Förakt

Liten skrutt idag igen.. vaknade med igensvullna ögon och det kändes som hela huvudet var stoppat med bommul..men det var inget att be för.. tog ett morgonbad, åt gröt med jordgubbssylt, det enda kylskåpet hade att erbjuda.. men det funkar.. sen cykla ja till jobbet.. det snöade och snön fastnade i mina ögonfransar som resulterade i svart, svart, svart runt ögonen.. suck.. en arbetskamrat var vänlig nog att berätta att det såg ut som jag varit på krogen till kl 4.. mycket kul.. Förutom att jag mådde lite halvtaskigt fungerade tydligen inte hjärnan heller.. tog självmant på mig alla arbetsuppgifter där ingen hjärnverksamhet krävs.. lyft, bär, släpp, gå till baka.. lyft, bär.. Efter lunch någon gång, på en av mina bärrunder ser jag plötsligt honom, han ser inte mig, eller så spelar han.. han var ledig, hade kaxig gångstil, gick ganska långt bakom honom, utan att jag visste ordet av hade mitt hjärta börjat banka i hundra nittio, och jag hade fått tårar i ögonen, smet in på lagret och grät en skvätt.. huvudet snurrade.. tänk om han såg mig prata med någon, tänkt om han såg mig spana... Det tog ca 5 minuter, sen tog jag tag i mig själv.. jag hoppas han såg mig i en djup diskussion med någon, och jag hoppas han såg mig spana, Glad över vändningen sprang jag ut och gick några extra runder i det området han troligen befann sig.. Jag vet exakt vad han skulle säga om han kom fram till mig.. Såg att du hade kul med honom, har ni något på gång..? Det går inte i ord att förklara för vad jag känner för hans äckliga kommentarer..och dessa levde jag med alldeles för länge.. Små pikar, sms, undandragen i ett hörn för att svara på denna fråga.. vad gjorde du med honom, varför såg du glad ut.. Sen förklara, förklara, förklara.. något som inte går att förklara.. tårar, svullna ögon.. Han släppte allt för att få svar, det hade ingen betydelse var vi var.. jag försökte lugna, svara.. varför gick jag inte bara när han höll på.. vad ville han ha för svar? Känslan är förakt, han kontrollerade mig genom sina vidriga frågor..