han var ganska sluten och sammanbiten när det var något som inte passade honom, och jag hysterisk för att jag kände att han aldrig förstod mig.. jag grät, tiggde och bad om att han skulle förstå mig.. Men i nuläget kan jag inte komma på en enda sak från denna sommar som ett lyckligt minne, för så fort vi försökte, förstörde han det genom att ta upp något som jag inte kunde svara på eller, som jag hittade på en snabb.. för snabb lögn på.. så var det igång.. Det var en jättefin sommar, och jag ville bara vara ute.. men jag kände att det var viktigare att få honom på bra humör, så även om det värsta jag vet är att sitta inne när solen lyser gjorde jag det för att han skulle känna att jag var där, jag sa nej till kompisar som ringde och jag tyckte det va skönt att det var så många som lämnat stan eller jobbade mycket.. för då kunde jag utan dåligt samvete ägna hela min lediga tid till honom, för det skulle väll få honom att lita på mig?!
Men inom mig visste jag att det inte skulle gå.. dels behövde jag jobba, även om han ibland fick mig att säga att jag skulle säga upp mig bara för att visa hur tillgiven jag var, i den stunden skulle jag nog kunnat göra det med om det skulle visa sig tvunget.. jobbet gjorde ju att han lätt kunde hälla mer vatten på sin kvarn, likaså alla gånger vi var ute och han såg mig spana på killar.. så händelsen med dagboken föddes ju om varje vecka, varje dag..
Ändå såg jag igenom allt, och såg det ganska klart, min arbetskollega som jag ölade med igår berättade jag allt för den första sommaren, jag var liksom med på att han var en skit, men jag skulle minsann ändra honom.. Jag pratade även mycket med K, hon fick mig att dyrt och helig lova att jag skulle lämna honom, hon erbjöd sig att komma upp som stöd.. och ja sa att det nog vore bäst men ändå.. ändå gjorde jag inget åt det..
Vi gjorde ju även utflykter under sommaren, till mina föräldrar, Stockholm och till Kålmorden, det var min födelsedagspresent till honom, vi hade en toppen dag tills jag spanade på en kille vid björnarna och sen skrattade jag dessutom till ett olämpligt skämt på radio på vägen hem..
En otroligt påfrestande tid, och intensiv.. det var bara han.. jag träffade inga vänner, inte familj eller gjorde någonting för min egen skull denna sommar, allt handlade om att få honom att lita på mig.. eftersom jag gjort fel! Än så länge var jag inte helt i hans våld, eller vad man ska säga.. jag kunde fortfarande prata ganska öppet med några om vad han gjort och hur vi hade det.. men dels ville jag inte ge upp, och dels ville jag få honom att lite på mig.. allt annat hade känts som ett nederlag!
Än så länge höll bråken sig på en nivå där han var ganska sluten och sammanbiten när det var något som inte passade honom, och jag hysterisk för att jag kände att han aldrig förstod mig.. jag grät, tiggde och bad om att han skulle förstå mig.. Men i nuläget kan jag inte komma på en enda sak från denna sommar som ett lyckligt minne, för så fort vi försökte, förstörde han det genom att ta upp något som jag inte kunde svara på eller, som jag hittade på en snabb.. för snabb lögn på.. så var det igång.. Det var en jättefin sommar, och jag ville bara vara ute.. men jag kände att det var viktigare att få honom på bra humör, så även om det värsta jag vet är att sitta inne när solen lyser gjorde jag det för att han skulle känna att jag var där, jag sa nej till kompisar som ringde och jag tyckte det va skönt att det var så många som lämnat stan eller jobbade mycket.. för då kunde jag utan dåligt samvete ägna hela min lediga tid till honom, för det skulle väll få honom att lita på mig?!
Men inom mig visste jag att det inte skulle gå.. dels behövde jag jobba, även om han ibland fick mig att säga att jag skulle säga upp mig bara för att visa hur tillgiven jag var, i den stunden skulle jag nog kunnat göra det med om det skulle visa sig tvunget.. jobbet gjorde ju att han lätt kunde hälla mer vatten på sin kvarn, likaså alla gånger vi var ute och han såg mig spana på killar.. så händelsen med dagboken föddes ju om varje vecka, varje dag..
Ändå såg jag igenom allt, och såg det ganska klart, min arbetskollega som jag ölade med igår berättade jag allt för den första sommaren, jag var liksom med på att han var en skit, men jag skulle minsann ändra honom.. Jag pratade även mycket med K, hon fick mig att dyrt och helig lova att jag skulle lämna honom, hon erbjöd sig att komma upp som stöd.. och ja sa att det nog vore bäst men ändå.. ändå gjorde jag inget åt det..
Vi gjorde ju även utflykter under sommaren, till mina föräldrar, Stockholm och till Kålmorden, det var min födelsedagspresent till honom, vi hade en toppen dag tills jag spanade på en kille vid björnarna och sen skrattade jag dessutom till ett olämpligt skämt på radio på vägen hem..
En otroligt påfrestande tid, och intensiv.. det var bara han.. jag träffade inga vänner, inte familj eller gjorde någonting för min egen skull denna sommar, allt handlade om att få honom att lita på mig.. eftersom jag gjort fel! Än så länge var jag inte helt i hans våld, eller vad man ska säga.. jag kunde fortfarande prata ganska öppet med några om vad han gjort och hur vi hade det.. men dels ville jag inte ge upp, och dels ville jag få honom att lite på mig.. allt annat hade känts som ett nederlag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar