Inlägg 80 i en historia som aldrig verkar ta slut.. jämnt kommer jag på nya saker som bränner till i bröstet.. och allt ska ut och bort.. jag har med mig en liten rosa bok vart jag än är, för att snabbt kunna skriva ner några rader när känslorna tränger på.. ganska logiskt, handlar tankarna nu om vad som hände för exakt ett år sedan.. då vi hade hämtat hunden, flyttat in i lägenheten och allt skulle bli bra.. och denna tid var nog den tid vi hade det bäst under hela vårt förhållande.. men inte hållbart för den delen.. anledningen till att det var bra, var att han hade full kontroll.. jag såg det inte så då dock.. jag hade slängt alla minne, vi hade dragit upp varenda privat historia i mitt liv hittills och analyserat den till sin spetts dessutom var jag hemmafru på heltid nu.. jag hade börjat skriva mitt exjobb, och praktiskt nog gjorde jag det själv och kunde därför sitta hemma den mesta tiden..med hunden.. och hunden han blev mitt allt.. det är ju klart att idioten fortfarande blev sur, slogs och skrek.. det kunde vara allt från att jag gjorde fel med hunden, till att jag spande på killar de få gånger vi jobbade samtidigt eller att han kände press med den ekonomiska biten.. och därför stängde ofta in sig i sitt datarum och spelade.. min vardag var ganska inrutad, upp med hunden sen göra frukost, köra honom till jobbet.. hem och skriva på exjobbet, handla, städa laga mat, leka med hunden.. hämta honom från jobbet.. och vara tillgänglig helt enkelt.. ändå trivdes jag.. det var lugnt och stillsamt.. kompisar hade slutat ringa och bjuda med mig på olika aktiviteter, vilket jag tyckte var skönt då det bara gav mig ångest eller utskällningar.. skulle någon messa eller ringa så fick jag en utskällning för att jag lämnat ut mitt nya nummer till en massa löst folk.. jag var hos doktorn för jag tappade oroväckande många kilo, men de kunde inte hitta något annat fel än psykisk ohälsa.. som jag viftade bort och förökte gå upp genom att äta mängder med skitmat som inte satte ett spår..
Lägenheten var ju ganska förpestad direkt efter vår kaotiska inflyttning.. dessutom hade jag sagt att lägenheten som jag bodde med P i var snyggare.. därför gav han upp inredningsmässigt.. jag som gillar att inreda tappade bara lusten att försöka.. åkte och köpte lite grejer med hans mamma.. förutom det blev han bara sur så fort jag försökte, för att han fick aldrig vara med och bestämma.. suck.. grejen var att jag menade bara att P:s och min lägenhet var mer inredd än vad vår va just när han frågade, det var ju inte menat som att den här aldrig skulle kunna vara det.. men det var en grej med idioten, hade man sagt en sak så var det så.. oavsett om det man hade sagt var felaktigt eller bara tagit ur luften.. aldrig en chans att omformulera sig, be om ursäkt eller faktiskt få säga fel.. ibland hade jag inte ens sagt det han påstod att jag sagt, men han var så inne i sitt huvud att jag hade gjort det så det kunde jag få höra flera månader efter sen.. till exempel att jag skulle tänkt på hans kompis medan vi hade sex.. eftersom jag försökte mig på att prata med ironi en gång.. jag sa: "precis som jag skulle tänka på Pelle nu".. vilket i hans öron blev: "jag tänker på Pelle nu".. det där med nyanser i språket var inte hans grej..
Men det var aldrig läge att säga emot, då var jag kaxig.. vad hade jag att säga till om.. som var så trasig.. legat med så många killar, hade dåliga kompisar och var skilsmässobarn.. detta var hans standard när jag försökte säga emot.. och vad säger man, när man inte orkar argumentera på den nivån.. de gånger jag försökte... typ att han bara har arbetslösa gudssökande vänner.. föräldrar som slog honom som liten och att han legat med minst lika många tjejer som jag killar.. då fick jag höra att hans föräldrar höll iaf ihop när det var som värst, hans vänner behövde han inte..man ska inte vara så beroende av andra.. vänner är inte ens familj..han hade tagit avstånd från sina föräldrar..inte som jag som lät mina fortfarande förstöra mitt liv.. och killar blir inte uttöjda, det blir tjejer.. som sagt.. vad ska man argumentera mot detta.. jag brukade vara tyst.. ibland räckte det. men oftast skulle jag upprepa hans ord, så att han fick höra att jag förstått.. ja, jag är uttöjd och ska göra något åt det.. övningar.. javisst.. för du känner inget när vi har sex.. okej, ja ska svara otrevligare när mina föräldrar ringer..de ska inte få behandla mig som skit.. och vänner.. mina vänner och mina föräldrar la jag i något slags viloläge.. jag visste att jag på något sätt skulle komma tillbaka.. och så skulle alla förstå.. men nu gällde det att nicka och hålla med.. vem behöver vänner när vi har varandra?!
fan det kändes inget bra att skriva om det här..
Lägenheten var ju ganska förpestad direkt efter vår kaotiska inflyttning.. dessutom hade jag sagt att lägenheten som jag bodde med P i var snyggare.. därför gav han upp inredningsmässigt.. jag som gillar att inreda tappade bara lusten att försöka.. åkte och köpte lite grejer med hans mamma.. förutom det blev han bara sur så fort jag försökte, för att han fick aldrig vara med och bestämma.. suck.. grejen var att jag menade bara att P:s och min lägenhet var mer inredd än vad vår va just när han frågade, det var ju inte menat som att den här aldrig skulle kunna vara det.. men det var en grej med idioten, hade man sagt en sak så var det så.. oavsett om det man hade sagt var felaktigt eller bara tagit ur luften.. aldrig en chans att omformulera sig, be om ursäkt eller faktiskt få säga fel.. ibland hade jag inte ens sagt det han påstod att jag sagt, men han var så inne i sitt huvud att jag hade gjort det så det kunde jag få höra flera månader efter sen.. till exempel att jag skulle tänkt på hans kompis medan vi hade sex.. eftersom jag försökte mig på att prata med ironi en gång.. jag sa: "precis som jag skulle tänka på Pelle nu".. vilket i hans öron blev: "jag tänker på Pelle nu".. det där med nyanser i språket var inte hans grej..
Men det var aldrig läge att säga emot, då var jag kaxig.. vad hade jag att säga till om.. som var så trasig.. legat med så många killar, hade dåliga kompisar och var skilsmässobarn.. detta var hans standard när jag försökte säga emot.. och vad säger man, när man inte orkar argumentera på den nivån.. de gånger jag försökte... typ att han bara har arbetslösa gudssökande vänner.. föräldrar som slog honom som liten och att han legat med minst lika många tjejer som jag killar.. då fick jag höra att hans föräldrar höll iaf ihop när det var som värst, hans vänner behövde han inte..man ska inte vara så beroende av andra.. vänner är inte ens familj..han hade tagit avstånd från sina föräldrar..inte som jag som lät mina fortfarande förstöra mitt liv.. och killar blir inte uttöjda, det blir tjejer.. som sagt.. vad ska man argumentera mot detta.. jag brukade vara tyst.. ibland räckte det. men oftast skulle jag upprepa hans ord, så att han fick höra att jag förstått.. ja, jag är uttöjd och ska göra något åt det.. övningar.. javisst.. för du känner inget när vi har sex.. okej, ja ska svara otrevligare när mina föräldrar ringer..de ska inte få behandla mig som skit.. och vänner.. mina vänner och mina föräldrar la jag i något slags viloläge.. jag visste att jag på något sätt skulle komma tillbaka.. och så skulle alla förstå.. men nu gällde det att nicka och hålla med.. vem behöver vänner när vi har varandra?!
fan det kändes inget bra att skriva om det här..
1 kommentar:
och vi finns här elle! Du har kommit tillbaka och det är så grymt härligt!
/C
Skicka en kommentar