tisdag 23 februari 2010

På ytan är det fint

Jag är så trött på att höra mig själv älta, så trött på att känna mina knä ge vika, kroppen börja darra och ångesten klumpa sig i bröstet.. så vansinnigt trött på denna såpa som ska föreställa mitt liv.. så trött på att jag gör folk ledsna.. så trött på att påverka.. allt detta står mig högt som fan i halsen.. jag vill skrika, gråta och skratta.. allt jag kan är att vrider mig i kramper och famlar i mörkret.. tror jag har klättrat längre ner för den där kanten.. längre ner än vad jag någonsin varit.. och här är det mörkt.. ångrar att jag ens undersökte kanten.. för på ytan är det fint.. helvete...

jag avskyr denna känsla...

1 kommentar:

Anonym sa...

Du är bara mänsklig som reagerar såhär men trots att du är otroligt stark, ska du kanske överväga att vid sådana här tillfällen kan det kanske vara bra att ta emot proffesionell hjälp utifrån, det är inte lätt att klara ut sånt här på egen hand. <3