Lunchrast

Det finns många fördelar med att ha mitt jobb, och en i synnerhet stor fördel är alla arbetskollegor..det är mysigt att gå på lunch och fika för man vet aldrig vem man ska få träffa eller vad som kommer att pratas om.. Med idioten var det annorlunda, vi hade alltid lunch och fika tillsammans.. vi mötte upp varandra på respektive avdelningar och gick hela vägen tillsammans, och det är en lång väg när man måste koncentrera sig var man kollar hela tiden.. Tittade jag i golvet såg jag förtryckt ut, kollade jag i mellan höjd, så var de för att kolla in skrevet hos mötande killar och kollade jag upp var det för att spana.. Eftersom det i stort sätt är omöjlig att inte falla in under någon av de tre faserna blev han ju för det mesta sur på våra promenader till personalmatsalen.. En gång gjorde jag dessutom misstaget att hälsa på en ny arbetskamrat, en manlig sådan.. efter det var denna killen offer för misstankar och svartsjuka.. Väl i matsalen, satte vi oss vid ett eget bord och åt tillsammans, där försökte vi reda upp dispyterna på ett sansat sätt så att ingen annan skulle fatta.. oftast började jag gråta över hans falska anklagelser.. då blev han förbannad och började väsa, att jag var en jävla hora som bara ville ha killarnas uppmärksamhet, det var därför jag grät.. å nu höll jag på att göra så att han fick sparken dessutom.. det skulle jag få för.. vänta bara.. Ibland lämnade han bara bordet, med mig sittandes gråtandes kvar, ibland (oftast) sprang jag efter i ett sista försök att reda upp saker innan vi skulle tillbaka till respektive avdelning och försöka jobba några timmar till.. För det mesta redades inget upp, jag fick halvspringa lite småpatetiskt efter honom, när vi var framme vid hans avd. kunde han vända sig om och säga något i stil med.. efter idag vill jag aldrig mer se dig, du flyttar ut det första du gör ikväll, lovar du det?!.. eller.. den vanligaste.. det här ska du få för, vänta bara... Ibland gick jag med ögonen fyllda av tårar till mitt, men bara en stund senare var jag tillbaka för att hänga över hans disk, med vetskap att jag filmades av övervakningskamerorna.. för att tigga och be om förlåtelse.. som jag aldrig fick.. för det mesta ignorerade han mig, svarade spydigt eller väste åt mig att försvinna.. När vi sen skulle på fika eller vi skulle hem hade han redan gått, och jag fick springa efter.. kanske ta bilen och försöka truga in honom i den från busshållplatsen han stod vid..

Idag var i alla fall en sådan härlig dag i matsalen, hamnade med två härliga tjejer, vi pratade om karlbekymmer, det visade sig att en av töserna har det trassligt med sin karl, han har dåligt temperament och manipulerar henne.. det fick mig att prata.. efteråt blev hon väldigt glad för att jag hade berättat så mycket, det hjälpte och stärkte henne jätte mycket.. själv ville jag bara gå till min avdelning och gråta.. men jag är glad att jag kan hjälpa..