En fantastisk människa

Det blev inte bättre av att jag såg honom på jobbet idag igen.. snarare värre.. tystnaden är så kompakt mellan oss och han drar en svart dimma efter sig.. som jag täcks in i och det läggs en sordin över hela tillvaron.. helt ohållbart med andra ord.. jag insåg att jag var tvungen att prata om detta för att inte mina arbetskamrater, iaf de på avdelningen skulle tro att jag är helt schizofren.. men det är svårt att bara prata, inget man bara nämner i förbifarten.. fem minuter innan jag skulle sluta tog jag beslutet och ringde min chef, bad om ett ostört samtal angående en privat angelägenhet.. när dörren slogs igen bakom oss brast jag ut.. tårarna bara rann.. och det var så skönt att släppa den där fördämningen.. jag får gråta.. något osammanhängande berättade jag om hur jobbigt jag tycker det är att se honom.. och om varför.. att hon är bra det visste jag redan, men att hon är fantastisk vet jag nu.. och hon tog mig på allvar, hon erbjöd sig att åka till kvinnojouren med mig och lovade att vara ett stöd om det skulle visa sig bli värre.. Tack
Jag vet inte hur allt kommer att utveckla sig, jag hoppas bara på min inre styrka, att jag ska kunna se honom och spotta på honom.. inte bokstavlig talat.. men jag ska kunna se ner på honom.. se den skit han är.. och få känna mig glad och trygg på jobbet.. den styrkan ska jag kämpa med.. sen får han göra vad fan han vill